Precis alla vet nog hur taket i sitt rum eller lägenheten ser ut. För precis alla har någon gång legat sömnlösa och stirrat upp i taket och letat efter svaren på frågorna som har studsat fram och tillbaka i tankarna. Att sluta ögonen funkar inte, för även om det är kolsvart i rummet så ser man allt klart framför sig. För det stirrande ögat är taket en gräns som håller dig på plats. Men så fort du sluter ögonen svävar du tyngdlöst bort i evigheten och vem ska hjälpa dig då?

Även om det till en början inte är tankarna som håller dig vaken så är det alltid bara en tidsfråga innan tankarna uppenbarar sig. Oftast kommer dom i flock med avsikt att skrämma dig. I flertalet utav fallen så går dom även segrande ur striden. Oftast så bryr jag mig helt enkelt inte och bara låter allt passera, men denna gången är det annorlunda. Det har snart gått 3 veckor sedan jag mådde någorlunda bra och här om kvällen satte det sina spår då jag bara blev skiträdd utan att egentligen veta varför. Men desto mer tid man tillbringar i smärta ju verkligare känns det. Skulle min kropp vara full av parasiter och bli uppäten från insidan så skulle det egentligen inte förvåna mig, bara göra mig rädd.

Oavsett vad som händer så kommer det alltid att finnas en känsla utav oro, även om man väljer att acceptera eller bara nonchalera den. Allt man behöver är sin tro och övertygelse eftersom den kommer att hjälpa dig igenom precis alla hinder som kommer i din väg. För visst gör vi våra val med en baktanke om att vi ska känna välbefinnande över den slutgiltiga produkten? Vi gör allt för att våra liv ska bli bättre och inget annat. Bara den som har gett upp väljer vägen som leder till undergång...

Man kan tänka positiva saker men varför ljuga för sig själv? Även om vi har styrkan som behövs för att ta oss över alla hinder så betyder ju inte det att vi går som vinnare ur striden utan att vara trötta, tvärt om! Så sluta att förneka det!

Jag är rädd, men jag kanske borde ta det med en nypa salt...

/Rob