Det är väl ingen direkt nyhet att musik rinner i mina ådror. Och det är väl ingen direkt nyhet att jag börjar ett blogginlägg med orden "Det är väl ingen nyhet att musik rinner i mina ådror". Varför skrev jag det? Någonstans äcklar dessa orden mig. Vad kliché... [Delete]

 

Hur ska jag nu göra för att "vända vinden"-so to speak. Nu gjorde jag det igen... Jag borde söka jobb på aftonbladet. Jag hörde en man säga "Det finns ingen som bryr sig i detta landet... Utom Aftonbladet". Sen svor han. Det hade jag ganska kul åt länge, för så är det. Anyways! Mooving on... När jag satte mig ner och började skriva så hade jag absolut inte aftonbladet i tankarna, det var musikrelaterat. Jag lovar. För att undvika att denna meningen också börjar med ordet "Jag" så skriver jag "För att undvika att denna meningen...". Där duckade jag för problemet och läsningen blev lite mindre enformig. Jag pratade med Marlene för en stund sedan och jag vet inte hur hon gör, men kan lova att hon får musiken att låta bättre efter våra samtal (oftast iaf). Hon inspirerar mig på ett lustigt sätt. Hör du det, Marlene!

 

Det är nästan beundransvärt att jag kan skriva så mycket nonsens när jag egentligen bara, lite snabbt, tänkte dela med mig av några helt fantastiskt bra låtar! Men jag börjar nästan tro att det bara är något jag själv verkar tycka... Facebook ger ingen respons längre, det är tråkigt... Och så lägger jag upp låtarna här? Oj oj, är det detta som är självgodhet? Nej, bara idioti och om denna idioti var ett kött så skulle den heta Angus. Förlåt, nu gör jag det igen! Vandrar okontrollerbart bort i tomheten.

 

 

 

 

Dr. John. Vad ska man säga om denna gamla farbror? Ingenting, för fram till igår eftermiddag hade jag inte en aning om vem han var. Men egentligen så är det ju så fortfarande också. Låten är bra dock. Riktigt bra, precis som resten av skivan.

 

 

 

Två Italienska herrar som sysslar med filmmusik. Denna goding hittade jag på vinyl en gång, men dessvärre var det den instrumentala versionen, som enligt mig inte alls är lika bra. Det finns en helt obeskrivlig magi i denna låten! Jag kan inte sätta fingret på det, men det får mig lamslagen. JA, det är Dwayne "Stenen" Johnson's svettiga rygg du skådar och det är för att denna låten även finns med på soundtracket till filmen "Faster", där "Stenen" gör en roll. Nästan lite episkt.

 

 

 

Jag började kolla på Twin Peaks igår. I pilotavsnittet så stoppar bobby i en slant i jukeboxen på den lokala resturangen och sen startar det. Det handlar egentligen bara om 30 - 40 sekunder, men det är GRYMMA sekunder det där...

 

Det var allt för mig denna gången. Hoppas inte du tog med dig facebookmentaliteten hit och struntade i att lyssna på musiken.

 

Until next time.

Är du rädd för mörkret? Som barn kunde man få den frågan, men som vuxen är den inte lika vanlig. Kanske är det vetskapen om att det inte är själva mörkret som är obehagligt, utan vad det gömmer, som skrämmer oss. Såklart det är... ingen är väl rädd för enbart det svarta i mörkret? Nej nej... Det är när du kombinerar det mörka med något annat. Ett ljud? En gnisslande dörr. Prassel i en buske. Fotsteg? Kanske är det överraskningsmomentet? Någon kanske plötsligt står bredvid dig. Men egentligen är det bara du som är för uppjagad för att se de logiska händelserna. På din promenad hem i den kalla, mörka natten så fokuserar du på att lyssna efter ljud, titta bakåt och gå snabbt och du missar den lilla cykelvägen som mynnar ut precis bakom gatlyktan. Där går en man med sin hund... Som du borde sett eller hört.

 

Det krävs ingen matteprofessor för att räkna ut att det man egentligen borde vara rädd för är sig själv. Allt är bara fantasi. Din fantasi. Men sen finns det ju vissa tillfällen då det du kanske fruktar verkligen gömmer sig i skuggorna. Så det är upp till dig om du kan kalla dig för mörkrädd eller inte. Jag själv har alltid haft ett väldigt rågat mått med fantasi, men jag är inte rädd för mörkret, bara för det som döljer sig där. Det jag inte kan se.

 

Tack Hollywood.