Sällan får man så här mycket känslor komprimerade, sammansatta och bifogade i en och samma förpackning. Titeln "The Dead End" och ett melankoliskt artwork skrapar lite på ytan av vad som skulle kunna beskrivas som högt koncentrerad sorg och smärta. Detta är ett sista kapitel i en saga som avslutades med ett allt annat än lyckligt slut och det märks på dess djup. Den ständigt närvarande tramporgeln ger stämningen en boost, trollbinder och inte minst förankrar sig i hjärtat. Varenda anslag och och varenda skrik är så väl uttryckta. Man märker hur vägen har format och svärtat ner materialet som slutligen skulle komma att bli Abandons sista och starkaste verk. The Dead End är en kamp från första till sista andetaget och visar saker från ett perspektiv som för Abandons kanske innebär ljus men för oss lyssnare enbart kan betraktas som svärta. Oavsett vad så är det ett värdigt slut på en historia som slutade allt för tidigt. Säga vad man vill men Abandon har lyckats styra sina motgångar mot ett välbefinnande. The Dead End är ventilen som lättar på trycket och på något sätt ger dig en känsla av trygghet...

/Rob, detta ÄR bra!