Mitt sista uttalande från Hansen Residens. Efter 20 år av lycka lättar jag nu ankar och förflyttar mitt revir till mitt nya tillhåll kallat: "Sparta". Tyvärr kommer mitt internet inte aktiveras förrän tidigast den 10 september... Men jag ska försöka hålla mig aktiv.

Cheers
/Rob Leonidas

Idag ska jag flytta in mer grejer till Sparta och tanken är att allt ska vara på plats till på fredag... So Far, I'm Off To A Good Start!

Cheers
/Rob

Löjligt många grymma skivsläpp i höst! Töm sparkontot och påbörja investeringen!!!

Avatar - The Third Injection

Porcupine Tree - The Incident

Rammstein - Untitled So Far

Wolfmother - Cosmic Egg

Raised Fist - Veil Of Ignorance

Megadeth - Endgame

Mustasch - Untiled So Far

Muse - Resistance

Lostprophets - The Betrayed

Troligtvis (läs, med allra största säkerhet) så har jag glömt några... Men ni fattar vinken haha!

/Rob

Ibland känns det som jag ser mer än alla andra... Det uppenbara...

Det har blivit lite trassel med sidans layout. Problemet ska åtgärdas så snart som möjligt och hoppas ni har överseende med detta...

/Rob

Jag har glömt när det började. Det har på så vis blivit svårare för mig att se allt ur perspektiv. Jag vaknar på morgonen utan några tankar, jag går till jobbet utan några tankar och jag kommer hem utan några tankar. Det som tycks finnas kvar är instinkten, för när den till synes IQ-löse byggjobbande volvoraggaren står i vägen för mina ihåliga lemmar fylls jag inte med samma vrede som jag brukar. Utan jag tittar på hans 160 cm korta och blekfeta kropp och betraktar hans inkompetens utan att en ända liten gnista pyr innanför hjärnbarken. Jag går likgiltigt vidare utan att se någonting annat än mina röda skor...

Jag är den ända som går på gatorna och i varuhusen. När jag går genom affären så ser jag inte människorna... Ser dom mig? Jag ser inte naturen. Inte träden, himmelen, solen, de vita staketen eller de stora husen. Jag hör inte skratten, alla människors sorl, bilarna eller musiken, jag vet bara att tystnaden inte är närvarande. Jag känner inte hungern, sockersuget eller beröring. Men den finns där.

Jag känner att mitt innanmäte försöker riva sig ut. Varför vet jag inte. Just nu så bryr jag mig inte heller... Jag är inte orolig, men jag önskar det försvann...

/Rob

Alla avreagerar sig på olika sätt och alla har oftast en åsikt om hur vidare det är ett lämpligt sätt eller inte. Nästan som om dom skulle ha något med det att göra. Det ter sig väl självklart att alla inte kan ta kontroll över sin energi genom att sy en klänning, som om det skulle vara den ultimata urladdningen agressionsmässigt. Nej, en del vill fördärva saker, någon kanske föredrar att skriva en arg lapp och kanske kan flera finna ro i att lyssna på ett speciellt stycke musik...

kanske vet du hur det känns när din vän ber dig att låta bli den gigantiska och väldigt utstickande röda knappen som smyckar instrumentpanelen. Det kliar i fingrarna och du vill så gärna röra den även om du vet att hela situationen slutar i total katastrof, men varför? Är det färgen eller är det faran som driver oss? Hade inte faran varit den drivande källan i de flesta situationer hade vi aldrig upptäckt att elstängsel inte är till för att urinera på eller att flismaskinen verkligen kan tugga bort hela din arm. Kanske är det en kombination utav det du ser och vetskapen av hur allt ska sluta (eller ovissheten om hur allt slutar), spännande... For sure... Jag har verkligen inte en aning om hur det stycket passar in i hela sammanhanget?

Vad jag försöker få sagt är att man vill avreagera sig på något sätt, trotts att det hela blev väldigt luddigt framlagt... och förmodligen så kanske man inte bryr sig om hur det hela slutar när man väl sätter igång med att få energin att flöda. För, trotts allt, så är man oftast så pass koncentrerad på detta momentet att man glömmer omgivningen. Det blir som en mini-semester helt enkelt. En mini semester där det enda bekymret blir att ta itu med irritationen som du så länge har haft inom dig. Låt den inte ligga kvar utan ta tag i det innan det blir ett problem för någon annan... Skrik lite i kudden så ska du se att det blir bättre...

/Rob

Det är bara till att konstatera. Det var bättre förr! Förr fanns det så sjukt mycket snyggare bilar och det var till och med billigt att köra dom trotts deras mastodont motorer! Till skillnad från idag så lyssnade man på riktig musik och inte till någon monsterneger som står med nyllet fullt med vitt pulver och stönar eftersom han är så hög att hjärnan har slutat och fungera, och allt är gräddat med en basgång som utan ansträngning har lagts som grund i all likvärdig musik. Med tanke på det så måste folk varit smartare förr, hoppas du kan dra dina associationer. Förr var inte alla så fruktansvärt stressiga och allt handlade faktiskt inte om pengar! Förr i tiden fördärvade inte TV:n livet för små barn som idag pga dålig motion och för lite luft ådrar sig fetma och astma. Förr struntade vi i miljön för vi visste att det var kört i alla fall! Idag är det tvärt om eftersom alla utsläpp har fått våra hjärnor att krympa och av all stress förminskat kapaciteten. Förr var det så sjukt mycket lättare att älska varandra och dessutom hitta en partner...

Jag önskar 60-talet var idag... Jag vill ha en snygg och fruktansvärt naturförstörande bil med bra musik i stereon och en snygg tjej som sitter jämte!

Cheers Losers!
/Rob, The Loser

Klockan är några minuter över tio och jag är skit trött... Jag brukar i vanlig ordning vilja dra ut på en kväll så mycket som möjligt, men inte nu... Jag sitter på mitt väldigt obekväma golv, lyssnar på OSI och skriver totalt nonsens som bara är tråkigt att läsa. Såklart kommer man på en massa saker att skriva så fort man har lagt sig i sängen för att sova. Men så är det väl. Skit samma. Vi får väl se om jag kommer på något seriöst att skriva, det har blivit för mycket dravel nu på senare tid... För mycket... Like you would care?

Set The Controls For The Heart Of The Sun
/Rob

Torsdag kväll... Vad är inte lämpligare än lite whiskey? Ancnoc någon? Ett lugnande glas till lugnande musik är få förunnat. Nu för tiden känner jag mig förvirrad och osäker... Vad gäller bloggen så finns det väl knappt någon aktivitet åt något håll, eller? Det må vara säsongs betonat... men ändå...

Jag vill gärna skriva mer... men det går bara inte...

See You On The Other Side
/Rob

Du tog steget och bestämde dig för att göra handlingar som definierar dig. Nu ser du rakt in i själen på människan du valde att inte vara. Säg mig, ser du samma saker som mig? Ett hav utan djup där vågorna aldrig når land. I strömmarna där du befinner dig flyter döda fiskar förbi och blockerar dammarnas kanaler. Stjärnorna som en gång prydde himmeln har svartnat. Regndropparna faller uppåt när du står där och blickar upp mot den gråa höjden. Men du står med fötterna på jorden tillsammans med den som tröstar dig. Men, den som tröstar dig känner sig hjälplös, lika hjälplös som dig... Eftersom denna person är din skugga. En illusion i ett mulet landskap långt, långt bort ifrån civilisationen. Ditt eget lilla ställe där du har lärt dig att leva ett normalt liv utan förväntningar på väder och vind. Du kan bara acceptera det... För du har inget val, där du står, mitt i stormens öga...

/Rob

Ösregnet slår hårt mot fönsterrutan och fönsterbläcket och himmeln är grå… Det har regnat på detta vis nu i dagar, men ändå är jag inte trött på det utan tvärtom.  Jag älskar det…

Denna dag har jag ägnat åt att läsa i en dyster roman i den sköna köksstolen. Jag har lyssnat på ljuv och underbar harmonisk musik, den sortens musik som förstår dig och du den. Jag har legat raklång på golvet i rummet med gitarren liggandes på magen - utan att egentligen använda den - och har sett den höjas upp… och sänkas ner… i en långsam takt då jag har haft en långsam och avslappnad andning. Behovet att utföra något under denna dag har inte funnits där. Den mänskliga önskan att bara få finnas och att bara få vara, har istället varit närvarande. Tankar har landat i hjärnan och sedan lyft igen. Under denna dag kan jag ta hur lång tid som helst till att ägna mig åt vilken tanke som. Det må vara en bagatell ibland, en struntsak, ett sandkorn på stranden, en sak som man aldrig annars lägger någon vidare vikt på utan bara går förbi likt man går förbi en övergiven gammal bil som alltid står på samma plats år ut, och år in. Idag är det en tänkardag. Du får stanna var du vill i tankarna och också hur länge du än vill. Denna dag är en sådan dag då tiden inte är en beroende faktor för hur din dag skall prioriteras. Den har ingen given plan och är inte skriven på ett papper i förhand, utan den är blank… precis som jag känner mig idag, som ett blankt, gulnat, lite småfläckigt papper.

Det här är en sådan mulen och regning dag då du tar bilen och kör mot ingenstans och sedan till slut väljer att stanna på en klippa med utsikt som blickar ut över havet. Det småregnar mot rutan, men du sätter inte igång vindrutetorkaren. Synen ut blir suddig och istället försvinner du långt bort härifrån med sina tankar, ännu en gång på väg långt bort i ingenstans. Du blir helt blank och bara är. Tiden går och du kan se allt hända runt omkring dig, men själv står du bara still medan omgivningen förändras konstant runt omkring dig. Du är nöjd med livet, samtidigt som du känner att det egentligen är något speciellt som fattas… något du ännu inte riktigt har funnit. Något som du kanske är osäker på att någonsin ens finna, men har ett fast hopp om att någon gång göra. Du vill göra det abstrakta konkret, du vill göra luften till något fast att ta på, du vill flyga, du vill mer än vad du ens kan ge.

Regnet sköljer bort, regnet renar, regnet läker, regnet hjälper en på ett märkligt vis. Det gråa himlavalvet gråter med dig.

//Vicarious

Till skillnad från det vanliga så handlar veckans skivtips denna veckan inte om något album. Utan istället så har jag med omsorg handplockat artist som jag antingen finner fruktansvärt irriterande eller bara obeskrivligt dålig (troligtvis bode och).


Mina första svarta blickar går till en man.. ehrm, jag menar grabb... Som trotts sina skärande målbrottsskrik, på något väldigt konstigt sätt har lyckats skörda framgång bland Sveriges mest okunniga musiksnören. Jag pratar om ingen sämre än Håkan Hellström. Förr sa man ju att det bästa sättet för en djurplågare att döda en katt var att smörja in dess rumphål med senap eftersom den då sprang tills den dog. Men det var innan man hörde talas om Håkan. Vetenskapliga tester (testade på djur) visar att den genomsnittliga dödstiden på en senaps preparerad kattbak borde ligga på runt 30 minuter medan Håkans imponerande siffra visar dryg 2,3 minuter! (ca en låt). När jag tidigare ikväll funderade på vilken som skulle kunna vara Hellströms sämsta låt fann jag inget svar utan kom underfund med att alla är lika ruttet dåliga. Hade Håkans vedervärdiga ylande funnits under andra WW2 så är jag säker på att det hade klassat i samma dödlighetsfaktor som Cyklon B. Att det finns så många  tondöva, gravt IQ-lösa och lättlurade fans bland svenska folket kan jag inte begripa. Håkan = Känslomässigt tumult

Det bästa sättet att njuta av Håkan må vara följande: Ställ stereon på verandan, därefter startar du gräsklipparen och klipper gräset så du slipper höra på eländet.

/Rob

Jag kan inte sortera tankarna som glider runt i mitt huvud. Det blir därmed svårare för mig att uttrycka mina funderingar och åsikter. Idag har jag inte mått bra, så jag gick aldrig till jobbet. Istället lyssnade jag på musik och målade för att försöka få rätsida på vad mitt psyke försökte berätta för mig. Resultatet blev Psykedeliskt, inte så snyggt, men nödvändigt. Jag vill skriva av mig så mycket här på bloggen, men just nu är det svårt, just nu går det inte alls... tyvärr...