Idag sprang jag inom en liten antikaffär som Finnen bekantade mig med så sent som i somras. Enligt herr bensax hade den funnits där i alla tider och jag framställdes nästan som en idiot när jag påstod att jag inte ens visste att den fanns, vilken man till viss del kan förstå med tanke på att man alltid ser den när man kör "huvudvägen" in i Karlshamn. I vilket fall som helst så ägnade jag lite tid åt att kolla lite i deras vinylbackar (som inte är organiserade för fem öre) i förhoppning om att hitta något fint till mig själv. Efter en stund (ca 1,5 timme) så var vinylhögen ett faktum och mina smått ovana vinylbläddrarfingrar ömma. Men med vetskapen om att jag kanske skulle ha råd med ett par Porcupine Tree vinyler denna månaden så sorterade jag (hör och häpna!) ut två stycken jag kunde tänka mig. Även om valet var relativt lätt så föll valet ändå på i alla fall en otippad platta...

Innan jag fortsätter så vill jag bara reda ut en sak som annars kommer till att bli en missuppfattning. Igår så gav jag en gliring till min fellow rocker, även känd som Subway Rasmus, eftersom han hade funktionen "Visa Vad Jag Lyssnar På" aktiverad på msn. Inget konstigt med det kan man tycka? Men när en hårdrockare lyssnar på Simon & Garfunkel och är öppen med det på world wide web så kan missförstånd uppstå. Därav yttrade jag mig på ungefär det här viset "Rasmus?! vad lyssnar du på? är du bög! (jag är lite osäker på om jag använde mig utav Bög delen, men det är stor chans för att jag gjorde det). Han svarar bestämt tillbaka: "Vaddå? Dom är ju bra"... Jag har inget emot Simon & Garfunkel (vilket bilden nedan klart och tydligt kan intyga) utan jag hjälpte bara Rasmus att undvika möjliga påhopp från skadeglada popsnören.

Åter till ämnet. Jag fick idag tag i två, för sitt pris, välbevarade vinyler. Jag fick tag i Led Zeppelin IV som även går under namnet Stairway To Heaven och även anses vara deras bästa skiva (beroende på vem man frågar). Jag kunde inte hitta någon information om vart och när skivan blev pressad. Men för 80:- så är inte det så betydelsefullt eftersom både omslaget och skivan var i fint skick.

Den andra plattan som jag valde var Simon & Garfunkels Bookends som, även om jag aldrig har hört den, anses vara en klassiker (...och det spelar ingen roll vem du frågar). Jag har bara hört en låt med Simon & Garfunkel innan så jag tänkte som så att jag skulle ge dom en chans. Både skiva och omslag var även här i fint skick om man bortser från tuschkladdet i vänsterhörnet, som jag antar är en signatur av något utomjordiskt slag. En glad överraskning var att omslaget var laminerat och trotts detta låg priset på inte mer än 40:-... När jag senare betalade så sa mannen i kassan "äh, vi säger 100:- jämt"... Schysst! Sen knallade jag hem lite gladare...