Som jag skrev tidigare idag så har jag (Äntligen) fått mitt internet och förhoppningsvis så kommer lite saker redas ut och fixas till. Bland annat så kommer rOBSCENE's Layout repareras (även om jag gillar de två enhörningarna som utbyter kroppsvätskor) och "Veckans Skivtips" ska inte släppas en gång i veckan längre utan dessa recensioner kommer dyka upp på obestämda tider. På så vis blir det kanske mer uppskattat, både från min och er sida...

Finns det några protes(t)er eller önskemål så är ni välkomna att lämna dessa i kommentarsfältet och GLÖM INTE ATT SKRIVA NAMN!

Det var säkert något mer jag skulle skriva, men eftersom min grötliknande hjärna sviker mig så lämnar jag det till nästa tillfälle...

Stay In Tune
/Rob

ÄNTLIGEN! NU HAR INTERNET KOMMIT! I'll keep you posted...

/Rob

Nu har det dröjt en hel månad och jag har fortfarande inte fått något internet... Mitt tålamod börjar tryta...

/Rob

Nu för tiden känner jag mig inte trygg och säker. Om du tror att det beror på mitt nya boende (som jag för övrigt trivs väldigt bra med) så har du fel. Det har inte heller med någon person att göra eller någon depressiv känsla. Innan jag berättar vad som ligger bakom min rädsla så vill jag klargöra ett par saker...

1). Det tar emot att berätta varför

2). Jag bryr min inte om hur många pussy-poäng detta ger mig, du kan vara en tönt själv

3). Det var alla punkter...

 

Som flertalet utav er kanske minns så tog jag och Finnen ”Bensaxen” Johansson fast en Litauisk man som brutit sig in i min bil. Under tiden som hela den händelsen utspelade sig var jag inte ett dugg rädd, utan bara förbannad... Men, från och med den kvällen och varenda kväll framöver har jag inte kunnat, vare sig närma mig eller öppna min bil utan att vara rädd eller orolig för att hitta någon där. Och det är hela sanningen. Varje gång jag går ut i mörkret och närmar mig bilen så isar det till i hela kroppen. Ibland smyger jag till och med fram till bilen och stannar upp för att kunna säkerställa med säkerhet att ingen befinner sig i den. Denna rädsla gäller inte bara bilen utan även hemmet. Varje gång jag kommer hem går jag igenom alla rum med den isande känslan i kroppen för att ”säkra” området.

 

Men det är inte det ända. För ett par dagar sedan var min faster och hennes man bortbjudna till några vänner i församlingen för att äta och ha trevligt. Under kvällens gång kommer varenda samtalsämne mellan himmel och jord på tal, däribland inbrott. Min faster fastslår att dom inte haft inbrott en enda gång under alla 30 år dom har bott i sitt hus. Speak about the devil, för när mina två kära släktingar senare återvänder till sitt hus finner dom att badrumsfönstret har blivit uppbrutet! Ett inbrott! Smycken, kreditkort och diverse ägodelar med både personligt och allmänt värde blev stulet. Något som bör tilläggas är att dom bor 5 hus bort från mina föräldrar.

 

Jag fick reda på detta igår kväll när jag och min bror åt middag hos några goda vänner. Efter middagen körde jag hem min bror till huset där han under två veckors tid bor ensam medan våra föräldrar är utomlands. Som jag skrev tidigare så beskrev jag hur rädd jag var för att gå in i mörka hus. Men från och med det att jag hoppade ur bilen och fram till dess att jag vred om nyckeln i låset till dörren så var det bara ”snälla, säg att ingen har varit inne i huset” den enda mening som upprepades i mitt huvud. När dörren är öppen och lamporna är tända så kan jag andas ut... Inget har hänt...

 

Innan jag kör från huset så påpekar jag för Joakim att om han hör några konstiga ljud så ska han ringa polisen och sen till mig, med tanke på våra släktingars inbrott som har begåtts drygt 100 meter bort. Medan orden lämnar min mun ser jag hur han skräckslaget tittar mig i ögonen och säger: ”Jag tror inte att jag är redo att ringa polisen... Ge mig bilnyckeln till volvon så kan jag sätta på bil-larmet om jag hör något”... Jag ger honom nyckel och kör hem...

 

Visst kan det låta löjligt att det som började med ett inbrott i en bil kunde mynna ut i något sånt här. Självklart finns det värre saker som kunde ha hänt eller som man kunde varit rädd för? Men jag kan säga som så att när det väl har hänt en gång så blir det aldrig som vanligt igen. Och ofta är det inte själva inbrottet som är obehagligt utan den olustiga känslan av att någon annan har varit i ditt hus eller i din bil... och att han (eller hon) fortfarande kanske är kvar...

 

Om detta är en god anledning att bli mörkrädd vet jag inte. Om det är en god anledning att kallas för tönt vet jag inte heller...

 

Nuff said...

/Rob

Från början hade jag tänkt att detta inläggets ämne skulle bli ”varför”. Men innan första stycket hade fullbordats så hade mina avsikter mynnat ut i något större... Som vanligt... Jag hoppas ni kan se den röda tråden som ligger in-nästlad i det djupa tanke-snåret...

 

Om någon påstår att en blogg bara är till för ens eget välbefinnandes skull så bör personen i fråga tänka om. Precis som jag fick göra när jag nu skriver om detta stycke för tredje gången. För visst är det väl så att man skaffar en blogg för att andra ska se vad man skriver? Man vill ha respons på sina egna tankar och åsikter samtidigt som det funkar som någon slags mental utrensning när man låter tankarna rinna ner på papper (bildligt papper). Jag har själv kommit underfund med påståendet om att motivet bakom det att man skulle skaffa en blogg utav enbart personliga själ bara är en dålig ursäkt. För då hade man ju lika väl bara kunnat sitta och skriva i sin egen ensamhet. Man vill ge andra en liten inblick i vardagen, kanske för att slippa känna sig ensam? För det är väl det vi människor är som mest rädda för? Att bli ensamma.

 

Samtidigt vill man inte ge ut en för stor del (eller jo, många vill ju det). Jag skriver bara på bloggen när jag känner för det. För när det blir till ett tvång så har det förlorat hela sin innebörd. När tvång blir inblandat så kan inget komma från hjärtat. Vi alla gör på olika sätt när vi låter den kreativa sidan gå på gympa pass. I perioder skriver jag väldigt mycket varav bara en liten, liten bråkdel hamnar här på rOBSCENE. Jag önskar att jag målade och ritade i större utsträckning än vad jag gör eftersom tron om att det finns potential sitter någonstans i bakhuvudet. Jag lyssnar väldigt mycket på musik och på så viss lättar jag på alla spänningar som får stress och oro att gro. För när man har lärt sig att verkligen lyssna på musiken så finns det nya världar att upptäcka. Och liksom kläder så finns det musik till alla väder och tillställningar... Det är så det går till när jag vill uttrycka mitt liv till allmänheten.

 

Självklart vill man inte gå in för mycket på djupet men vi vill ju alla vara intressanta på ett eller annat sätt, intesant? Man behöver inte bli superkänd eller kanske inte ens känd för att bli tillfredsställd. Utan ibland kan det bara räcka med en bekräftande blick eller en positiv nick för att man ska känna sig som den utvalde. Den som har fått en liten del utav stjärnglansen för en kort sekund.

 

Jag vet att jag säger emot mig själv lite när jag säger att jag inte vill ha med det som är mainstream att göra, men å andra sidan har jag ju sedan ett antal månader tillbaka en blogg. En blogg med ett antal trogna besökare som trotts allt vill läsa smörjan jag skriver. Jag har insett att en blogg inte behöver vara mainstream eftersom vi alla har olika saker att skriva om. Jag kan även erkänna att mina åsikter om Fisboken har förändrats en del under de senaste månaderna. Även om det finns många som missbrukar det friskt och mainstream-stämpeln lyser starkare än någonsin så är det ju trotts allt (i vissa aspekter) en bra grej. Den är bra på det sättet att du lätt och smidigt kan hålla kontakten med dina vänner. Förmodligen det ända sättet också...

Det är svårt att inte vara kluven i åsikterna kring det här ämnet. Men bra är väl det? Annars hade man ju inte funderat på det... Så varför gör jag egentligen det här? Svaret är: att vi alla gör det, fast på olika sätt...

 

/Rob

Sista timmen är kommen och jag har valt att ställa mig i mörkret som slukar tältscenen. Jag är långt ifrån ensam och alla står vi förväntansfulla och väntar på att klockan ska slå. Mör efter två dagars intensivt festival liv förbrukar jag mina sista krafter och lite till för att orka stå en sista stund. Jag vet inte vad jag ska få och jag vet inte hur jag ska få det, men det gör mig inget, för ikväll ska jag få se månen. Efter drygt 10 minuters väntan så släcks lamporna och tonvis med rök pumpas fram och fyller scenen som står magnifikt framför oss. En dov baspumpande ton slår tillsammans med mina hjärtslag och fattar de stämningsfullt blinkande lamporna i handen. Jag ser mörka gestalter röra sig fram och tillbaka i rökmolnet och med ens har resan börjat. Den första låten Dark City, Dead Men avverkar de första 20 minuterna och väver in efterkommande opus i samma tråd. Det står det klart för mig att den här sessionen inte har någon avsikt att lämna något intakt. Likt ett känslomässigt tumult öppnas perspektivet upp och alla nödutgångar blockeras. Jag är fast fixerad i marken, helt likgiltig på utsidan men våldsmat brinnande på insidan. Jag tycker mig kunna se något vackert. Inget annat spelar någon roll.

Jag ser mig omkring och finner större delen utav åskådarna stående med slutna ögon, taktfullt nickande till de återkommande ackompanjemangen. Jag ser ett par som står och håller om varandra, tjejen i fråga lyfter blicken mot sin kille och på hennes läppar kan jag tyda orden ”jag älskar dig”. Jag sluter mina ögon och ser gamla minnen blixtra förbi i en våldsam fart. Jag känner mig lätt som en fjäder och upplever en känsla av frihet jag aldrig har upplevt innan... Total frihet...

Dimman på scenen är ihärdig och lämnar bara skymtar utav månsektens medlemmar. Men dom finns där, det vet jag. Jag står som fastspikad på samma ställe i marken och bara absorberar energin som regnar över mig. Jag ser hur bitarna faller på plats likt block som murar in mig och alla andra åskådare. I en timme och 10 minuter står vi fastfrusna för att därefter få se hur murarna rivs ner i en bitter ilska. Jag ber om att få stanna kvar, men det är redan för sent. Jag blir lämnad ensam i folkskaran. Värken i kroppen uppenbarar sig och jag känner en tår som vandra över min kind. Jag torkar bort den och lämnar området med en utav mitt livs bästa upplevelser bakom mig, jag går utan att se mig om. Jag vill inte bli en saltstod...

 

/Rob

Jaha... Då var helgen slut. Den kändes väldigt kort, jämförelsevis lika kort som en normal arbetsdags sovmorgon, alltså obefintlig. Jag har känt mig förkyld och allmänt hängig hela helgen och alla planer jag hade försvann med det fina vädret. Trotts allt detta fick jag möjligheten att slänga runt möblerna i Lägenheten och nu står allt där jag vill ha det... Några andra små notiser som jag kanske bör nämna är följande:

1. I fredags på jobbet skickade jag ett sms till 118 100 där det stog följande: ”Vilken Datum släpps Porcupine Tree’s nya album The Incident och var kan jag hitta den limiterade specialutgåvan av vinylen till bäst pris?”. Svaret blev följande: ”Porcupine Tree – The incident släpps 23 September och Vinylen är dessvärre slutsåld”. SKIT! Då var dagen fördärvad... Men jag gav inte upp! När jag slutade jobbet åkte jag hem till mina föräldrar (som till skillnad från mig har internet) och snokade runt lite. Efter en del granskningar upptäckte jag att vinylen endast var slutsåld på ett utav de två försäljnings-sidorna. Så jag beställde den direkt... Den borde finnas i mina händer mellan 5 – 14 dagar. Sweet is that!

2. Det tar inte slut där! Såklart hade Ginza frakfritt vid köp över 200:- och då får man ju passa på! 6 skivor hittade jag till det ynka priset av 267 svenska kronor... Så nu får jag leva snålt resten utav månaden. Men det kan det ju vara värt!

PS: På grund av inkompetent personal i teliabutiken så lär det dröja minst 14 dagar innan Sparta får en internet uppkoppling. Which sucks!

Stay in Tune!

/Rob

Jag minns ett radioprogram som gick på P3 i somras som hette "Spik I Foten". Med andra ord ringde folk in och berättade hur hemska deras sommarjobb var. Därefter ställde programledarna frågor som skulle ge ett perspektiv över vilken av de tävlande som verkligen hade värst sommarjobb. En av frågorna var bland annat: "Skulle du hellre dricka en kopp kiss varje morgon istället för att gå till jobbet?". Hade jag fått den frågan denna veckan hade jag utan en uns tvekan svarat JA!. Mitt jobb är bra, det är fritt och det är mentalt rensande. Kanske funderar du nu varför jag skulle dricka kiss istället för att gå till min arbetsplats som jag i själva verken gillar? Svaret på den frågan är: Min medarbetare. I vanliga fall brukar det vara min vän Robert som står vid min sida och snackar om allt och inget. Vi har alltid trevlig. Men denna veckan är Robert på semester och då har jag varit tvungen gå sida vid sida med en socialt handikappad vrål-idiot (en lätt underdrift).

För att illustrera lite varför jag verkligen inte klarar av denna mannen (mannen?) så kommer jag skriva en lista på småsaker han gör för att driva mig till vansinne... I trafiken har han kört mot både rött och stop plus att han hela tiden kör på de vita strecken i väggrenen. Det i sin tur framkallar en hel kaskad av ryckningar, dessutom glömmer han att bilen har 5 växlar och kör i 4an. En annan störning som brukar uppstå när han sitter bakom ratten är att han alltid ska börja rycka med händerna och spela trummor på sina ben, självklart är det till den totalt sjuk, CP-dåliga Markus "bög" Krunegård (som förresten är så dålig att han borde få familje juvelerna uppsparkade i halsen).

Visst, vi kör kanske inte så mycket bil på jobbet, men det är inte i bilen all skit händer. När vi jobbar så går "idioten" ALLTID igenom mina rutor som jag har putsat för att se om jag har gjort någon miss. Om jag inte har gjort någon miss så tar han trasan och torkar ändå. Han litar inte på mig helt enkelt. Skulle det vara så att jag har gjort något som han anser är fel så håller han sina föredrag som går under tema texten "alltså, det här funkar inte" och självklart är han ju själv fullkomlig och gör ju aldrig misstag.

Jag vill inte påstå att jag är världens bästa fönsterputsare eftersom jag bara har jobbat med det i drygt 4 månader. Men jag är tillräckligt duktig för att fatta att han är ologisk i sitt sätt att arbeta. Till exempel: Tänk dig att det är fredag eftermiddag och klockan är halv 4, det är dags att köra hem för dagen. Du och din arbetskamrat har precis putsat klart de sista fönsterna och nästa steg är att packa in era verktyg i bilen. Men då! Då slår idioten till igen... "Du Robin, vi är inte färdiga ännu jag lämnade några fönster längre bort". VARFÖR I (infoga egen svordom) LÄMNAR MAN FÖNSTER SÅDÄR?! Med honom är det tyvärr väldigt vanligt förekommande att det finns en dussin överhoppade fönster kvar på en fredagseftermiddag.

När han inte hoppar över fönsterna lurar han mig att ta dom. Han tar ALLTID de lätta fönsterna och över till mig blir det dom svåra. ALLTID! Jag får alla fönster där man får sträcka sig, gå in i täta buskar, sitta på knä, klättra på möbler, stå i gassande solsken, gå ute i ösregn och liknande scenario. Allt medan han står och glassar vid sina rutor och verkligen putsar skitsakta... Var lugna det tar inte slut där! Gissa vad ett jobb som innehåller klättrande på stege betyder? Jo det betyder att Robin Hansen får stå och hålla i stegen, enbart för att den fega fikusen inte "Vill ta några risker". Risker... pff! nästan gång är jag den sista risk du upplever innan jag sparkar undan stegen för dig...

Ska jag fortsätta? I can go on all night...

Jag hoppas samtliga förstår varför jag skulle välja koppen med kiss? Tar jag kisset slipper jag dra blodkuld över min själ... Snälla Robert, kom hem nu! Jag saknar dig...

/Rob, In The Killer Mood