Bookends and a Stairway...
Idag sprang jag inom en liten antikaffär som Finnen bekantade mig med så sent som i somras. Enligt herr bensax hade den funnits där i alla tider och jag framställdes nästan som en idiot när jag påstod att jag inte ens visste att den fanns, vilken man till viss del kan förstå med tanke på att man alltid ser den när man kör "huvudvägen" in i Karlshamn. I vilket fall som helst så ägnade jag lite tid åt att kolla lite i deras vinylbackar (som inte är organiserade för fem öre) i förhoppning om att hitta något fint till mig själv. Efter en stund (ca 1,5 timme) så var vinylhögen ett faktum och mina smått ovana vinylbläddrarfingrar ömma. Men med vetskapen om att jag kanske skulle ha råd med ett par Porcupine Tree vinyler denna månaden så sorterade jag (hör och häpna!) ut två stycken jag kunde tänka mig. Även om valet var relativt lätt så föll valet ändå på i alla fall en otippad platta...
Innan jag fortsätter så vill jag bara reda ut en sak som annars kommer till att bli en missuppfattning. Igår så gav jag en gliring till min fellow rocker, även känd som Subway Rasmus, eftersom han hade funktionen "Visa Vad Jag Lyssnar På" aktiverad på msn. Inget konstigt med det kan man tycka? Men när en hårdrockare lyssnar på Simon & Garfunkel och är öppen med det på world wide web så kan missförstånd uppstå. Därav yttrade jag mig på ungefär det här viset "Rasmus?! vad lyssnar du på? är du bög! (jag är lite osäker på om jag använde mig utav Bög delen, men det är stor chans för att jag gjorde det). Han svarar bestämt tillbaka: "Vaddå? Dom är ju bra"... Jag har inget emot Simon & Garfunkel (vilket bilden nedan klart och tydligt kan intyga) utan jag hjälpte bara Rasmus att undvika möjliga påhopp från skadeglada popsnören.
Åter till ämnet. Jag fick idag tag i två, för sitt pris, välbevarade vinyler. Jag fick tag i Led Zeppelin IV som även går under namnet Stairway To Heaven och även anses vara deras bästa skiva (beroende på vem man frågar). Jag kunde inte hitta någon information om vart och när skivan blev pressad. Men för 80:- så är inte det så betydelsefullt eftersom både omslaget och skivan var i fint skick.
Den andra plattan som jag valde var Simon & Garfunkels Bookends som, även om jag aldrig har hört den, anses vara en klassiker (...och det spelar ingen roll vem du frågar). Jag har bara hört en låt med Simon & Garfunkel innan så jag tänkte som så att jag skulle ge dom en chans. Både skiva och omslag var även här i fint skick om man bortser från tuschkladdet i vänsterhörnet, som jag antar är en signatur av något utomjordiskt slag. En glad överraskning var att omslaget var laminerat och trotts detta låg priset på inte mer än 40:-... När jag senare betalade så sa mannen i kassan "äh, vi säger 100:- jämt"... Schysst! Sen knallade jag hem lite gladare...
Innan jag fortsätter så vill jag bara reda ut en sak som annars kommer till att bli en missuppfattning. Igår så gav jag en gliring till min fellow rocker, även känd som Subway Rasmus, eftersom han hade funktionen "Visa Vad Jag Lyssnar På" aktiverad på msn. Inget konstigt med det kan man tycka? Men när en hårdrockare lyssnar på Simon & Garfunkel och är öppen med det på world wide web så kan missförstånd uppstå. Därav yttrade jag mig på ungefär det här viset "Rasmus?! vad lyssnar du på? är du bög! (jag är lite osäker på om jag använde mig utav Bög delen, men det är stor chans för att jag gjorde det). Han svarar bestämt tillbaka: "Vaddå? Dom är ju bra"... Jag har inget emot Simon & Garfunkel (vilket bilden nedan klart och tydligt kan intyga) utan jag hjälpte bara Rasmus att undvika möjliga påhopp från skadeglada popsnören.
Åter till ämnet. Jag fick idag tag i två, för sitt pris, välbevarade vinyler. Jag fick tag i Led Zeppelin IV som även går under namnet Stairway To Heaven och även anses vara deras bästa skiva (beroende på vem man frågar). Jag kunde inte hitta någon information om vart och när skivan blev pressad. Men för 80:- så är inte det så betydelsefullt eftersom både omslaget och skivan var i fint skick.
Den andra plattan som jag valde var Simon & Garfunkels Bookends som, även om jag aldrig har hört den, anses vara en klassiker (...och det spelar ingen roll vem du frågar). Jag har bara hört en låt med Simon & Garfunkel innan så jag tänkte som så att jag skulle ge dom en chans. Både skiva och omslag var även här i fint skick om man bortser från tuschkladdet i vänsterhörnet, som jag antar är en signatur av något utomjordiskt slag. En glad överraskning var att omslaget var laminerat och trotts detta låg priset på inte mer än 40:-... När jag senare betalade så sa mannen i kassan "äh, vi säger 100:- jämt"... Schysst! Sen knallade jag hem lite gladare...
!UPDATE!
Sådär... efter lite om och men så var rOBSCENE's Layout renoverad. Denna gången har jag lekt med lite nya färger och lite andra idéer som jag hoppas ska kännas bra. Håll utkik efter nästa inlägg! I'll be in touch
/Rob
/Rob
Opeth - Damnation
Opeth - Damnation
Det är något magiskt som händer när hösten rycker bort alla löven och regnet piskar mot rutan. Speciellt om du befinner dig inomhus med en kopp te i handen och stirrar ut genom fönstret. Det är skönt att vara på rätt sida utav glaset, för där ute är det kallt. Själv så brukar jag föredra att ha musik i min omgivning mest hela tiden och då är det till stor fördel om musiken passar för situationen. För mig finns det bara en skiva som plockar fram det där lilla extra ur dessa regniga dagar. För mig blir det inte höst om inte Damnation hamnar i skivspelaren. Detta är Opeth's Dr. Jekyll utan Mr.Hyde. Alltså enbart skönsång med underbara blues-iga gitarrsolon och stämningsfull meltron klaviatur som glaserar tårtan till fullkomlighet. Hela plattan är producerad utav Steven Wilson (Porcupine Tree) som har bidragit med den där Porcupine-aktiga känslan som bara han klarar av att få fram. Skulle Damnation vara ett foto skulle motivet vara en vägg av träd som har en djup och kall skog i ryggen. Det ligger en tunn dimma längs marken och bilden är stämningsfullt svartvit... Damnation är helt klart en utav Opeth bästa skivor (tillsammans med de 8 andra...) och förtjänar tillgivenhet och respekt från alla livsnjutare. Damnation har välkomnat hösten, välkomnar du Damnation?
Ugin
Jag vet, jag vet! Jag ska fixa sidans Layout! Jag har inte orkat ännu bara. Hur som helst så tog jag bort de två enhörningarna som satte på varann och ersatte med en bild på Ugin. Han får vakta här till jag får tummarna ur röven att göra något... Nu är det snart fredag... yey!
/Rob
/Rob
Occam's Razor
Nu har det dröjt lite för länge sedan jag skrev något här. En faktor som har spelat rätt stor roll är att jag under hela förra veckan jobbade i Malmö och saknade tid och internet uppkoppling för att kunnat hålla rOBSCENE vid liv. Men nu är det andra omständigheter (bättre sådana) och vinden ligger i rätt riktining för lite hjärn-rens. Efter en väldigt slitsam vecka på IKEA i Malmö så lyckades jag överleva allt slit och transportera mig till Järavallen där jag skulle tillbringa helgen. Det tål att nämnas att detta faktiskt var den bästa helgen på väldigt länge och faktum är att det kändes som jag hann med mycket också.
Igår var nog den bästa söndagen i hela mitt liv. Efter en sovmorgon till kl 14:00 så började dagen med en lång och angenäm frukost följt utav konsertpepp i form utav Mustasch. Vid 18 tiden påbörjades färden mot Köpenhamn och den väntande Porcupine Tree spelningen på VEGA, gissa om vi var förväntansfulla?! I vanliga fall skulle jag nu såhär i efterhand spy ur mig hur fruktansvärt bra denna konserten var. Men vad gäller gårdagens gig så finns det inga ord som rättvist kan beskriva hur otroligt bra denna konserten var. Så betyget på Porcupine Tree får således bli "Obeskrivligt" och toppar därmed konsertlistan med god marginal. Även en perfekt dag tycks ha motgångar. Min bil måste ha tyckt att min lycka var lite väl överdriven och lyckades ådraga sig en smärre punktering som resulterade i ett däckbyte kl 2 på natten och hardcore krypkörning i 16 mil på reservdäcket i dryga 80km/h. kul! jag var hemma klockan 4, behöver jag säga att jag var trött idag på jobbet?
Det är tredje gången på en vecka min bil går sönder! Men, den kallas ju inte The Moving Curse enbart för sakens skull...
/Rob, Way Out Of Here
Igår var nog den bästa söndagen i hela mitt liv. Efter en sovmorgon till kl 14:00 så började dagen med en lång och angenäm frukost följt utav konsertpepp i form utav Mustasch. Vid 18 tiden påbörjades färden mot Köpenhamn och den väntande Porcupine Tree spelningen på VEGA, gissa om vi var förväntansfulla?! I vanliga fall skulle jag nu såhär i efterhand spy ur mig hur fruktansvärt bra denna konserten var. Men vad gäller gårdagens gig så finns det inga ord som rättvist kan beskriva hur otroligt bra denna konserten var. Så betyget på Porcupine Tree får således bli "Obeskrivligt" och toppar därmed konsertlistan med god marginal. Även en perfekt dag tycks ha motgångar. Min bil måste ha tyckt att min lycka var lite väl överdriven och lyckades ådraga sig en smärre punktering som resulterade i ett däckbyte kl 2 på natten och hardcore krypkörning i 16 mil på reservdäcket i dryga 80km/h. kul! jag var hemma klockan 4, behöver jag säga att jag var trött idag på jobbet?
Det är tredje gången på en vecka min bil går sönder! Men, den kallas ju inte The Moving Curse enbart för sakens skull...
/Rob, Way Out Of Here
Party Pooper Deluxe
Efter att ha ägnat hela kvällen åt att lista ut hur motivet på den kommande tavlan skulle bli är den mentala överhettningen ett faktum. Men även om så vore fallet så kan jag inte undvika att tänka på den diskussionen jag och Goran hade tidigare under kvällen. Vi snackade om fester, party, partaj, håll igång... Kalla det var du vill.
Är det bara jag som är ofantligt trött på alla "fester" som verkar ockupera precis varje helg? Visst, Fest i all ära, jag förstår att folk vill ha kul och träffa sina vänner, men nu börjar det hela faktiskt gå till överdrift. För att undvika missförstånd så vill jag påpeka att jag tycker det är kul att träffa mina vänner och gå på fest, så länge det är under rimliga förhållanden.
Låt mig förklara varför den en gång brinnande partyräven i mig har tagit sitt liv. Läs följande punkter:
1). När det är fest så ska man ofta ta sig dit och bor man lite avsides som jag är det inte gratis att transportera sig.
2). Är det fest så måste man ju alltid vara peppad, annars tror folk man är full eller deprimerad.
3). Nu för tiden är det ALLTID samma folk på festerna och det spelar ingen roll i vilken del utav landet festen är. Jag kan inte minnas när jag såg ett nytt ansikte sist...
4). Det spelas ALLTID skitmusik, samma musik.
5). Det är fest alldeles för ofta och att sätta ett tema på festen är ett tappert men döfött försök att få tillbaka gnistan.
6). Oavsett vilken inställning man än har så hinner man aldrig snacka med alla man önskar ändå.
Jag är övertygad om att jag inte är den ända som känner såhär. Kanske är det dags för några års uppehåll? eller i alla fall några månader? Jag är säker på att det skulle göra susen och blåsa nytt liv i alla likgiltiga deltagare. Umgås i små grupper hemma hos någon i din vänskapskrets och glöm allt "festande" för en sekund. Jag hoppas samtliga förstår mig om jag väljer att hoppa nästa tillställning. Jag behöver egentligen inte förklara mig, ibland orkar man bara inte. Man kan inte vara överallt, även om vissa har svårt att inse det... Lika avtändande och tråkigt som det är att äta riskakor med senap på varje dag under ett års tid, så enformigt och färglöst har festandet blivit... Fact
PS: Det är ingen fest utan alkohol... Bara barnkalas eller AA-möte
/Rob
Är det bara jag som är ofantligt trött på alla "fester" som verkar ockupera precis varje helg? Visst, Fest i all ära, jag förstår att folk vill ha kul och träffa sina vänner, men nu börjar det hela faktiskt gå till överdrift. För att undvika missförstånd så vill jag påpeka att jag tycker det är kul att träffa mina vänner och gå på fest, så länge det är under rimliga förhållanden.
Låt mig förklara varför den en gång brinnande partyräven i mig har tagit sitt liv. Läs följande punkter:
1). När det är fest så ska man ofta ta sig dit och bor man lite avsides som jag är det inte gratis att transportera sig.
2). Är det fest så måste man ju alltid vara peppad, annars tror folk man är full eller deprimerad.
3). Nu för tiden är det ALLTID samma folk på festerna och det spelar ingen roll i vilken del utav landet festen är. Jag kan inte minnas när jag såg ett nytt ansikte sist...
4). Det spelas ALLTID skitmusik, samma musik.
5). Det är fest alldeles för ofta och att sätta ett tema på festen är ett tappert men döfött försök att få tillbaka gnistan.
6). Oavsett vilken inställning man än har så hinner man aldrig snacka med alla man önskar ändå.
Jag är övertygad om att jag inte är den ända som känner såhär. Kanske är det dags för några års uppehåll? eller i alla fall några månader? Jag är säker på att det skulle göra susen och blåsa nytt liv i alla likgiltiga deltagare. Umgås i små grupper hemma hos någon i din vänskapskrets och glöm allt "festande" för en sekund. Jag hoppas samtliga förstår mig om jag väljer att hoppa nästa tillställning. Jag behöver egentligen inte förklara mig, ibland orkar man bara inte. Man kan inte vara överallt, även om vissa har svårt att inse det... Lika avtändande och tråkigt som det är att äta riskakor med senap på varje dag under ett års tid, så enformigt och färglöst har festandet blivit... Fact
PS: Det är ingen fest utan alkohol... Bara barnkalas eller AA-möte
/Rob
Where's My Shampoo?
Efter mötet åkte jag hem till mina föräldrar för att käka lite mat (majskolvar med kyckling). Strax efter måltiden satte jag mig framför tv:n för att smälta maten. När några minuters intensivt zappande var genomfört ertappade jag mig själv när jag tittande på Top Model. Jag kollade inte mer än kanske 2 minuter, och det var allt som behövdes för att kunna idiotförklara dessa vrål-pantade och veka damerna som gästspelade min tv-ruta...
Hur kan man göra ett TV-program på alldeles för spinkiga och gnälliga tjejer som omgärdas av bögar med kameror? Något annat som är helt obegripligt är ju hur unga tjejer strävar efter precis ett sådant liv? Kom igen nu! Är det inte dags att vakna upp ur denna mentala koma? Jag vill inte se undernärda skitstövlar som gnäller sina beniga rövar av sig! det är inte bra tv... Under de få minuter jag lyckades hålla humöret uppe och studera dessa bräckliga individer fick jag bevittna hur en tjej stog och grät och jämrade sig. Anledningen till detta var att hon hade "kämpat och slitigt sig helt utmattad" för att kunna gå vidare. Vidare mot vad vet jag inte.
När man lever i gräddfilen som dessa töser gör borde man inte ha mage att påstå att man sliter sig utmattad! Deras förhållanden och livssituation innebär lyxiga hotell, posera framför en bög med kamera (det förstår jag om dom inte gillar) och dessutom få allt runt omkring sig betalt? Hade jag fått bestämma hade jag infört obligatoriskt samhällstjänst som gruvarbetare i Ryssland under ett helt år till varenda bortskämd modell som existerar där ute! Hade man dessutom filmat allt och kallat det Top Driller Russia hade det blivit en kanonsuccé i svensk television och det hade dessutom blivit bra TV!
Jag kan inte begripa hur gnällig man kan vara?
/Rob
Hur kan man göra ett TV-program på alldeles för spinkiga och gnälliga tjejer som omgärdas av bögar med kameror? Något annat som är helt obegripligt är ju hur unga tjejer strävar efter precis ett sådant liv? Kom igen nu! Är det inte dags att vakna upp ur denna mentala koma? Jag vill inte se undernärda skitstövlar som gnäller sina beniga rövar av sig! det är inte bra tv... Under de få minuter jag lyckades hålla humöret uppe och studera dessa bräckliga individer fick jag bevittna hur en tjej stog och grät och jämrade sig. Anledningen till detta var att hon hade "kämpat och slitigt sig helt utmattad" för att kunna gå vidare. Vidare mot vad vet jag inte.
När man lever i gräddfilen som dessa töser gör borde man inte ha mage att påstå att man sliter sig utmattad! Deras förhållanden och livssituation innebär lyxiga hotell, posera framför en bög med kamera (det förstår jag om dom inte gillar) och dessutom få allt runt omkring sig betalt? Hade jag fått bestämma hade jag infört obligatoriskt samhällstjänst som gruvarbetare i Ryssland under ett helt år till varenda bortskämd modell som existerar där ute! Hade man dessutom filmat allt och kallat det Top Driller Russia hade det blivit en kanonsuccé i svensk television och det hade dessutom blivit bra TV!
Jag kan inte begripa hur gnällig man kan vara?
/Rob
