Jag vaknar upp, lamslagen och med en lätt nästäppa i höger näsborre. Natten hade varit bitvis kall och bitvis varm. Nu var luften varm och så gott som förbrukad, där jag låg utslagen. Jag hade vaknat upp i en husvagn, vart visste jag inte. Pedro och Rolf syntes inte till någonstans. Inte för att jag förmådde mig att leta heller... Timmarna gick och solen ändrade läge på himmelen. Det var samma sol som Rolf så föraktfullt och envist hade stirrat på dagen innan. När jag i mina tankar över gårdagen låg och grubblade hörde jag ett svagt rasp på husvagnsdörren. "Kan det vara en pundare?" tänkte jag för mig själv och öppnade dörren. Men till min förvåning var det Pedros spanska brevduva, Guadalupe, som kom med telegram. På lappen stod det (vi har en båt, möt upp oss vid sjön)... Det var precis vad jag gjorde.

Efter ett lätt ryck i huvudet vred jag nacken av Guadalupe. Pedro skulle förstå min handling då det var han som från första början hade lärt mig att undanröja bevis. Till fots började jag sätta kurs mot sjön och efter några timmar var jag framme. Rolf och Pedro hade ledigt placerat sig på bryggan med en ytterst minimal mängd av tyg på sina kroppar. "Dom vill smälta in" tänkte jag för mig själv och tog mitt första steg ut på bryggan. Jag hann knappt sätta ner min fot på första plankan förrän Pedro hade hoppat i båten och möt min blick med sina mörkbruna och intensiva ögon. Rolf tittade fortfarande rakt in i solen, men han verkade gladare idag. "Goddag min herrar" sa jag med en så artig ton jag kunde infinna mig i. "Hej" svarade Rolf och hoppade ner i båten utan att släppa blicken från solen. Pedro slängde ur sig en ramsa på spanska som jag inte kunde förstå. Han verkade upprörd över något och jag hade ju inte berättat om Guadalupe ännu. Mitt hjärta stannade för en sekund. Jag hoppade i båten och Pedro började paddla. "Vill du ha en dammsugare?" frågade Rolf och räckte fram ett paket kakor. Förbryllad över det faktum att han kunde hitta kakorna utan att släppa blicken från det starka solen tog jag glatt för mig. Jag var ju hungrig.

15 timmar senare hade vi nått andra sidan av sjön. Mellan tummen och pekfingret skulle jag tippa på att vi paddlat mellan 150 - 250 meter. Med andra ord var Pedro ingen fena på att manövrera årorna. Det var tur att vi hade proviant i alla fall. Mörkret hade fallit sedan tre timmar tillbaka och Rolf hade somnat med öppna ögon och huvudet böjt upp mot himmelen. Själv hade jag fått blodbrist av alla myggor som livnärt sig på mitt blod de senaste 50 meterna då vi färdats som ett jättelikt smörgåsbord på öppet hav. Jag kan svära på gud att Pedros mustasch hade växt sedan vi lämnade bryggan. Men jag påpekade inget. Han verkade fortfarande irriterad över något. Men vad kunde det vara? och vad skulle vi göra på andra sidan sjön?