"As the longing for love grew, I realized it had turned me more and more into a monster"

The Motherless Son Of Mary

Akryl på Canvas

Det tog ett par år men nu är det gjort. Från och med nu finns det några nya och framför allt välbehövliga länkar under "Links". Du kanske inte bryr dig, men jag gör. Check it out!

/Rob

Jag vet inte riktigt hur jag ska berätta detta. Det känns lite dumt att säga det såhär i skriftlig form, men jag tror det är bäst för oss båda. Vi har ju känt varandra ett tag nu och har delat många stunder tillsammans. Vad jag vill få sagt är att jag under en längre period har känt ett växande avsky gentemot dig som människa. Vanligtvis är det ju bagateller som går att se förbi som kan sätta käppar i hjulen, men jag kan inte ljuga för mig själv längre. Jag vet att det aldrig någonsin, under några som helst omständigheter kommer att fungera mellan oss igen. Om du tror att jag skriver detta bara för att göra dig upprörd så har du inte missförstått mig. Jag vill få dig att förstå hur dåligt verkligen känns. Jag tänker inte be om ursäkt för något eftersom jag inte anser att jag har gjort något fel i vår relation. Det är inte tråkigt att det har blivit såhär. Tvärt om är jag väldigt glad att jag har fått se ditt riktiga "jag" och alla tillkortakommanden det innebär. Du är en helt skruvad person som saknar rätt sorts värderingar. En kallhjärtad rövslickare med ett IQ som är likvärdigt med din skostorlek (38? antagligen mindre). Jag tror inte att jag är bättre än dig, jag vet att jag är det. Låt oss göra detta officiellt och avsluta allt vi någonsin har haft gemensamt med varandra. Du är en samhällsfara och ett oansvarigt pucko, kräk och illaluktande svin... Där. Nu var det sagt. Hoppas du verkligen förstår vad jag menar och att du tar min kritik brutalt hårt. Gråt gärna lite så ses vi aldrig igen.

PS: Det är inte mig det är fel på. Det är dig...

/Rob

Jag slogs av en väldig insikt när jag väntade i McDonalds drive-in för en stund sedan. Det var nästan som hjärnan fick efterbörden från någon utav helgens adrenalin-injektioner. För några sekunder bearbetade jag varenda detalj som fanns i mitt synfält. Jag spelade upp en berättelse i mitt huvud. Efter ett så enastående förord som detta så ska jag dela med mig av mig av... Eufori är kanske fel ordval... Hur som helst, det lät ungefär såhär:

Jag tittade in genom luckan, inte med sympati eller förakt, men något däremellan. Matt lila kakel med ljusa fogar känns inte riktigt som McDonalds. Det känns fräschare och framförallt snyggare än den mixen av gult, rött och vitt. Alla vet att om man blandar dessa färger så får man samma färg som en normal spya. Det står en tjock kvinna (vad annars?) framför hamburgerslungan och tittar sorgset upp mot taket. Hennes övergivna och tomma blick är riktad upp mot vad jag antar är en TV-skärm och jag får intrycket att hon är trött på sitt liv. Jag förstår henne. Hon jobbar ju trotts allt på McDonalds. Ett vitt handfat bryter av väggen med det lila kaklet. Det ser väldigt rent ut, nästan som om det vore oanvänt. Föga förvånande eftersom magen endast blir ett knippe död vävnad när man äter burgare från Sveriges sämsta matkedja. Men i brist på annat får det gå, även om man ångrar sig varje gång. Den tjocka kvinnan ser mer uppgiven ut än förut och jag väntar bara på att hon ska äta alla hamburgare själv. För ett ögonblick vill jag sluta min ögon för att kunna känna fokusera på lukterna som detta tillfälle har medfört sig. Men lika snabbt som viljan att blunda dyker upp så förstår jag hur ur-idiotiskt det verkligen se utom jag satt och sniffade med stängda ögon. Till och med den tjocka och uppgivna kvinnan skulle tycka jag var störd. Allt hon skulle se hade varit en blek kille som via ett hål i väggen, sitter med slutna ögon och drar djupa andetag... Milda makter. Det låter ännu värre nu än vad det gjorde i mitt huvud. Har jag fått tjockistendenser?

/Rob

Slipknot - All Hope Is Gone

Jag vet inte hur länge sedan det var nu. Men det var ett tag sedan. Nu var jag verkligen tvungen att skriva ett skivtips igen (till allas besvikelse, haha). Antagligen kommer inte ens hälften av min läsare läsa detta skivtipset för att de har dömt albumet efter dess omslag. Bra gjort. Men om du mot all förmodan har läst såhär långt så får du gärna fortsätta, om inte för din egen, så åtminstone för min skull. Detta skivtipset är mycket riktigt en skiva med Slipknot och som alla vet är Slipknot inget dansband som man kan se på folkets park, direkt. Inte för att det har någon större relevans eftersom en bra skiva är bra oavsett om bandet är gigantiska eller bara ett hobbyprojekt. Om vi ska börja med att Jämföra All Hope Is Gone med föregående plattor (jag vet att det är fel att jämföra) så märker man ganska fort att denna skivan inte har samma anda av uppgivenhet som de tidigare. Om man inte räknar albumtiteln då. DUH?!

Jag vill se det såhär. All Hope Is Gone är ett album som hör ihop med föregående skivor fast samtidigt inte. Det känns mer genomarbetat är Vol.3 Subliminal Verses och texterna är snäppet skarpare också. Niomannabandet Slipknot känns mer som ett och samma maskineri än de har gjort innan. På något sätt är det typiskt mig att upptäcka en såhär bra skiva så pass sent. Jag har ju faktiskt haft den tillgänglig sedan den släpptes. Men denna veckan har slöjan lyfts bort från All Hope Is Gone och kvar stod självklarheten om att det är en ruskigt bra skiva. Den lugnar mig och förbluffar mig på samma gång och med säkerhet finns det fler ögonbryn att lyfta om man synar skivan ännu grundligare än vad jag har gjort. Jag har trotts allt bara börjat. Allt som behövdes var guldkorn som Snuff och Psychosocial för att jag skulle övertygad. Frågan är... Vad kommer övertyga dig?

/Rob