Av någon väldigt underlig anledning så funkar inte hörlursuttaget till datorn. Det innebär att jag måste lyssna på musiken via det obeskrivligt dåliga inbyggda högtalarna (synd att kalla det högtalare) i laptopen. Minsta lilla diskantljud skär som en spegelskärva in i örat på mig och jag väntar bara på att blod ska sippra ut ur mitt sårade hörselorgan. Jag väljer att citera min bror "Om mina öron kunde spy så hade dom gjort det".

Eftersom mitt gnäll oftast inte kan räknas som något matnyttigt innehåll till ett inlägg så tänkte jag passa på att tacka alla läsare som varit inne och besökt rOBSCENE den senaste veckan. Inte för att jag håller räkningen men jag tror ni har slagit något sorts rekord. Jag tackar så ödmjukt för ert visade intresse för blaskan jag bokstavligt talat spyr ur mig med jämna mellanrum här på "bloggen". Ni är värda en applåd.

/Rob

PS: Jag är nyklippt och snygg igen (som sagt, ironin är det inget fel på), fy vad skönt att bli av med håret. Ett tag kändes det som det låg ett dött djur på huvet. Typ en katt eller något.

Jag vet inte vad ni känner. Men jag har alltid tyckt att glad musik har varit så otroligt meningslös. Man ska ju inte sticka under stol med att alla sorters musik har sina guldkorn och då även, i detta fallet, glad musik. Oftast är det som så att man är som mest kreativ när man är ledsen eller deprimerad. De bästa låtarna föds ur misär och elände, av dåliga erfarenheter eller tärande situationer. Det är ytterst sällan någon bara sätter sig ner på årets bästa dag, med humöret på topp och bara skriver ett musikaliskt mästerverk. Det händer bara inte. Inte i min värld i alla fall.

Har man ett någorlunda musikaliskt intresse och bryr sig om musiken man väljer att lyssna på så vill man ju ha något att relatera till. Man vill känna musiken. Det är inte alltid som jag lyssnar på texterna, men ibland kan det vara riktigt skönt att bara lyssna på en speciell låt och läsa en text som passar exakt in på någon man själv varit med om eller kan relatera till. Andra gånger räcker det med att lyssna på takterna och melodin. Jag kan tycka att de låtar som kan sorteras som glad musik saknar grund och mening bara för att dom är så glada. Om vi säger som så att du precis fått en utskällning eller helt enkelt bara är allmänt skiförbannad. Skulle du då sätta dig i bilen, trampa pedalen i mattan, och av ren och skär vrede spinna ut på motorvägen med Lill-Babs "Glada Hits" på explosionsgränsen i bilstereon? Nej, troligtvis inte! Om du var väldigt ledsen och deprimerad. Skulle du då gräva ner dig i soffan bland 15 täcken och dricka rödvin till Best of Beach Boys bara för att "dom piggar upp". Nej Säkerligen inte! Vi säger att du är glad istället, överlycklig rent av. Skulle du då klä upp dig i dina finaste balkläder och dansa runt till ABBAs samtliga låtar? Ja kanske. Men vilken normal människa är så glad?

Nu när jag tänker efter så är ju inte alla ABBAs låtar glad dom heller och det är antagligen därför de blev så populära som de blev. Jag hoppas ni fattar poängen här. Att skriva glada låtar om kärlek och dylikt är gammalt och förlegat. Ibland känner man inte för att vara glad och när man väl känner för det så föredrar (i alla fall jag) att vara glad till meningsfull musik skriven i olycka. För det är då den är som bäst.

/Rob

En av nycklarna till ett lycklig liv är att se vardagen på rätt sätt. Jag ska välja min ord noggrant nu för att undvika att låta som en svampplockare som äter fel sorts svamp. Hemligheten är att njuta av livet på alla tänkbara sätt. Det kan låta hur gay som helst men sanningen är den att man lever av en anledning. Man sitter kanske instängd i sin lilla låda och tar saker och ting för givet, det är lätt hänt.

Jag vet hur jag gjorde för att få upp ögonen för omvärlden. Allt började med en resa med min bil. Jag var på väg till en stad någonstans i Sverige där jag fick en uppenbarelse. Det är så många som faktiskt tar sig från punkt A till punkt B bara för att det är ett nödvändigt ont. Var är det för mening med det egentligen? Man förlorar tillräckligt mycket tid på att sova så varför ska man då slösa tid på att krypa ihop i fosterställning och hamna i koma varje gång man t ex åker tåg eller bil? Jag kom på att det är mycket mer givande att göra något så enkelt som att se sig omkring medan man kör bil eller åker tåg. Man får se världen lite, även om det oftast bara gäller Sverige. Testa själv! Nästa gång du åker tåg, buss, bil, flygplan eller pråm så kan du väl se dig omkring och andas in omvärlden, för den är helt klart värd att titta på. Njut lite istället för att försätta sinnet i mental blockering.

Jag brukar säga att de är de små sakerna i vardagen som gör livet till skit och det är ett påstående jag fortfarande står för. Men det finns ett rätt svar till! Även om mycket saker i vardagen är skit så får man inte haka upp sig på dessa utan se livet som det är. Alla gör fel och kommer alltid att göra det så varför inte försöka se de komiska i situationen? Ta vara på varje ögonblick och försök plocka fram något ur varje situation som du gillar. Ah, jag ska poängtera att jag hatar att höra mig själv så positiv. Jag är inte ute efter att berätta hur andra ska leva sitt liv. Är man en gammal åsna som jag får man ju dela med sig lite. Även om allt verkar vara guld och gröna ängar så finns det alltid dagar som är mindre inspirerande än andra. Hur positivt lagd man än är.

PS: Om du är usel på att köra bil (jag känner några) så rekommenderar jag att du håller ögonen på vägen och ingen annanstans. Det kommer inte få dig att köra bättre, men det kommer inte att få dig att köra sämre heller. Tack

/Rob

Tyck gärna att jag är sjuk i huvudet om ni vill men jag har aldrig haft något sug av att åka utomlands. Hur kallt och svinigt det svenska klimatet än blir så får jag aldrig för mig att fly landet för att ligga och sola på en stekhet strand i karibien. Det kan tyckas vara lite konstigt med tanke på att min späda skolflicke-kropp går och fryser under 8 av årets 12 månader. Denna brist på längtan efter varmare klimat har medfört att jag aldrig, och då menar jag ALDRIG, blir avundsjuk när vänner och bekanta åker bort på semester. Jag är inte snål, tvärt om! Jag skulle kunna åka bort om det fanns en anledning till det. Jag skulle nog aldrig åka iväg för att bara ligga på en strand och samla grus i rövklykan i två veckor, utan om jag verkligen åkte iväg hade jag velat se saker. Jag har sett Pyramiderna och Sfinxen i Kairo och jag har även varit i konungarnas dal och i Luxor. I Turkiet var vi och kollade på någon gammal borg och simmade i havsgrottor. Det var bra semestrar.

Jag uppskattar Sverige och ser ingen anledning att jobba skiten ur mig i ett halvår bara för att samla pengar till en resa som varar två veckor. Ska jag bränna pengar på något så kan det lika gärna vara på något som håller lite längre än två veckor. Kom nu inte med argumentet "Även om resan bara är två veckor så har man ju minnena med sig hela livet". Visst, hur kul är det att sitta och plåga sig med minnen av varma stränder och goda drinkar när man sitter, utfattig, och får jobba övertid i kalla Sverige? Jaja, det är kanske bara jag som saknar lite hjärnceller?

/Rob

Jag har snuddat lite vid ämnet innan men nu är det dags för den slutgiltiga förklaringen. Jag kollade precis på dokumentären "Insurgentes" som fokuserar kring Steven Wilson (Frontman i bl a Porcupine Tree och No Man). Den behandlar mestadels Stevens uppfattning kring dagens musik. Personligen tyckte jag nästan det var komiskt att titta på filmen eftersom alla Stevens uppfattningar kring ämnet var snarlika de uppfattningar jag själv har. Jag satt nästan gapande av lycka filmen igenom. Några tror säkert att jag bara är en "wannabe" men jag kan försäkra alla om att jag inte har tagit alla mina uppfattningar från Insurgentes. Det svär jag på. Jag ville bara understryka det faktum att Steven och jag faktiskt är rätt så likasinnade i detta ämne och från och med nu kommer jag skriva med egna ord, alltså precis som jag själv uppfattar saker och ting.

Ja, det kommer att handla om musik. Låt mig förklara exakt varför jag inte har Spotify. Jag gillar musiken som den var förr i tiden. Det var vinyl, det var riktiga omslag där du praktiskt taget kunde känna strukturen i materialet. Omslagen var nästan som små tavlor, mästerverk, och ett album var på sätt och vis lika mycket tillfredsställelse för ögonen som öronen (självklart är musiken det viktigaste). Framför allt så var ljudet alldeles speciellt och går inte alls att jämföra med dagens format som Mp3 eller ens CD. Jag vill tro att musik handlar Lika mycket om konst än idag som den gjorde förr, i alla fall i vissa aspekter. Musiken var ett hantverk och ett en skapandeprocess som verkligen innebar kropp och själ för de som skapade den. Sen kom CD-skivan och med den funktionaliteten som på något vis raderade en del av själen i musiken. Vinyl blev små plastförpackningar som skulle göra det enkelt att använda. Tänk själv.

Jag är fungerar lite på det sättet att jag handlar med ögonen, lite som ordspråket att "döma en bok efter omslaget". Hittar jag två skivor som är obeskrivligt bra men där den enda har ett vanligt CD-fodral och den andra har har påkostats med en digipack och omsvepts i en slipcase så tycker jag givetvis mer om den skivan som har ett snyggare yttre. Även om det är minst lika bra musik på bägge albumen. Varför? Därför det är helheten som är avgörande i vissa lägen. Det som är ännu mer obegripligt är att det finns så många artister som inte bryr sig om att göra något speciellt med sina skivor, utan bara låter dom få ett vanligt CD-fodral. Jag brukar tänka: hur hade jag själv velat ha det? Om vi säger att jag lagt ner ett års arbete på att göra ett album. Hade jag då struntat i den yttre delen som artwork och omslagsmaterial? Antagligen inte! Det är ungefär som att Mona Lisa inte hade fått någon ram. Hade du varit musiker så hade dina skivor bokstavligen talat varit din kropp och själ och då är det verkligen inte läge för att snåla på krutet eftersom det du gör definierar dig själv som person och musiker.

På liknande sätt ser jag den digitala musiken. Dagens ungdom vet knappt vad vinyl är eller hur riktig musik låter! Dom föds till en värld där de får lyssna på mp3 och tror att det är så musik ska låta. Vi som har lyssnat på en mp3 genom en riktig stereo och sedan bytt över till vinyl (alternativt CD) skriker nästan av förtvivlan när vi inser vad det var för skit vi lyssnade på från början. Sen att musiken är så lättillgänglig nu för tiden finns det delade uppfattningar om. På ett sätt är det bra att internet kom och tog med sig musiken eftersom många mindre band har kunnat göra reklam för sig och på så vis gjort sig en karriär som ett självständigt band utan något stort bolag i bakgrunden. Men om man ska se på de negativa delarna, som jag personligen tycker väger mest i detta sammanhang, så kan man ju ta ett exempel som nerladdning. Förr kunde man inte förhandslyssna på vad man köpte utan man fick verkligen fundera hårt innan man valde vad man köpte. Idag finns hela diskografier bara några knapptryck bort. Det sjuka är att man bara kan ladda hem en diskografi på några minuter, lyssna på ett par låtar och sedan avfärda det om man inte gillar det. Det är så otacksamt på något sätt. Du plockar hem en annan människas livsverk, år av kreativitet, och avfärdar det efter några minuter och det kostar dig inte ett öre. ALLT är gratis.

Dagens musik är dessutom en färdig produkt. Förr så skrev man sina egna texter, spelade sina egna instrument och sjöng lika bra live som på skiva. Nu för tiden är det ingen som försöker luras längre utan dagens skivbolag smyger inte ens med att deras artister är en massproduktion. Tekniskt sett så säger dom rakt ut: Denna artisten är inte äkta någonstans men vi vet att du kommer köpa musiken ändå. Varför? För att alla sväljer det dom blir matade med, hur ruttet det än är. Nu för tiden handlar det inte om passionen för musiken längre utan om pengar. Ju mer pengar man tjänar ju bättre blir det, skit samma om vi är falska mot oss själva bara vi tjänar mest. Och konsumenterna vill inte betala ett skit.

Varför har jag inte Spotify? Därför att musik inte ska låta som det gör på Spotify. Det känns opersonligt att inte kunna se eller känna på albumet du lyssnar på. Det är Mp3 i sin sämsta form och för mig har mp3 filer inget personligt värde alls. Det är INGENTING. Jag tror inte att mina uppfattningar i det här ämnet gör någon skillnad i världen, men jag gör det jag tycker är rätt. Jag klandrar inte heller någon annan som använder Spotify, eftersom jag på sätt och vis förstår varför de använder det. Kort sagt: Detta inlägg handlar endast om mina åsikter angående musik och jag bryr mig inte om vad alla andra gör. Jag svarar gärna på frågor. Nej tack, jag vill inte ha någon invite till Spotify.

/Rob

Jag läste precis på Blabbermouth att det faktiskt finns en människa till förutom jag som ärligt uppskattar Metallicas ST.Anger. Jag är ett fan av Metallica och innan jag helt slukades av hårdrockens kvicksand så var detta band även mitt favoritband, alla kategorier. Jag tycker inte mindre om Metallica nu för tiden utan jag uppskattar bara många andra band mera. Det händer än idag att jag sitter uppe sent på natten och kollar på Live Shit DVDerna bara för att återuppleva gamla minnen. Men ska sanningen fram så Dog Metallica samma dag som Jason Newsted bestämde sig för att gå skilda vägar med bandet. Deras sista dödsryck kom att bli ST.Anger, ett råtungt metal album som vädrade bandets spänningar och problem.

När ST.Anger kom verkade det som att det var ett uppskattat album. Men tittar man på orden som nämns kring detta album nu för tiden så är det långt ifrån positiva ordval som målas upp. ST.Anger Har går under namnet "Albumet Metallica helst skulle vilja glömma" och det är nog det mest positiva man kan läsa om denna skiva. Grejen är den att jag verkligen har svårt att tycka illa om detta album och jag fattar inte varför alla andra gör det. Är det för att det är ett annorlunda sound? I så fall verkar dom ha missat sound-bytet från ...And Justice For all till Black Album. Där soundet går från thrash till klassisk hårdrock. Vad är det som får folk att spy galla över ST.Anger? Det är ett avskalat, ärligt och hårt, hårt, hårt Metallica album som har en del väldigt bra texter. Dessutom har James fortfarande kvar sin röst. ST.Anger kom 2003 om jag inte minns helt fel och det kom att bli den skivan som hjälpte mig igenom den svåraste tiden i mitt liv, hur lamt och taskigt det än låter. Det kan vara det Metallica album som fängslat mig mest...

Jag vågar påstå att den stora floppen i Metallicas albumkatalog är Death Magnetic. Ett album som verkligen är så uruselt mixat att jag kan höra det i mina mardrömmar. Det stora misstaget är inte att de lät Andy från Little Britain mixa skivan utan att James inte har samma röstkapacitet längre. Sen gör ju inte bas-apan Robert det hela bättre! Visst han spelar bra, men han är inte Metallica! Och han har alltid samma kläder på sig... Albumet S&M gjorde den definitiva höjdpunkten på Metallicas Karriär och trotts att ST.Anger släpptes under nedstigningsskedet så hade det ändå varit ett värdigt slut på en otrolig resa...

Jag vet inte hur många gånger jag har hört denna låten. Jag får gåshud än idag.

/Rob

Okej, nu har jag två saker jag vill få sagt innan mitt huvud exploderar och någon får torka hjärna från väggar och golv.

För det första: En Iphone är BARA en telefon! Det är ett hemska tjat om dessa Iphones jämt och ständigt. Det som skrämmer mig mest är att alla är beredda att betala så sjuka summor för att faktiskt äga en. Argumenten låter lite i stil med "Det är en livsstil" eller "Man kan göra allt med den". Visst, men guess what? Om det är en livsstil så är ditt liv undermåligt och färglöst. Kan man göra allt? Okej, om man nu kan göra allt kan du ju göra dig av med din dator, blender och lamineringsmaskin. Jag fattar inte alltså... Telefoner var en statusgrej när man gick på mellanstadiet! Skulle jag vilja surfa på nätet, spela tv-spel eller lyssna på musik så kan jag göra det utan en Iphone och fortfarande få ett så obegripligt mycket bättre resultat. Så snälla! SLUTA höja era Iphones till skyarna för så ballt är det faktiskt inte att äga en... Hur coolt är det att äga en Iphone om man bor i en gränd? Tydligen skitcoolt eftersom alla lägger sina pengar på en himla telefon och inte en normal bostad! Helt sjukt...

För det andra: Jag har lagt märke till en sak som egentligen är ganska meningslös. Men det stör mig lite ändå. Det är tydligen väldigt vanligt att svenska folket inte vet vilken bokstav som ska betonas om man ska skriva ett ord som om man skulle skrika ut det. Ta ordet "skit" som exempel. Om man är arg och ska skriva ordet skit på ett sätt som illustrerar att man skriker ut det så skriver man som följande: SKIIIIIIIIT! Svårt? Ja, tydligen för många verkar skriva det såhär istället: "SKITTTTTTTTT". Förstår ni vad jag menar? Man kan inte dra ut ett "T" i skrikform, prova själva! Skrik bokstaven T i 5 sekunder... För er som fortfarande inte verkar fatta ska jag bryta ner detta till en 5 årings nivå. Alla som redan förstår kan sluta läsa här. Ta till exempel ordet "Ja", ett ord som du använder varje dag, så länge du inte är en obotlig pessimist eller helt enkelt bara stum. Om du är lycklig och vill få andra att veta detta så kan du skriva "JA" på ett sätt som skulle kunna uppfattas som att du skriker det. Då skriver man såhär: "JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!". Varför? Därför det är A:et som betonas när du skriker detta ordet. Många envisas med att skriva "JJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJA". Dom är dumma i huvudet och borde gå i skolan igen. Förstår du fortfarande inte? Kanske en Iphone kan hjälpa dig att stava?

/Rob

(1) Om jag ser hela inlägget från ett utomstående perspektiv så kan det kanske uppfattas som lågt från min sida att ens skriva om detta, även om jag inte tycker det är konstigt eller stötande på något sätt. Hade jag varit någorlunda klok så hade jag kanske gjort ett så kallat "Spolier Alert", men alla vet att dessa sällan hjälper eftersom människor är dumma nog att läsa det som gör dom upprörda ändå, trotts att en varning utfärdas. Så med andra ord tänker jag inte varna för starka åsikter eller nedbrytande ord eftersom alla tänker läsa det här ändå, visst har jag rätt?

(2) Jag kan tycka det är komiskt att föregående stycke till en viss grad fungerar som en stämningshöjare som på något vänster höjer förväntningarna på den övriga texten. Gissa om ni kommer bli besvikna när ni väl har läst allt och inser att det där stämningslyftande stycket i början fördärvade hela inlägget. Så om du är en idiot och av någon oförklarligt (dum) anledning hoppade över första stycket och började läsa direkt från stycke två (alltså dessa rader) så bör detta bli en bra läsning! Dina förväntningar är lika låga som dom alltid är när du läser all goja här på rOBSCENE. Med andra ord är stycke ett inget för dig.

Sådär, med hjälp av de två första styckena har vi därmed sorterat bort de trötta, omotiverade och oförstående läsarna som livnär sig på att skumma igenom de första två stycken i varje inlägg på de hundratals bloggar de klickar sig igenom varje dag. Med hjälp av denna teknik som jag med år av skrivande har förädlat och anpassat efter mitt behov, kan jag hålla mina läsare fräs.. fresch... frääächa. svårt ord. Med andra ord: Mina läsare består inte av Östersjöns bottenslam, så att säga...

Nu när jag äntligen kommer till saken (och när ni hardcore läsare förmodligen redan ätit upp alla popcorn) och när allt hopp om ett bra inlägg både har kraschat och brunnit upp kan jag känna mig bekväm med en stabil bunt förord. Vad jag i själv verket tänkte skriva om var Vegetarianer. Det är intressant med vegetarianer, eftersom dom oftast tror att dom är bättre människor än alla andra. Man kan likna dom lite med dominanta dvärgar som tror att dom är mycket större än alla andra. Det är ett mycket roligt påstående då en dvärg bara kan se sig själv i spegeln i en skoaffär (jag tänker inte förklara det skämtet). Jag menar inte att alla vegetarianer är små och ettriga, bara nästan. Vegetarianer är en minoritet och tror allt som oftast att världen blir en bättre plats om man inte äter kött. Vad dom inte tänker på är att människan håller på att utrota sig själv och jorden på samma gång. När vi väl satt den tanken i gungning så förstår man ganska snart att köttätande är ett ganska litet problem. ungefär lika litet som när du upptäcker att smöret till dina frukostfrallor är slut. Det spelar ingen roll hur mycket alla elaka vegetarianer (det finns snälla också) vägrar att äta kött eftersom det kommer fortfarande att slaktas miljoner med djur varje dag. Dessutom går jag efter filosofin "Äter du en kotlett mindre så äter jag en extra". En plus-minus-noll situation helt enkelt.

Det känns lite som att de flesta vegetarianer vill få oss andra att må dåligt över att vi äter kött. Ni känner säkert igen scenariot då du sitter och ska trycka i dig en 3 kilos oxfilé när du plötsligt hör en röst säga: "fy vad hemskt, det där djuret du ska äta har säkert fått lida jättemycket". Ja han har kanske fått lida en gnutta, men det är ingenting jag kan göra något åt nu när han ligger på min tallrik och väntar på att bli uppäten. Vad förväntar dom att man ska säga där egentligen? "Ja, du har rätt... Jag går och slänger denna 3000 kronors-köttbiten så vi alla kan må bättre och världen kan bli en bättre plats". Nej så går det knappast till. Jag begriper inte varför ni vegetarianer inte kan sköta er själva istället? Jag äter ju faktiskt inte bara kött? Jag har ju grönsaker till, men det verkar ni aldrig märka! Det får man aldrig en klapp på axeln för. Väldigt dålig stil faktiskt...

Vad jag försöker säga med det här inlägget är väl rätt så klart vid den här skedet. Jag vill bara få sagt att köttätare också är människor. Till och med Kannibaler, även om dom glatt dansar runt på andra sidan gränsen av det oacceptabla... Skämt å sido. Jag älskar kött och kommer alltid göra det! Så nästa gång du som är vegetarian påpekar mitt val att vara köttätare kommer jag smyga ner lite kött i din drink! So back off!

/Rob