Sista timmen är kommen och jag har valt att ställa mig i mörkret som slukar tältscenen. Jag är långt ifrån ensam och alla står vi förväntansfulla och väntar på att klockan ska slå. Mör efter två dagars intensivt festival liv förbrukar jag mina sista krafter och lite till för att orka stå en sista stund. Jag vet inte vad jag ska få och jag vet inte hur jag ska få det, men det gör mig inget, för ikväll ska jag få se månen. Efter drygt 10 minuters väntan så släcks lamporna och tonvis med rök pumpas fram och fyller scenen som står magnifikt framför oss. En dov baspumpande ton slår tillsammans med mina hjärtslag och fattar de stämningsfullt blinkande lamporna i handen. Jag ser mörka gestalter röra sig fram och tillbaka i rökmolnet och med ens har resan börjat. Den första låten Dark City, Dead Men avverkar de första 20 minuterna och väver in efterkommande opus i samma tråd. Det står det klart för mig att den här sessionen inte har någon avsikt att lämna något intakt. Likt ett känslomässigt tumult öppnas perspektivet upp och alla nödutgångar blockeras. Jag är fast fixerad i marken, helt likgiltig på utsidan men våldsmat brinnande på insidan. Jag tycker mig kunna se något vackert. Inget annat spelar någon roll.

Jag ser mig omkring och finner större delen utav åskådarna stående med slutna ögon, taktfullt nickande till de återkommande ackompanjemangen. Jag ser ett par som står och håller om varandra, tjejen i fråga lyfter blicken mot sin kille och på hennes läppar kan jag tyda orden ”jag älskar dig”. Jag sluter mina ögon och ser gamla minnen blixtra förbi i en våldsam fart. Jag känner mig lätt som en fjäder och upplever en känsla av frihet jag aldrig har upplevt innan... Total frihet...

Dimman på scenen är ihärdig och lämnar bara skymtar utav månsektens medlemmar. Men dom finns där, det vet jag. Jag står som fastspikad på samma ställe i marken och bara absorberar energin som regnar över mig. Jag ser hur bitarna faller på plats likt block som murar in mig och alla andra åskådare. I en timme och 10 minuter står vi fastfrusna för att därefter få se hur murarna rivs ner i en bitter ilska. Jag ber om att få stanna kvar, men det är redan för sent. Jag blir lämnad ensam i folkskaran. Värken i kroppen uppenbarar sig och jag känner en tår som vandra över min kind. Jag torkar bort den och lämnar området med en utav mitt livs bästa upplevelser bakom mig, jag går utan att se mig om. Jag vill inte bli en saltstod...

/Rob