Jag slogs av en väldig insikt när jag väntade i McDonalds drive-in för en stund sedan. Det var nästan som hjärnan fick efterbörden från någon utav helgens adrenalin-injektioner. För några sekunder bearbetade jag varenda detalj som fanns i mitt synfält. Jag spelade upp en berättelse i mitt huvud. Efter ett så enastående förord som detta så ska jag dela med mig av mig av... Eufori är kanske fel ordval... Hur som helst, det lät ungefär såhär:

Jag tittade in genom luckan, inte med sympati eller förakt, men något däremellan. Matt lila kakel med ljusa fogar känns inte riktigt som McDonalds. Det känns fräschare och framförallt snyggare än den mixen av gult, rött och vitt. Alla vet att om man blandar dessa färger så får man samma färg som en normal spya. Det står en tjock kvinna (vad annars?) framför hamburgerslungan och tittar sorgset upp mot taket. Hennes övergivna och tomma blick är riktad upp mot vad jag antar är en TV-skärm och jag får intrycket att hon är trött på sitt liv. Jag förstår henne. Hon jobbar ju trotts allt på McDonalds. Ett vitt handfat bryter av väggen med det lila kaklet. Det ser väldigt rent ut, nästan som om det vore oanvänt. Föga förvånande eftersom magen endast blir ett knippe död vävnad när man äter burgare från Sveriges sämsta matkedja. Men i brist på annat får det gå, även om man ångrar sig varje gång. Den tjocka kvinnan ser mer uppgiven ut än förut och jag väntar bara på att hon ska äta alla hamburgare själv. För ett ögonblick vill jag sluta min ögon för att kunna känna fokusera på lukterna som detta tillfälle har medfört sig. Men lika snabbt som viljan att blunda dyker upp så förstår jag hur ur-idiotiskt det verkligen se utom jag satt och sniffade med stängda ögon. Till och med den tjocka och uppgivna kvinnan skulle tycka jag var störd. Allt hon skulle se hade varit en blek kille som via ett hål i väggen, sitter med slutna ögon och drar djupa andetag... Milda makter. Det låter ännu värre nu än vad det gjorde i mitt huvud. Har jag fått tjockistendenser?

/Rob