Det är inte alls ovanligt att radion är på i bilen när jag kör runt. Faktum är att det till synes otänkbart att radion skulle vara avstängd när jag kör någonstans. Till saken. Idag fick det förödadnde konsekvenser. Okej, det var en överdrift. Saken är den att radiopratarna redan har börjat prata om melodifestivalen. Jag ber om ursäkt om du brast ut i okontrollerad gråt samtidigt som du läste det här. Jag borde ha varnat tidigare... Även dåliga nyheter kan föra med sig bra saker ibland. För plötsligt så började jag fundera på varför Melodifestivalen är så urbota svindåligt. Jag har därför tagit mig friheten att ge dig som läser detta, hela FYRA anledningar till varför denna örontortyr är dålig för dig. Jag vet, jag vet... Egentligen behövs det inga orsaker som motiverar det hela eftersom det tillhör sunt förnuft att veta varför, ungefär som man gör med exempelvis knark. Men se det som en kul grej (inte knarken!).

Anledning 1: Materialet är så obeskrivligt undermåligt och dåligt. Om man för skoj skull skulle jämföra melodifestivalen med hårdrock, en jämförelse som det egentligen är lynchrisk på att utföra, så blir i alla fall min syn på saken helt förändrad. I hårdrocksvärden så finns det vissa exempel på album som har varit helt katastrofala både låt och sound-mässigt. Anledningen till detta = Alldeles för stor mängd alkohol. Om man nu skulle tillämpa detta på låtskrivarna som skriver låtar till melodifestivalen så kan man bara dra slutsatsen att de sista dagarna onekligen är nära. I melodifestivalen är inte alkohol inblandat! Vilket bara talar för att dessa låtskrivare är uselheten personifierad. Vad har dom att skylla på? Inte sprit i alla fall. Jag tillåter mina tankar vandra iväg. Kanske skulle alkohol förbättra situationen? Hur skulle låtarna se ut om låtskrivarna var alkoholister? Ge Ulrich Munther ett par lättöl så han kanske inser att han håller på att krossa en hel generation!

Anledning 2: Ulrich Munther, Carola, Fiolfikusen (minns inte hans namn), After Dark, Sherley Clamp, Tengil... Släng in Takida, Peter Ölback (Jöback) och Kerberos, Hades trehövdade hund, så har vi en sideshow som får Hellzapopin' att se ut som småflickor. Allvarligt talat, det finns en anledning att programmet sänds efter klockan 18 på kvällarna. Man skulle ärra barnen för livet.

Anledning 3: Carola. Hon skrämmer skiten ur mig. Tryck på länken och bli övertygad du också.

Anledning 4: Jag HATAR melodifestivalen och jag har inga problem att dela med mig av den informationen. Ofta hör jag vänner, familj eller bekanta hålla med och säga "Ja, det har blivit så dåligt" eller "Det var ju bra förr, men nu är det under all kritik". MEN varför väljer man då att utsätta sina sinnen för programmet även om man har sagt dessa orden? Tro mig jag har hört många idiotiska bortförklaringar. Smakprov: "Meh... Det fanns ju inget bättre att se på"... ?!?! !!... VA?! Om vi säger såhär, Jag tittar hellre på 'En unge i minuten' och äter gulaschsoppa samtidigt än att ens överväga att slå över till SVT. Eller hoppa bungejump med ett stumt snöre... Melodifestivalen var säkert bra 'back in the days', men dom tiderna är förbi. Jag tror folk är rädda för att erkänna att dom gillar att titta på melodifestivalen. Med all rätt skulle jag säga. Det finns ju sådana som jag som ger dom en anledning att vara rädda. Det är dags att komma tillbaka till verkligheten. ABBA har haft sin storhetstid och bättre än så blir det aldrig igen. ALDRIG! Nu har jag varnat dig och bollen befinner sig härmed i din... ringhörna?

/Rob

Nu, mina damer och herrar har jag sammanställt, enligt min mening, några av årets bästa album som jag tycker att alla faktiskt borde höra i alla fall en gång. Med andra ord - ge dom en chans, för det ligger mycket jobb, kärlek och omtanke bakom dessa album. Jag vill bara klargöra att ordningen som dessa album presenteras i inte har någon som helst betydelse i sammanhanget. Med andra ord är det bara tre bra album som helt omöjligen skulle kunna jämföras med varann. Here We Go!

Först ut skulle jag vilja presentera en äldre herre som varit med sedan det glada 70-talet; Tom Waits. För er som inte har hört Tom's musik innan så finns det faktiskt inte så många ord som kan beskriva hans oberäkneliga musikstil. Det hela vajar från rökigt Jazzbars-piano, till paranoid cirkusmusik, till skön Blues-rock bla bla bla. Det måste höras för att begripas. Vad gäller det senaste släppet 'Bad As Me' så skulle jag vilja påstå att det kanske är en av de senare årens mest lättlyssnade Tom Waits skiva (förutsatt att man är en ovan lyssnare). Har man någorlunda koll i musikvärden och håller ett öga på priser och utmärkelser (och känner till Tom Waits sedan innan) så vet man antagligen också att Tom blev invald till The Rock n Roll Hall Of Fame 2011. Som om inte det vore nog så blev hans utmärkelse (i form av någon slags statyett, pris etc.) överlämnad av självaste Neil Young i egen hög person. Det kanske kan sprida lite av insiktens ljus över denna mannens öerhörda status. 'Bad As Me' alltså, lyssna på den!

Album numero dos (dålig spansk stavning) i detta onödiga och tråkiga inlägget (ja, jag föredrar låga förväntningar) kan vi tacka Atlantas guldgossar i Mastodon för. Efter att ha släppt 'Crack The Skye' så tänkte iaf jag att det faktiskt skulle vara helt fullkomligt, urbota, överjordiskt, omöjligt att göra ett album som skulle kunna vara mer episkt. Jag antar att det fick mig att ge upp hoppet och sänka mina förväntningar till den milda grad att jag faktiskt svettades adrenalin efter att ha hört 'The Hunter' för första gången! Inte nog med att man valt att gå tillbaka till ett lite mer rakt sound, 'The Hunter' klev upp på sin helt egna bergstopp och imponerade rejält. I det stora hela så är 'The Hunter' tyngre än sin föregångare (Crack The Skye) men inte i samma liga som 'Blood Mountain'. Nu bajsar jag albumnamn helt obefogat, sorry. I alla fall; det är sparsamt men samtidigt inte, en blivande klassiker a'la Mastodon! Ska jag vara ärlig så tror jag bara att hårdrocksälskare har något att hämta här, men även om du inte älskar hårdrock så får du gärna ge det ett försök. Mastodon - The Hunter var det alltså.

Alla goda ting är tre tror jag man brukar säga? Eller brukar man säga något annat. hur som helst så tänkte jag börja runda av här och sist ut för detta året får bli Puscifer. Trotts att jag haft enorma förväntningar på detta album så får jag faktiskt erkänna att mina förväntningar uppfylldes, fast på ett sätt jag inte hade väntat mig. Själva soundet har bytt riktning sedan debutskivan (V Is For Vagina. Ja den heter så.), även om man anade denna övergång på EPn (C is for...). De som lyssnar på Puscifer bör veta att Det är TOOL's Maynard James Keenan som styr skutan och skulle den informationen inte fastnat på ditt teflonminne så är en örfil på sin plats. I utbildningssyfte såklart. Maynard må vara länken som binder samman TOOL och Puscifer, men det är också det enda som de båda banden har gemensamt. För stilmässigt finns det inga likheter alls då Puscifer är väldigt elektronisk musik. Till skillnad från TOOL som är Hårdrock. Men det visste du redan, annars får du ännu en lavett. Okej, nu insåg jag att detta stycke plötsligt övergick till en musikskola med rätt att aga, något som inte alls var meningen. Meeeeen i alla fall... Puscifer - Conditions Of My Parole är det bästa åt det elektroniska hållet man kan komma utan att utskrattad och bära en magväska med prideflaggan på. Skämt å sido. Detta är väldigt bra grejer.