Ösregnet slår hårt mot fönsterrutan och fönsterbläcket och himmeln är grå… Det har regnat på detta vis nu i dagar, men ändå är jag inte trött på det utan tvärtom.  Jag älskar det…

Denna dag har jag ägnat åt att läsa i en dyster roman i den sköna köksstolen. Jag har lyssnat på ljuv och underbar harmonisk musik, den sortens musik som förstår dig och du den. Jag har legat raklång på golvet i rummet med gitarren liggandes på magen - utan att egentligen använda den - och har sett den höjas upp… och sänkas ner… i en långsam takt då jag har haft en långsam och avslappnad andning. Behovet att utföra något under denna dag har inte funnits där. Den mänskliga önskan att bara få finnas och att bara få vara, har istället varit närvarande. Tankar har landat i hjärnan och sedan lyft igen. Under denna dag kan jag ta hur lång tid som helst till att ägna mig åt vilken tanke som. Det må vara en bagatell ibland, en struntsak, ett sandkorn på stranden, en sak som man aldrig annars lägger någon vidare vikt på utan bara går förbi likt man går förbi en övergiven gammal bil som alltid står på samma plats år ut, och år in. Idag är det en tänkardag. Du får stanna var du vill i tankarna och också hur länge du än vill. Denna dag är en sådan dag då tiden inte är en beroende faktor för hur din dag skall prioriteras. Den har ingen given plan och är inte skriven på ett papper i förhand, utan den är blank… precis som jag känner mig idag, som ett blankt, gulnat, lite småfläckigt papper.

Det här är en sådan mulen och regning dag då du tar bilen och kör mot ingenstans och sedan till slut väljer att stanna på en klippa med utsikt som blickar ut över havet. Det småregnar mot rutan, men du sätter inte igång vindrutetorkaren. Synen ut blir suddig och istället försvinner du långt bort härifrån med sina tankar, ännu en gång på väg långt bort i ingenstans. Du blir helt blank och bara är. Tiden går och du kan se allt hända runt omkring dig, men själv står du bara still medan omgivningen förändras konstant runt omkring dig. Du är nöjd med livet, samtidigt som du känner att det egentligen är något speciellt som fattas… något du ännu inte riktigt har funnit. Något som du kanske är osäker på att någonsin ens finna, men har ett fast hopp om att någon gång göra. Du vill göra det abstrakta konkret, du vill göra luften till något fast att ta på, du vill flyga, du vill mer än vad du ens kan ge.

Regnet sköljer bort, regnet renar, regnet läker, regnet hjälper en på ett märkligt vis. Det gråa himlavalvet gråter med dig.

//Vicarious