Medan det fortfarande ligger nåt sånär färskt i mitt minne så måste jag berätta. För att göra det hela lite tydligare så vill jag bara säga att jag inte anser mig själv vara en dum person. Fast vilken normal människa gör det? Hur som helst. Allt började en kall kväll i Malmö, jag och mina tre arbetskamrater satt och snackade skit över en kopp kaffe och vi halkade in på ämnet: musik. De som känner mig vet hur jag kan bli när man pratar musik med mig och jag vågar också påstå att musik är min starkaste egenskap. Givetvis hade jag inga förväntningar på mina arbetskamrater eftersom jag "dömde boken efter omslaget" så att säga.

Detta var första gången i hela mitt liv som jag under min starkaste samtalsgren kände mig helt hjälplös och oförstådd. Varför? Kort sagt: Mina två svenska arbetskamrater försökte berätta (med stor iver...) på engelska (kulmen är långt ifrån nådd) för min andra, tyska, arbetskamrat hur sjukt bra Eddie Medusa är. Jag menar, hur kan man med iver försöka pracka på en stackars tysk den svenska versionen av förintelsen? Okej, visst så illa är det kanske inte. Men har man hört någon... vänta, jag citerar min arbetskamrat istället "Alltså... Eddie Medusa är ju f*n kungen! Han har ju gjort så många sjukt bra låtar! Finns det något bättre än att sitta och häva öl med äkta j*vla svenska musik?... Och alla covers han har gjort... Jag kan säga att han har gjort alla bättre än originalen. Han har verkligen förändrat mitt liv! Eddie Medusa är utan tvekan Sveriges bästa artist, han är f*n KUNGEN!"...

Efter att ha hört den utläggningen ville jag bara gå till närmaste fönster och hoppa, dessvärre fanns det enbart fasta fönster och vi befann oss bara på andra våningen, alltså inget dödande fall. Även om invärtes blödningar och en långsam död ute på parkeringen hade varit bättre än "Praise Medusa" så bestämde jag mig för att härda ut. Jag har tänkt på alla lovorden min arbetskamrat spydde ur sig och jag kan verkligen inte begripa i mina vildaste fantasier hur man kan stå för något sådant... Låt mig illustrera det hela...

Till exempel, ingen har ju skapat gud eftersom han alltid har funnits, right? Det är svårt för en människa att förstå, men man kan fortfarande acceptera det. Men att Eddie Medusa prisas och framställs som "Kung" och "förändrar folks liv för att han är så bra" är för mig helt obegripligt. Jag kan inte ens acceptera tanken! Jag tänker såhär... Vilken åldersgrupp riktar han sig till med låtar som "Ragga Runt", "Skinnet", "Dunder och snus",  och "Jag Bara R*nkar"? Jag vill gråta av bara tanken! Jag blir förbannad över att det finns så lågt utvecklade människor som verkligen tycker om detta!!

Utan att överdriva det minsta så var detta troligtvis de mest plågsamma 12 minuterna för mig under hela 2009. Likna det vid att få en kista fylld med rostiga järnvägsspikar långsamt forcerat via örat rätt genom huvudet samtidigt som någon taktfullt och ihärdigt sparkar dig på kulorna med strykjärn bundna runt fötterna och i takt med sparkarna ger dig wet willies...

Det finns emellertid en sak som är positiv och det är att Eddie Medusa är död. Alltså ingen mer skitmusik.

/Rob

PS: Här följer två länkar. Medusas version och Original versionen. Håll till godo...

Eddie Medusa

Chuck Berry