Jag vill börja detta inlägget med att ge en eloge till alla ni som brukar vara ute och springa (Var du bara ute efter en klapp på axeln så kan du sluta läsa omgående). Ni ska ha en eloge för att ni faktiskt är så dumma att ni har lurat er själva. För en normal människa så uppfattas inte en meningslös joggingrunda i skogen som något bra utan snarare tvärt om. Jag tycker det är bra med motion eftersom jag har svårt för tjocka människor. Men motion utan anledning eller mål är fullkomligt ologiskt enligt min mening. Jag kan köpa att man utövar en sport med sina kompisar för att få motion eller möjligen cyklar. För då har dina ansträngningar faktiskt ett syfte.

Jag undrar hur det går till där ute i motionsspåret. till skillnad från en sport som t ex innebandy där man faktiskt kan vinna något och känna lycka över det man åstadkommit så ger ju en joggingtur ingen moralökning överhuvudtaget. Hur göra man egentligen? Klappar man sig själv på axeln och säger "Bra jobbat, Robin! där gjorde du något bra". Och i så fall, hur kan man ljuga för sig själv och säga att man mår bra när det känns som hela kroppen tänker ge upp sitt liv? Egentligen spelar det ingen roll vilken sorts motionsform man har använt eftersom det alltid känns som man har trillat hjälplöst ner i ett hisschakt. Men om man då istället till exempel har spelat fotboll så kan man ju trösta sig med att man kanske har gjort mål eller vunnit matchen. Man har kämpat. När man bara har "sprungit" så kan man ju inte motivera sin handling på något sätt, utan bara erkänna att det var dumt gjort?

Jag är inte den som dömer boken efter omslaget. Jag har faktiskt provat att springa en runda en gång. Uppskattningsvis skulle jag säga att det var tre kilometer som jag sprang, men det kan lika gärna ha varit en. Distansen är oviktig i detta sammanhanget. När jag väl kom hem igen så låg jag på hallgolvet i säkert en halvtimme och försökte begripa vad jag precis hade utsatt mig själv för. Det kändes som en talk-pudrad dvärg hade krupit ner genom strupen på mig och börjat kissa svavelsyra på mina inre organ. Det värsta med situationen var att det kändes som jag hade bjudit in honom med flit...

Har jag motiverat mig nog?

/Rob

Det är konstigt. Jag har en massa TV-kanaler, men ändå, vissa dagar, finns det verkligen inte ett skit att se. Gissningsvis har jag kanske 40 - 50 kanaler, vad skulle då oddsen vara för att det inte finns någonting att se på någon utav dess kanaler? Tydligen väldigt stora. Så många kanaler med så mycket skitprogram! Inte ens barnkanalerna visar något sevärt längre. Jag skulle må illa över att sätta ett barn till värden med vetskapen om att han/hon skulle få se så genomusla barnprogram som visas idag.

Säga vad man vill men det är ganska skrämmande hur folk bara kan acceptera alla skitprogram och fortsätta titta på dom! Big Brother, Paradise Hotel, Stockholmsnatt, Ensam mamma söker, Idol... Det ena skitprogrammet avlöser det andra och jag zappar febrilt för att hitta något vettigt att kolla på, men förgäves. Givetvis finns det bra program på TV men dom visas ju enbart då man inte tittar. Jag kan medge att jag är ganska avtrubbad men det är till och med svårt för mig att förstå hur man kan kolla på en program som t ex Paradise Hotel. Vad exakt är det du vill se i det programmet? Är det intrigerna? De hjärndöda konversationerna? Silikonbrösten? Oavsett vilken anledning det än är så finns det andra program som kan erbjuda exakt samma saker fast i avsevärt bättre kvalité. Vill du ha intriger så kan du kolla på Glamour eller Sunset beach. Roas du av hjärndöda konversationer så bör TV4 Fakta vara rätt kanal för dig eftersom du uppenbarligen blivit av med majoriteten av dina hjärnceller och behöver odla fram en hel del nya. Är det silikonbrösten som lockar? Då finns det nog bättre ställen för sådant också. Get the point? Dessa programmen är bara skit! De sämsta sidorna av allt, paketerat i en och samma förpackning.

Då kommer vi till den mer personliga delen av inlägget. Vad anser jag vara bra TV? Vilka program hade lockat mig? Tjaa, varför inte ha "Medical Swap" istället för Wife Swap? Ett program där två väldigt sjuka familjer kommer överens om att byta medicin med varandra (istället för att byta fruar). Hur skulle Olle med ledvärk känna sig om han fick laxeringsmedel istället för sin riktiga medicin? Och hur skulle Parkinson-sjuke Ylva uppföra sig efter en adrenalinspruta i hjärtat? Kanske skulle ett program som "Blackout" kunna kombineras med ett program som "Veterinärerna"? Tänk vad kul det hade varit att se någon försöka operera en häst i totalt mörker! Är det hästen eller din kollega du skär i? Använder du rätt verktyg? Var det du eller hästen som fick lugnande? Alla misslyckade försök skulle kunna doneras till McDonald's. Med tanke på allt miljösnack.

Jag förstår inte! Möjligheterna är ju oändliga och ändå envisas bolagen med att fortsätta med dålig TV. Nu har jag sagt mitt i alla fall. Inte för att jag tror det spelar någon roll direkt, men man kan ju alltid hoppas.

/Rob

Äntligen händer det! Jag är så glad att Spotify lägger ner gratistjänsten. Nu kanske man äntligen får slut på allt tjat om hur jobbig reklamen är? Nu kanske alla snåla snorungar som iglat på musikhistorien kan börja betala de ynka kronorna som det kostar att ha programmet? Det är med risk att låta som en bitter skit som jag skriver det här inlägget. Men jag bryr mig faktiskt inte (föga oväntat va?), däremot kan jag finna det rätt tjatigt från min sida att skriva om samma ämne gång på gång. Skulle det bli långdraget och tråkigt så kan ni ju alltid välja att inte läsa detta inlägg.

Det är lite komiskt men samtidigt smart hur utvecklarna till Spotify egentligen har tänkt. De lurar in så många som möjligt att slaviskt använda den (än så länge) kostnadsfria musiktjänsten för att sedan genomföra, i sammanhanget, stora förändringar. Att begränsa gratistjänsten till 10 timmar i månaden. Det är lite som att begränsa en heroinist till en spruta om dagen istället för fem. Det är så genialiskt och ondskefullt att jag nästan blir lite kär i idéen. Spotify har plockat sin första poäng i mina ögon! En välbehövlig sådan.

Anledningen till förändringen borde ju rent logiskt sett vara brist på inkomster. Alla lärde ju sig att leva med reklamen bara för att slippa betala. Det förstår jag inte riktigt. Om man ser det såhär: ett premium-konto kostar 99:- i månaden. Vilket motsvarar cirkus två pizzor alternativt två flaskor listerine eller 3 par skosnören. Vilket av följande saker har du mest glädje av? Om du inte svarar Spotify Premium på den frågan så beror det antagligen på att 1.) Du inte gillar musik 2.) Du tycker om mat för mycket (och är troligtvis tjock) 3.) Du har ett maniskt beroende om bra tandvård 4.) Du har bara tre par skor och alla har dåliga skosnören...

Jag fattar varför folk använder Spotify och jag klandrar ingen så länge man inte gnäller på reklamen (DET ÄR ETT GRATISPROGRAM DU GNÄLLER PÅ, DIN SNÅLA SKIT). Jag har fortfarande inte skaffat programmet och har inga direkta planer på att göra det heller. Vill du läsa varför klickar du HÄR

Nu har ni bara ett val. PAY OR DIE SUCKERS!

/Rob

Vi börjar närma oss nu. Ute i den djupaste rymden har USG Ishimura skickat ut hjälpsignaler. Det är vi på USG Kellion som har i uppgift att ta reda på vad som hänt. Ishimura är inom synhåll men vi tycks inte få kontakt med kontrollrummet, kan det vara anledningen till hjälpsignalerna? Vi bestämmer oss för att gå in för landning trotts att vi inte fått något klartecken. Några minuter senare står vi på Ishimuras landningskaj... Det är knäpptyst...

Jag, Issac Clarke, går mina första steg på den till synes övergivna rymdstationen USG Ishimura. Vi passerar ett rum med en massa skåp längs väggarna och på golven ligger en massa bråte. Jag går vidare och upptäcker att det finns blod på golvet. Mina kolleger som, till skillnad från mig, bär vapen tar täten och äntrar ett större rum. Det är min uppgift som ingenjör att ta mig och min grupp fram till kontrollrummet och ta hand om de tekniska problemen. Jag tar mig in i ett mindre kontrollrum som gränsar in till rummet där mina kolleger befinner sig. Det är snäppet mörkare i kontrollrummet men en vägg med fönster ger mig lite snålljus från lamporna i rummet jämte. Jag går fram till datorskärmen och som står placerad intill fönsterrutan. Mina kolleger ger mig klartecken att öppna dörren till det angränsande rummet och jag gör som jag blir tillsagd.

Ett larm slås plötsligt på och nödbelysningen tänds. Ut väller rök och... vad är det? Jag ser konturerna av en varelse som tagit sig in i rummet via ventilationstrumman och han tycks inte ha kommit för att hjälpa oss. Varelsen går fram till en av mina kolleger och dödar honom. Panik utbryter och skottlossning följer. En dörr har öppnats bakom mig och en av mina kolleger uppmanar mig att fly. Han skriker åt mig att jag ska springa så fort jag kan och det är precis vad jag gör. Jag hör skottlossningen som blir mer och mer avlägsen när jag flyr för livet genom en smal korridor. Men Jag är inte ensam. Jag kan tydligt höra fotsteg bakom mig men jag tänker inte stanna upp och ta reda på vems fötter de tillhör. Jag hinner knappt tänka klart föregående mening innan jag hör ett fruktansvärt skrik som inte låter mänskligt...

Jag skymtar en öppen hissdörr, kommer jag hinna fram? De främmande fotstegen kommer närmare men jag kan inte springa snabbare! Jag kastar mig in i hissen och trycker på knappen, men det är för sent. Jag vänder mig om och ser till min fasa att varelsen som följt efter mig hänger in med halva kroppen mellan dörrarna. Den vrålar och viftar med mina armar men drar sig snart tillbaka ut. Jag hör några hårda slag mot hissdörren innan jag slussas bort från odjuret... Vad var det där för någonting?!

Hissdörren öppnas igen och kusten tycks vara klar. Jag kliver ut ur hissen och går runt en pelare. Längs väggen står ett skrivbord och på golvet framför det sitter en man, död. På väggen kan jag tyda meningen "Cut Off Their Limbs" skrivet med blod. Det är riktigt kuslig stämning och jag börjar bli ganska säker på att rymdfärjan inte har råkat ut för några tekniska problem. Värre än så... Vågar jag spela mer?