Är du rädd för mörkret? Som barn kunde man få den frågan, men som vuxen är den inte lika vanlig. Kanske är det vetskapen om att det inte är själva mörkret som är obehagligt, utan vad det gömmer, som skrämmer oss. Såklart det är... ingen är väl rädd för enbart det svarta i mörkret? Nej nej... Det är när du kombinerar det mörka med något annat. Ett ljud? En gnisslande dörr. Prassel i en buske. Fotsteg? Kanske är det överraskningsmomentet? Någon kanske plötsligt står bredvid dig. Men egentligen är det bara du som är för uppjagad för att se de logiska händelserna. På din promenad hem i den kalla, mörka natten så fokuserar du på att lyssna efter ljud, titta bakåt och gå snabbt och du missar den lilla cykelvägen som mynnar ut precis bakom gatlyktan. Där går en man med sin hund... Som du borde sett eller hört.

 

Det krävs ingen matteprofessor för att räkna ut att det man egentligen borde vara rädd för är sig själv. Allt är bara fantasi. Din fantasi. Men sen finns det ju vissa tillfällen då det du kanske fruktar verkligen gömmer sig i skuggorna. Så det är upp till dig om du kan kalla dig för mörkrädd eller inte. Jag själv har alltid haft ett väldigt rågat mått med fantasi, men jag är inte rädd för mörkret, bara för det som döljer sig där. Det jag inte kan se.

 

Tack Hollywood.