Lön och semesterersättning på samma gång är aldrig fel. Igår var jag inne hos min mosters sambo i hans HIFI-butik och beställde en CD-Spelare som jag länge har haft i tankarna. Som tur var hade jag redan bestämt mig för att inte falla i köpträsket och väntade därför med att köpa högtalarna som jag har suktat efter några månader nu. Men den dagen kommer då de står här hemma och sprider glädje, och det blir väldigt snart. Hur som helst! CDn var de tvungna att beställa hem eftersom den hade tagit slut på lagret. Det betyder att jag måste vänta till slutet av nästa vecka innan den har skickats från Holland och hit. På ett sätt är det bra, för då kanske jag har hunnit "gömma" kablarna till TVn och ljudet och förhoppningsvis blivit klar med den nya TV-bänken innan den nya elektroniken gör större oreda.

Idag fick jag äntligen tummarna ur stjärten och tankade "dBpoweramp" som har den stora möjligheten att rippa ner skivor på formatet FLAC! För er som inte vet så är FLAC en förkortning på Free Lossless Audio Codec och innebär med andra ord att ljudet som man lägger ner från skiva till datorn inte komprimeras ett dugg! Alltså blir ljudet avsevärt mycket bättre än hopknycklade Mp3 filer. Nackdelen är att en vanligt FLAC-fil ligger på mellan 30mb - 50mb vilket blir problematiskt om man har ont om diskutrymme på datorn. Jag får nog ta och köpa mig ännu en extern hdd... och kanske en 120gb Ipod så det portabla ljudet blir bättre...

Som om inte det vore nog så kommer morgondagen inledas med frukost hos min moster, världens bästa sådan, och därefter bär det av ner till Skåne för en helg på Järavallen hos fam. Jieboldt! Förhoppningsvis kan jag bocka av tjänst och besök i skivaffären på min att göra lista. Men förstås så innebär helgen även en konsert med ett band från Sveriges hårdrocks elit, Mustasch! Det kommer bli så grymt! Imorgon är det fredag, oh yes!

/Rob

PS: Äntligen har jag rippat ner Peter Dolving Band! Hörde du det Victor? Hörde du det Carl-Filip? (OBS! Det är i FLAC)

Medan det fortfarande ligger nåt sånär färskt i mitt minne så måste jag berätta. För att göra det hela lite tydligare så vill jag bara säga att jag inte anser mig själv vara en dum person. Fast vilken normal människa gör det? Hur som helst. Allt började en kall kväll i Malmö, jag och mina tre arbetskamrater satt och snackade skit över en kopp kaffe och vi halkade in på ämnet: musik. De som känner mig vet hur jag kan bli när man pratar musik med mig och jag vågar också påstå att musik är min starkaste egenskap. Givetvis hade jag inga förväntningar på mina arbetskamrater eftersom jag "dömde boken efter omslaget" så att säga.

Detta var första gången i hela mitt liv som jag under min starkaste samtalsgren kände mig helt hjälplös och oförstådd. Varför? Kort sagt: Mina två svenska arbetskamrater försökte berätta (med stor iver...) på engelska (kulmen är långt ifrån nådd) för min andra, tyska, arbetskamrat hur sjukt bra Eddie Medusa är. Jag menar, hur kan man med iver försöka pracka på en stackars tysk den svenska versionen av förintelsen? Okej, visst så illa är det kanske inte. Men har man hört någon... vänta, jag citerar min arbetskamrat istället "Alltså... Eddie Medusa är ju f*n kungen! Han har ju gjort så många sjukt bra låtar! Finns det något bättre än att sitta och häva öl med äkta j*vla svenska musik?... Och alla covers han har gjort... Jag kan säga att han har gjort alla bättre än originalen. Han har verkligen förändrat mitt liv! Eddie Medusa är utan tvekan Sveriges bästa artist, han är f*n KUNGEN!"...

Efter att ha hört den utläggningen ville jag bara gå till närmaste fönster och hoppa, dessvärre fanns det enbart fasta fönster och vi befann oss bara på andra våningen, alltså inget dödande fall. Även om invärtes blödningar och en långsam död ute på parkeringen hade varit bättre än "Praise Medusa" så bestämde jag mig för att härda ut. Jag har tänkt på alla lovorden min arbetskamrat spydde ur sig och jag kan verkligen inte begripa i mina vildaste fantasier hur man kan stå för något sådant... Låt mig illustrera det hela...

Till exempel, ingen har ju skapat gud eftersom han alltid har funnits, right? Det är svårt för en människa att förstå, men man kan fortfarande acceptera det. Men att Eddie Medusa prisas och framställs som "Kung" och "förändrar folks liv för att han är så bra" är för mig helt obegripligt. Jag kan inte ens acceptera tanken! Jag tänker såhär... Vilken åldersgrupp riktar han sig till med låtar som "Ragga Runt", "Skinnet", "Dunder och snus",  och "Jag Bara R*nkar"? Jag vill gråta av bara tanken! Jag blir förbannad över att det finns så lågt utvecklade människor som verkligen tycker om detta!!

Utan att överdriva det minsta så var detta troligtvis de mest plågsamma 12 minuterna för mig under hela 2009. Likna det vid att få en kista fylld med rostiga järnvägsspikar långsamt forcerat via örat rätt genom huvudet samtidigt som någon taktfullt och ihärdigt sparkar dig på kulorna med strykjärn bundna runt fötterna och i takt med sparkarna ger dig wet willies...

Det finns emellertid en sak som är positiv och det är att Eddie Medusa är död. Alltså ingen mer skitmusik.

/Rob

PS: Här följer två länkar. Medusas version och Original versionen. Håll till godo...

Eddie Medusa

Chuck Berry

Bästa videon på länge!

Håll i hatten... Efter en diskussion mellan mig och en vän så drogs följande slutsats: Ozzy Osbourne har titeln "The Prince Of Darkness", en titel som han har haft... väldigt länge! Min vän (nämner inga namn... Pamela! hihi) kom fram till att denna titel är opassande till en man i 60 års åldern. Varför? Jo, för lille Ozzy har ca 40 år som musiker i bagaget och dessutom är han över 50. Vart vill jag komma är: Är det inte på tiden att prinsen blir kung?

Visst, det kanske stämmer? Men givetvis är ju titeln som "King Of Darkness" redan upptagen... eller? Vem har i så fall fått titeln som King Of Darkness? VEM ÄR King Of Darkness? efter några minuters googlande så kunde jag dra slutsatsen att... det tar emot att säga... Titeln som The KING Of Darkness är inte i bruk utav någon eller något! Hur ofattbart är inte det? Inte ens någon inom Black Metal har tagit denna titel! Är det inte lite konstigt?

Det enda jag kunde Hitta om The King Of Darkness på google var:
1) King Of Darkness - Triple Whammy = En annons på tradera, tydligen är det Japansk Metal (vilket jag betvivlar på omslaget att dömma). och, den såldes för en krona...
2) King Of Darkness - En techno grupp från Hiroshima, Japan. Det var dåligt, men så kommer dom från Hiroshima också...
3) King Of Darkness - en låt av gruppen Tech N9ne (troligtvis negerdunk).

Slutsats: Ingen besitter denna titel...

Resultatet av googlesökningen på Prince Of Darkness:
1) Ozzy
2) En film från 1987 av John Carpenter
3) En låt av Alice Cooper
4) En bok av Robert D Novak
5) ännu en film från 1966 "Dracula - Prince Of Darkness"

Slutsats: Det finns en prins!

Det mest förbryllande över hela King Of Darkness situationen är att inte en ända bild på hela google har alla orden i sitt namn. Alltså King, Of och Darkness... skumt!

Om du skulle finna svar eller ledtrådar på denna gåta ring då efterlyst journummer för stöldgods på nr 08-7020090 (det låter inte trovärdigt... men jag kunde detta i huvudet! hahaha)... Nej men seriöst, vet du något så hör av dig till mig!

/Rob

Precis alla vet nog hur taket i sitt rum eller lägenheten ser ut. För precis alla har någon gång legat sömnlösa och stirrat upp i taket och letat efter svaren på frågorna som har studsat fram och tillbaka i tankarna. Att sluta ögonen funkar inte, för även om det är kolsvart i rummet så ser man allt klart framför sig. För det stirrande ögat är taket en gräns som håller dig på plats. Men så fort du sluter ögonen svävar du tyngdlöst bort i evigheten och vem ska hjälpa dig då?

Även om det till en början inte är tankarna som håller dig vaken så är det alltid bara en tidsfråga innan tankarna uppenbarar sig. Oftast kommer dom i flock med avsikt att skrämma dig. I flertalet utav fallen så går dom även segrande ur striden. Oftast så bryr jag mig helt enkelt inte och bara låter allt passera, men denna gången är det annorlunda. Det har snart gått 3 veckor sedan jag mådde någorlunda bra och här om kvällen satte det sina spår då jag bara blev skiträdd utan att egentligen veta varför. Men desto mer tid man tillbringar i smärta ju verkligare känns det. Skulle min kropp vara full av parasiter och bli uppäten från insidan så skulle det egentligen inte förvåna mig, bara göra mig rädd.

Oavsett vad som händer så kommer det alltid att finnas en känsla utav oro, även om man väljer att acceptera eller bara nonchalera den. Allt man behöver är sin tro och övertygelse eftersom den kommer att hjälpa dig igenom precis alla hinder som kommer i din väg. För visst gör vi våra val med en baktanke om att vi ska känna välbefinnande över den slutgiltiga produkten? Vi gör allt för att våra liv ska bli bättre och inget annat. Bara den som har gett upp väljer vägen som leder till undergång...

Man kan tänka positiva saker men varför ljuga för sig själv? Även om vi har styrkan som behövs för att ta oss över alla hinder så betyder ju inte det att vi går som vinnare ur striden utan att vara trötta, tvärt om! Så sluta att förneka det!

Jag är rädd, men jag kanske borde ta det med en nypa salt...

/Rob