Idag kom sommaren och även om jag spenderat den största delen utav dagen inomhus så fick jag ändå lite vibbar från Poolveckan förra sommaren. Det lär ju inte bli någon repris denna sommaren, men det kommer helt klart förekomma liknande aktiviteter som kommer sätta sommaren 2011 på en fast förankrad plats i historieböckerna. På tal om något helt annat så led jag av stor frutration igår eftersom jag inte kunde hitta någon musik som passade. Men idag har jag redan hittat dagens låt...

Sjukt bra låt men lite skum video. But who cares? Om en vecka är det Sweden Rock och om en timme ska jag jobba.

/Rob

Jag vaknar upp, lamslagen och med en lätt nästäppa i höger näsborre. Natten hade varit bitvis kall och bitvis varm. Nu var luften varm och så gott som förbrukad, där jag låg utslagen. Jag hade vaknat upp i en husvagn, vart visste jag inte. Pedro och Rolf syntes inte till någonstans. Inte för att jag förmådde mig att leta heller... Timmarna gick och solen ändrade läge på himmelen. Det var samma sol som Rolf så föraktfullt och envist hade stirrat på dagen innan. När jag i mina tankar över gårdagen låg och grubblade hörde jag ett svagt rasp på husvagnsdörren. "Kan det vara en pundare?" tänkte jag för mig själv och öppnade dörren. Men till min förvåning var det Pedros spanska brevduva, Guadalupe, som kom med telegram. På lappen stod det (vi har en båt, möt upp oss vid sjön)... Det var precis vad jag gjorde.

Efter ett lätt ryck i huvudet vred jag nacken av Guadalupe. Pedro skulle förstå min handling då det var han som från första början hade lärt mig att undanröja bevis. Till fots började jag sätta kurs mot sjön och efter några timmar var jag framme. Rolf och Pedro hade ledigt placerat sig på bryggan med en ytterst minimal mängd av tyg på sina kroppar. "Dom vill smälta in" tänkte jag för mig själv och tog mitt första steg ut på bryggan. Jag hann knappt sätta ner min fot på första plankan förrän Pedro hade hoppat i båten och möt min blick med sina mörkbruna och intensiva ögon. Rolf tittade fortfarande rakt in i solen, men han verkade gladare idag. "Goddag min herrar" sa jag med en så artig ton jag kunde infinna mig i. "Hej" svarade Rolf och hoppade ner i båten utan att släppa blicken från solen. Pedro slängde ur sig en ramsa på spanska som jag inte kunde förstå. Han verkade upprörd över något och jag hade ju inte berättat om Guadalupe ännu. Mitt hjärta stannade för en sekund. Jag hoppade i båten och Pedro började paddla. "Vill du ha en dammsugare?" frågade Rolf och räckte fram ett paket kakor. Förbryllad över det faktum att han kunde hitta kakorna utan att släppa blicken från det starka solen tog jag glatt för mig. Jag var ju hungrig.

15 timmar senare hade vi nått andra sidan av sjön. Mellan tummen och pekfingret skulle jag tippa på att vi paddlat mellan 150 - 250 meter. Med andra ord var Pedro ingen fena på att manövrera årorna. Det var tur att vi hade proviant i alla fall. Mörkret hade fallit sedan tre timmar tillbaka och Rolf hade somnat med öppna ögon och huvudet böjt upp mot himmelen. Själv hade jag fått blodbrist av alla myggor som livnärt sig på mitt blod de senaste 50 meterna då vi färdats som ett jättelikt smörgåsbord på öppet hav. Jag kan svära på gud att Pedros mustasch hade växt sedan vi lämnade bryggan. Men jag påpekade inget. Han verkade fortfarande irriterad över något. Men vad kunde det vara? och vad skulle vi göra på andra sidan sjön?

Jag stal en röd bil och tog småvägarna ner till stationen. Bakom en skylt står Pedro, en avdankad spanjor med en stor röd mustasch, och Rolf, en långhårig kåkfarare med bra högerkrok*. När jag anländer till stationen håller Pedro på att anfalla en busskur, men hejdar sig själv när han ser mig. "Varför har du en röd bil" frågar Rolf och tittar in i solen med vidöppna ögon. "Jag lånar den" svarar jag och kliver in och vrider om nyckeln. De lägger in sina väskor i bagaget och sätter sig senare i baksätet. Jag drar en lättnadens suck och inser vilken tur jag har som inte la bilens ägare i bagaget, väskorna tog en del plats trotts allt. Pedro påpekar att ett besök till stans sylta skulle sitta fint eftersom tågturen från Västsverige tömt magsäcken på honom. Rolf stirrar fortfarande in i solen med vidöppna ögon och instämmer med en nick och säger "Donkan it is".

Jag svänger av motorvägen och slirar in på parkeringen. Jag är först in men Pedro och Rolf är hack i häl. Pedro tittar upp på menyn en sekund och går sedan fram till kassören. "Två cheese... och en Tequila" säger han med sin blick fast spänd i kassörens ögon. Kassören får fram ett ostadigt och nervöst "okej, herrn" innan han kissar ner sig. "Fantastiskt" säger Rolf och tittar med vidöppna ögon in i taklampan. "Han måste ha saknat ljuset under sin senaste vistelse i finkan" tänker jag för mig själv och påpekar att det är hans tur att lägga in en beställning. "Jag tar samma som, Pedro" säger Rolf med blicken fast riktad på taklampans starka sken. Vi sätter oss ner, Pedro och Rolf äter upp sin mat och snart är vi påväg ut till bilen igen. Vi lämnar Donkan utan att ställa tillbaka brickorna. Badass.

På väg ner till havet där vi ska möta upp vår kontakt så spelar dom vår favoritlåt på radion; Kenny Loggins - Danger Zone. Vi parkerar lite avskilt för att slippa dra till oss uppmärksamhet och går ner till mötesplatsen. Vi sätter oss ner. Jag och Pedro blickar ut över havet och konstaterar dess magnifika kraft. Rolf stirrar fortfarande in i solen... Det är då jag förstår. Rolf och Pedro är mina banditer. Det är vi mot världen och vi tänker vinna. Sen dyker vår kontakt upp...

*Namnen och könen är utbytta

/Rob

Jag tänkte slänga upp ett vardagsinlägg. Det är verkligen inte ofta det händer (och fötter), men idag gör det. Tekniskt sett kan man nästan säga att det är en request. Det har varit en händelserik och enligt min uppfattning relativt lång helg. Det blev: båtar, vatten, kläder som luktade rök, promenader, musik, quiz, sjuka skämt, imitationer och mycket skratt. Vad annars liksom? Men nu är lägenheten lika tom som min själ och nu ska jag fortsätta lyssna på ballader och tycka synd om mig själv... Nästa stopp blir Sweden Rock Festival. Så otroligt härligt.

Kanske skriver jag något mer i veckan. Kanske inte.

/Rob

Efter det att Bruno Mars kom på tal i helgens avslutande skede så har jag tänkt mer och mer på denna högst obegåvade grabb. Obegåvad tänker du kanske? Herr Bruno är så obegåvad på så många plan att till och med ett danskt förskolebarn skulle framstå som en mästerkompositör. I Låten "Grenade" (som betyder Granat) sjunger Bruno att han utan tvekan skulle - jag citerar "I'd catch a grenade for ya, throw my hand on a blade for ya, I'd jump in front of a train for ya, you know I'd do anything for ya". Jag vill poängtera att detta inte är min iakttagelse från början, innan jag glömmer det. För det första så så kan grabben in stava (konstigt när man inte gått ut ur skolan? Nej inte alls) men det tycks inte hindra honom från att skriva en dålig låt där han bokstavligen talat skulle offra sitt liv för en tjej som försöker bli av med honom. Min slutsats är att Bruno är en psykotisk stalker.

Om jag inte minns helt fel så har grabben även en låt som låter något i stil med "You're amazing, just the way you are. Don't change a thing. I'm gay and i like you thing"... Ja, jag önskar att det var en kille han sjöng om (därför ändrade jag texten). Skämt åsido. Det är inte så konstigt att han inte vill ändra något på sin tjej när hon är en tiopoängare? Jag menar, det är ju inte missfostret i Goonies han är kär i och sjunger om? Då är det väl självklart? Din idiot, Bruno!

Missfostret i Goonies

Om en chokladpralin av någon anledning skulle färdas genom din kropp utan att brytas ner och du sedan skulle skita ut den så skulle den se ut exakt som Bruno Mars. Det är precis så han ser ut; slät, blank, fuktig (och framför allt) med en brunskimrande glasyr. Tänk efter. Bruno Mars, vad tusan är det för namn? Han har förvisso fått ett namn som passar hans utseende och personlighet. Så vi kan inte skylla på att vi inte blivit varnade. Jag ber dig en gång för alla - Snälla, Bruno. Ta ett jobb på en oljeplattform långt, långt ute i havet istället, så slipper vi både se och höra dig och dina meningslösa skitlåtar. Du är dålig. Jag lovar!

PS. Du är trög också, uppenbarligen...

/Rob

Jag har kommit fram till att jag troligtvis äger den värsta bilen man kan äga. Inte på det sättet att den är gammal och risig utan för att den äter min ekonomi och värdighet. För er som inte känner till vad jag kör för bil så är det en Ljusblå (baby-blå) Saab 900. Den är väldigt fräsch och välbehållen och det finns inget som är sönder på den. Men vad kan det då vara som är så hemskt med bilen? Låt mig förklara:

För det fösta; Den är BABY-BLÅ! En väldigt opraktiskt färg om man vill kunna köra runt på tjej-täta områden och inte misstas för en bög. Sen väger den uppskattningsvis 9 ton och har samma köregenskaper som ett godståg. Det vill säga att den är oförskämt långsam! 0-50km/h tar väl ca 15 minuter. 0-100km/h tar ungefär en eftermiddag. Även om accelerationen är så gott som obefintlig så kan man faktiskt komma upp i hastigheter över 100km/h! Trotts att det är tekniskt möjligt så är det ändå fysiskt omöjligt att göra en omkörning, med tanke på att man blir fast bakom varenda Lastbil eller Ford Kaa som finns. Allt eftersom en omkörning med denna Ljusblå bil är förenat med direkt livsfara (det gäller alla trafikanter). Men det man förlorar i nöje vinner man väl i praktiskhet? Den principen brukar stämma bra in på nästan allt utom denna fantastiska kärra. Inte nog med att den är lika långsam som en inbromsande pensionär utan den är även otroligt bränsleslukande. Med andra ord dricker den lika mycket som en nyfödd kalv. Jag klappar mig själv, än en gång, på axeln och gratulerar, jag har nordens tråkigaste bil.

Även om det känns som man trampar i ett träsk när man trycker ner kopplingen och även om den har samma körglädje som ett godståg så använder jag den. Även om nackdelarna är betydlig fler än fördelarna så finns det iaf ett väldigt stort plus och det är att Jag har fått bilen gratis. Så lite tacksam är jag faktiskt, även om jag blir påmind hur många vredesutbrott denna bilen har framkallat så fort jag får syn på den. Hur normalt är det att bli provocerad av en ful bil? och i så fall; Hur normal är jag?

/Rob