Slipknot - All Hope Is Gone

Jag vet inte hur länge sedan det var nu. Men det var ett tag sedan. Nu var jag verkligen tvungen att skriva ett skivtips igen (till allas besvikelse, haha). Antagligen kommer inte ens hälften av min läsare läsa detta skivtipset för att de har dömt albumet efter dess omslag. Bra gjort. Men om du mot all förmodan har läst såhär långt så får du gärna fortsätta, om inte för din egen, så åtminstone för min skull. Detta skivtipset är mycket riktigt en skiva med Slipknot och som alla vet är Slipknot inget dansband som man kan se på folkets park, direkt. Inte för att det har någon större relevans eftersom en bra skiva är bra oavsett om bandet är gigantiska eller bara ett hobbyprojekt. Om vi ska börja med att Jämföra All Hope Is Gone med föregående plattor (jag vet att det är fel att jämföra) så märker man ganska fort att denna skivan inte har samma anda av uppgivenhet som de tidigare. Om man inte räknar albumtiteln då. DUH?!

Jag vill se det såhär. All Hope Is Gone är ett album som hör ihop med föregående skivor fast samtidigt inte. Det känns mer genomarbetat är Vol.3 Subliminal Verses och texterna är snäppet skarpare också. Niomannabandet Slipknot känns mer som ett och samma maskineri än de har gjort innan. På något sätt är det typiskt mig att upptäcka en såhär bra skiva så pass sent. Jag har ju faktiskt haft den tillgänglig sedan den släpptes. Men denna veckan har slöjan lyfts bort från All Hope Is Gone och kvar stod självklarheten om att det är en ruskigt bra skiva. Den lugnar mig och förbluffar mig på samma gång och med säkerhet finns det fler ögonbryn att lyfta om man synar skivan ännu grundligare än vad jag har gjort. Jag har trotts allt bara börjat. Allt som behövdes var guldkorn som Snuff och Psychosocial för att jag skulle övertygad. Frågan är... Vad kommer övertyga dig?

/Rob