Nu för tiden känner jag mig inte trygg och säker. Om du tror att det beror på mitt nya boende (som jag för övrigt trivs väldigt bra med) så har du fel. Det har inte heller med någon person att göra eller någon depressiv känsla. Innan jag berättar vad som ligger bakom min rädsla så vill jag klargöra ett par saker...

1). Det tar emot att berätta varför

2). Jag bryr min inte om hur många pussy-poäng detta ger mig, du kan vara en tönt själv

3). Det var alla punkter...

Som flertalet utav er kanske minns så tog jag och Finnen ”Bensaxen” Johansson fast en Litauisk man som brutit sig in i min bil. Under tiden som hela den händelsen utspelade sig var jag inte ett dugg rädd, utan bara förbannad... Men, från och med den kvällen och varenda kväll framöver har jag inte kunnat, vare sig närma mig eller öppna min bil utan att vara rädd eller orolig för att hitta någon där. Och det är hela sanningen. Varje gång jag går ut i mörkret och närmar mig bilen så isar det till i hela kroppen. Ibland smyger jag till och med fram till bilen och stannar upp för att kunna säkerställa med säkerhet att ingen befinner sig i den. Denna rädsla gäller inte bara bilen utan även hemmet. Varje gång jag kommer hem går jag igenom alla rum med den isande känslan i kroppen för att ”säkra” området.

Men det är inte det ända. För ett par dagar sedan var min faster och hennes man bortbjudna till några vänner i församlingen för att äta och ha trevligt. Under kvällens gång kommer varenda samtalsämne mellan himmel och jord på tal, däribland inbrott. Min faster fastslår att dom inte haft inbrott en enda gång under alla 30 år dom har bott i sitt hus. Speak about the devil, för när mina två kära släktingar senare återvänder till sitt hus finner dom att badrumsfönstret har blivit uppbrutet! Ett inbrott! Smycken, kreditkort och diverse ägodelar med både personligt och allmänt värde blev stulet. Något som bör tilläggas är att dom bor 5 hus bort från mina föräldrar.

Jag fick reda på detta igår kväll när jag och min bror åt middag hos några goda vänner. Efter middagen körde jag hem min bror till huset där han under två veckors tid bor ensam medan våra föräldrar är utomlands. Som jag skrev tidigare så beskrev jag hur rädd jag var för att gå in i mörka hus. Men från och med det att jag hoppade ur bilen och fram till dess att jag vred om nyckeln i låset till dörren så var det bara ”snälla, säg att ingen har varit inne i huset” den enda mening som upprepades i mitt huvud. När dörren är öppen och lamporna är tända så kan jag andas ut... Inget har hänt...

Innan jag kör från huset så påpekar jag för Joakim att om han hör några konstiga ljud så ska han ringa polisen och sen till mig, med tanke på våra släktingars inbrott som har begåtts drygt 100 meter bort. Medan orden lämnar min mun ser jag hur han skräckslaget tittar mig i ögonen och säger: ”Jag tror inte att jag är redo att ringa polisen... Ge mig bilnyckeln till volvon så kan jag sätta på bil-larmet om jag hör något”... Jag ger honom nyckel och kör hem...

Visst kan det låta löjligt att det som började med ett inbrott i en bil kunde mynna ut i något sånt här. Självklart finns det värre saker som kunde ha hänt eller som man kunde varit rädd för? Men jag kan säga som så att när det väl har hänt en gång så blir det aldrig som vanligt igen. Och ofta är det inte själva inbrottet som är obehagligt utan den olustiga känslan av att någon annan har varit i ditt hus eller i din bil... och att han (eller hon) fortfarande kanske är kvar...

Om detta är en god anledning att bli mörkrädd vet jag inte. Om det är en god anledning att kallas för tönt vet jag inte heller...

Nuff said...

/Rob