Torsdagen den 25 juni klockan 18:30 påbörjade jag min resa i riktning mot göteborg för att delta i 2009 års Metaltown. Efter en drygt 3 timmar lång bilresa tillsammans med Credence Clearwater Revival och Nacho Libre Soundtrack anlände jag till en förkyld och solbränd Herr Östgårdh och hans residens. Vi började kurera oss (Jag hakade bara på honom) genom att dricka te och whiskey. Efter några timmars te-pimplande och en glad och peppad Rasmus ankomst valde vi att sova en god natts sömn. Efter en inte allt för lång natts svettig sömn (orsakad av det heta vädret) vaknade vi, gjorde oss i ordning och tog spårvagnen från Guldheden och in till stan för att hämta våra festival-armband strax utanför butiken shock. Bara några få minuter senare tar vi spårvagnen över Älvsbron där vi kan blicka ut över hela festivalområdet. Det är mycket folk och vi är enormt uppspelta...

Efter 3 köer och en muddring senare har vi lyckats ta oss in på festivalområdet. Jag känner mig lycklig och näst intill tårögd när jag stegar längre och längre in på området. Doften utav mat blandat med, rök, alkohol och svett smeker mina näsborrar och jag bekräftar med ett leende att festivallukten är i precis det skick den ska vara. Jag, Tom, Rasmus, Nina och Fred, en brokig skara, entrar området till red stage där vi omslukas av folkmassan. "Det ser ut som dom har tagit bort staketet mellan scenerna" säger Razz, vi andra nickar och bekräftar hans observation. På den bakre väggen av red stage hänger en gigantisk flagga där jag läser: "Trivium".

Trivium slänger korten på bordet och öser järnet genom de dryga 45min speltid de har förärats. Matt Heafy ropar "Gokväll Göteboooorg!" utan märkbar brytning och besvaras av folkmassans skrik som utan tvekan hörs ända in till stan. Energin sprudlar på scen och det märks att Trivium älskar sitt jobb! Kirisute Gomen öppnar spelningen och där efter är jag så fast i att få utlopp för min glädje att jag nu i efterhand inte minns vilka låtar de spelade. Jag minns att Pull-Strings-Martyr var avslutande låten iaf. Hur som helst, Trivium satte ribban högt och förvaltade sina 45min med bravur!

Matt Heafy - Trivium... Grym pöjk detta...

Efter 50 meters förflyttning i sidled och dryga 15 minuters väntan så är det Meshuggah's tur att stå för underhållningen. Men det är si sådär, ljudet spökar genom hela spelningen och det resulterar i många pauser. Jens Kidman försöker hålla modet uppe trotts motgångarna och det funkar relativt bra även om norrländsk humor inte tillhör världsklassen. Meshuggah är tung, tekniskt och Kidman skriker lika bra live som på skiva. Spelningen blir en trevlig upplevelse trotts allt. En sak till... "Krossa Solen"

En galen Jens, därav namnet Meshuggah månne?

Klockan 18:45 bevittnar vi dagen kanske mest efterlängtade akt? Children Of Bodom. Ett intro spelas upp i högtalarna och låter som en dialog på Fuck-språket "fuckfuck fuck Fuck? Fuuuck, fuckeli fuck fuck fuck", detta pågår i drygt 2 minuter. Needled 24/7 blir låten som sparkar igång festen och får bananpiren att gunga likt en liten eka på stormigt hav. Publiken är vild och lycklig och det märks att det är metal-fest, när tanken slår mig att jag verkligen är på Metaltown blir jag ännu gladare och njuter fullt ut. En halvtimme har sprungit bort och halva spelningen är avklarad när Alexi ska säga några väl valda ord. Han tar en klunk vatten, kastar ut flaskan till publiken och går mot micken. Plötsligt hörs en väldigt bekant basgång tät följt utav ett ännu mer bekant synthspel... "HAHA! Det är ju Billie Jean!" -ropar jag. Alexi fnyser åt sina bandkamrater med en viss ironi, påpekar att han inte är Michael Jackson och presenterar nästa låt... Children Of Bodom är ett godis för öronen som inte gör någon besviken.

Alexi Laiho Survived Lake Bodom...

Efter C.O.B käkade vi en bit mat och kollade lite grann på Pilgrimz, kassa Disturbed och såklart kvällens höjdpunkt! Men den historian kommer först imorgon... Stay Metal \m/
/rOB

Då var helgen i Göteborg över. Jag är trött och mör men ack så lycklig! Det har varit helt fantastiskt! imorgon ska jag försöka hinna med att skriva ett inlägg om helgen. Det kommer bli fett!

Jag vill tacka Tom, Rasmus, Fred, Nina, Kinde och övriga lösdrivare för en grym festivalhelg! METALTOWN 09 GÅR TILL HISTORIEN!!
/ rOB From Gothenburg With Love \m/

Japp, då var P3 Live slut. Ikväll stog världens bästa band, OPETH, för underhållningen. Inspelningen var gjord på KB i Malmö den 18 februari 2009. GRYMT! Men jag vet något som är ännu grymmare... Om 2 dagar står Opeth bara några meter framför mig :D METALTOWN YEEEAAH!!

The greatest band in the world, Opeth, did just finish their gig on the program P3-Live, broadcasted in Swedish radio. The recordings where made early this year (18/2-09, to be exact) in a small venue called KB (Kulturbolaget) in Malmö.

Imorgon sticker jag till Götet så detta blir mitt sista inlägg innan jag sticker. vi hörs allhiop!

Stay Metal! \m/
/ rOB

Nu syns ett moln av kreativitet på himmelen och jag hoppas det stannar kvar. Så länge inspirationen finns kvar tänkte jag försöka börja med lite små projekt som jag, under ett tag, har haft i åtanke. Jag vill inte avslöja så mycket för då sabbas stämningen.

Nu är det bara 2 dagar kvar till jag beger mig av för att bränna lite pengar och hjärnceller i storstaden nr 1! Göteborg! Självklart är det den underbara tvådagarsfestivalen Metaltown som går av stapeln och det kommer utan tvekan bli två fruktansvärt påfrestande, ösiga, livliga, lyckliga och övergrymma dagar! Jag tycker synd om er som inte kommer få möjlighet att njuta av alla grymma band, but hey! Det finns ju ett 2010 också hahaha...

Nackskador och JD here i come!!
/ rOB

PS: Glöm inte era svarta kläder!

Two days ago, for the first time in me and my two dear friends' lives, we had hade a taste of the American dream. We made a quick stop at the grocery to buy some necessities... And the American brew called "Mountain Dew". We where excited and full of expectations. Back home we finally had the time to enjoy the ultimate American refreshner "Maontin' Diiuuuuu". In perfect synchronization we opened our cans, just seconds away from total satisfaction. We looked at each other and took our first sip... After a few gargles and some gently swallows our moths where empty. And there we stood, wondering, and tried to figure out what i really tasted like? Sips became cans and cans became more cans, and yet the question remained. We where confused and didn't know what to believe...

rob :"Wow, mntn dew! I wonder what it tastes like." *Inviting Mountain Dew to his mouth*
Vicarious: "What do you think?"
rob: "I don't know... I... I think I'll have one more try before i say anything"
Vicarious: "Does it work?"
rob: *swallows* "hmm, no... Maybe if I have another one?" *drinking some more*

And so it goes, forever! No matter how many cans of Mountain Dew you are willing to sacrifice! It won't help you to get a hold of the taste. It's the ultimate selling trick! It's no longer unintelligible to me why the Americans' keep buying this questionmark of a drink! If you can't put the finger on what it tastes like, then you simply just have to buy it until you do. Because you don't want to be in a state of uncertainty... That's just the way it is... Strange!

And here you got it. My first contribution in english... I appologise if the text are, in one way or another, hard to understand. At least i tried...

Thank's for tuning in!
/ rOB

Som somliga kanske har märkt så har rOBSCENE fått sig ett facelift i form utav helt nytt utseende. Eftersom förändringar fortfarande är under process så är det inte helt omöjligt att själva sidan ibland kan vara svårt att öppna. Skulle det vara på detta viset så är det bara att återkomma vid ett senare tillfälle. Sidan har blivit uppgraderad på vissa punkter och kommer även att genomgå ytterligare uppgraderingar. Allt för att den ska passa läsarna bäst.

Nytt på rOBSCENE: Nytt och läsligt textsnitt, breddad layout, menyn är redigerad och flyttad till höger, under kategorin The Link finner du snabblänkar till allehanda sidor och en massa onödigt krims-krams är borttaget. More to come!

Jag hoppas allt ska vara till belåtenhet. Tack för att just DU besöker rOBSCENE!
regards / Captain rOB

Tack för den gångna helgen! Det har varit otroligt trevligt att få träffa (mer eller mindre) alla mina grymma vänner! Det har minst sagt varit 3 kickass studenter! En helg med massa människor, öl, vin, specialaren GT, 30 sekunder Black Label, minst 50 fingrar i mitt skägg, sköna engelsmän, Milles nya kamera (såg jag den verkligen?), känslosam utspark, Jeanettes grymt goda mat, Läderlappen himself, en hel natts sömn med samemössan på, brinnande förstärkare, gapskratt, dans, många kramar, inbjudan till Bloodstock och Download 2010, Silverbergs grymma hälsningsfras *ouuh*, Buy Sea Chair Ten, Tenacious D på svenska, tur med vädret, röj och känslan av total frihet... Jag hatar att allt är över!
Tack än en gång! Snart ses vi igen, allihopa... Carl-Filip & Vicarious, Rob loves you!

PS: Jag slapp det svarta strecket!

/rob, jag mår illa...

Klockan var runt 2 i lördags natt. Jag, Joakim och Finnen hade precis kollat på film och följande uppdrag var att köra hem Finnen. Istället för att som i vanlig ordning sitta och såsa efter filmen så bestämde jag för att köra hem min vän direkt, mest för att jag var trött och ville hem och sova. Vi går ut i hallen och tar på oss skorna och lämnar huset. När vi har gått ner från trappen och börjar närma oss bilarna så dunsar det till på min bil. Min första tanke är att "det måste vara en katt", men jag förstår nästan direkt när tanken ploppar upp i huvudet att så inte är fallet eftersom en katt inte skulle kunna föra ett sådant liv.

Och en katt var det verkligen inte! För i nästa sekund ser vi en man kliva ur min bil från den främre passagerardörren och börjar springa bort från bilen! Jag skriker spontant men bestämmt "HEY! STANNA!" och börjar springa efter mannen. Innan mannen lämnar vår nerfart och beträder vägen tappar/slänger han något. Jag ser att det är min bilstereo (what else?) men bryr mig inte om att stanna utan fortsätter jakten. Han springer in på grannens tomt och efter ytterligare 10 meter så tappar/slänger han bort ännu ett föremål. Jag uppfattar inte vad det är och låter mig inte distraheras, jag är nära honom och kan nästa grabba tag i luvan till hans munkjacka...

Precis när jag lyckas få tag i luvan med två av mina fingrar så springer både mannen och jag rakt in i ett, en meter hög, vitmålat staket. Gärningsmannen trillar över medan jag blir kvar på andra sidan. Jag ser att han reser sig och forsätter att springa samtidigt som jag bakar ett par steg för att få satts att hoppa över staketet. Men då dyker Finnen upp som skjuten ur en kanon och flyger över staketet, Jag skriker "TA HONOM NU!" och litar på att han gör sitt bästa. Samtidigt som de peppande orden till Finnen flyger ur min mun springer jag snabbt som tusan hem för att be mamma och pappa ringa polisen. Jag springer och knackar på källarfönstret (som är deras sovrumsfönster) och ropar "Kom ut nu! RING POLISEN!". Jag hör Finnen ropa mitt namn och jag springer snabbt tillbaka till grannens trädgård där finnen ligger och håller fast gärningsmannen. Han frågar om jag är skadad. Jag svarar att jag är okej och frågar honom samma fråga. Tillsammans med min käre far och grannen Donald buntade vi ihop mannen med spännband och inväntade polisen som anlände ca 20 min senare.

Polisen tackade oss senare för att vi hade varit duktiga och tagit fast mannen. Jag och Finnen var nog mest förbryllade över att vår tajming hade varit så bra, för hur stor är chansen att överaska en inbrottstjuv sådär? Lördagen fick ett minst sagt annorlunda slut... Märkligt

PS: Äntligen fick Finnen använda sin bensax i praktiken!

/rOB

DÅ VAR METALTOWN BILJETTEN KÖPT!!

håll ett öga på bloggen imorgon, jag har en sjuk historia att berätta om!

godnatt
/rOB

Jag tror det var år 1997, när jag var 8, som det flyttade in nya grannar i huset jämte vårt. Två av de nyinflyttade barnen som var i min ålder blev mina nära vänner och lekkamrater. De hade även en storebror som vars favoritband var Metallica. Jag kan dra mig till minnes att han hade 2 tyg-afficher, Ride The Lightning och Master Of Puppets. Visst tyckte man det var häftigt, även om man i den åldern inte intresserades av Metallicas musik. Det kom att dröja drygt 2 år innan jag fick min första Metallica skiva. Jag fick nämligen en kasse med skivor som min käre moster Ida inte längre ville ha, kassen innehöll bl a 2 st exemplar av Metallicas Black Album (varför hon hade just 2 har jag ingen aning om)...

Det där var  totalt onödig fakta om mina barndomsår, jag ska försöka komma till skott... Hur som helst! året var 2003 och jag var relativt inlyssnad på Metallica. Med The Black Album och S&M i min ägo så bestämde jag mig för att inhandla den efterlängtade och ännu osläppta St. Anger. Sagt och gjort, några veckor efter släppet (har för mig att det var 7 juni, men jag är inte 100) har jag skivan i min ägo och den spelas flitigt i min stereo. Låtarna St. Anger och Frantic spelades flitigt på ZTV och blev på så vis till en en början favoritlåtarna på skivan. Till skillnad från Metallicas övriga plattor så är St. Anger aggressiv på något annorlunda sätt. Den är skitig och rå och har ett väldigt garage-aktigt sound utan gitarrsolon men med väldigt känslomässiga texter, den besitter en lite melankolisk känsla helt enkelt.

Något jag verkligen inte kan förstå är hur alla, både kritiker och fans, nu i efterhand refererar St. Anger som "skivan Metallica helst vill glömma"? Jag vill påstå mig själv vara ett hardcore fan av Metallica men jag kan inte begripa varför denna (grymma) skiva kan bli så hatad? Detta album talar till mig på ett speciellt sätt och fanns där under en svår period i mitt liv. Ta till exempel låten "The Unnamed Feeling" som översatt till svenska skulle kunna kännas igen som den "obeskrivbara känslan" eller "en känsla man inte kan ge något namn". Att beskriva denna låten för någon som inte har upplevt "The unnamed Feeling" är helt omöjligt. Antingen känner du det verkligen eller så är du en av dem som "spelar" förstående och endast lever i tron om att veta vad den betyder, men det gör du inte.

Detta var veckans skivtips, mina damer och herrar: Metallica St. Anger!

/rOB

Dagen började tidigare än vanligt. Min destination var Osby där det skulle utföras fönsterputs. Efter en ganska så normal morgon så omvändes normaliteten till en känsloladdat brinnande inferno när jag fick reda på av min chef att jag inte skulle få möjlighet att vara ledig fredagen den 26 juni då Metaltown sitter på tapeten. Jag blev aningen chockad och väldigt besviken... Luften gick ur mig samtidigt som önskan om att skrika grep tag i mig. Men en klump i magen var jag tvungen att sätta mig ner, med tårarna inte allt för avlägsna. Min käre vän och arbetskamrat Robert frågade var det var som hade hänt. Jag berättar för honom hur det låg till och märker hur han känner ett visst medlidande. Min dag var förstörd och alla förväntningar som jag hade byggt upp var som bortblåsta.

Framåt 11 tiden får jag ännu ett samtal ifrån min chef. Samtalet är relativt kort. "Hej Robin, jo jag ville bara säga att jag har pratat med kaj och vi gör som så att vi försöker släppa dig dig på fredagen ändå". Jag var helt stum och svarade efter en stund med en platt och känslofattig röst:  "jaha okej, tack... tack så jättemycket". Jag fick senare veta att min vän Robert hade ringt till chefen och frågat om det verkligen inte gick att jag kunde få vara ledig, kanske såg han på mig hur ledsen och besviken jag blev. Oavsett vad så kan jag inte tacka honom nog för hans oerhört generösa handling. Det tog mig ett par timmar innan jag lyckades, näst intill, återställa mig från morgonens trauma...

Nu ett antal timmar senare sitter jag hemma i min soffa, känslomässigt utmattad men obeskrivligt tacksam och glad. Idag fick jag en inblick hur snabbt ens drömmar kan raseras och jag hoppas att alla ska slippa uppleva den känslan jag fick genomgå idag. För min skull vill jag att alla som läser det här inlägget skriver en kommentar och tackar Robert för hans insatts som fick dagen att sluta lyckligt. Tack Robert, jag ska gottgöra dig, jag lovar!

METALTOWN IT IS!!

/rOB

Då var det dags igen... De fyra kommande dagarna är utan tvekan de värsta dagarna på året då jag tvingas att genomlida den största ångest och ånger man kan uppleva. För när man är biljettlös på Sweden Rock Festival så finns det inget att hurra för utan allt är färglöst och tråkigt. När Sveriges största festival går av stapeln så inser man hur idiotiskt dum man har varit som har struntat i att köpa biljett. För även om det inte är den bästa line-up som serveras så är det själva känslan som är grejen. Det är egendomligt att man inte fattar det efter alla år? Ännu en gång tvingas jag hata mig själv och bli överöst med bitterhet, som jag förvisso förtjänar... För än en gång är jag trångsynt och saknar alla tecken på eftertänksamhet. Jag hoppas något så innerligt att detta blir sista gången! Endast till den enkla anledningen att det tär på en inbiten hårdrockare att gå miste om detta nirvana av örongodis som står dukat framför näsan på en. HUR KAN JAG VARA SÅ TRÖG?!?! Vilket piss!

Jag lovar, nästa år ska jag banne mig dit om det så är det sista jag gör... SKIT

PS: Seriöst... jag vill gråta...

/rOB