Från början hade jag tänkt att detta inläggets ämne skulle bli ”varför”. Men innan första stycket hade fullbordats så hade mina avsikter mynnat ut i något större... Som vanligt... Jag hoppas ni kan se den röda tråden som ligger in-nästlad i det djupa tanke-snåret...

Om någon påstår att en blogg bara är till för ens eget välbefinnandes skull så bör personen i fråga tänka om. Precis som jag fick göra när jag nu skriver om detta stycke för tredje gången. För visst är det väl så att man skaffar en blogg för att andra ska se vad man skriver? Man vill ha respons på sina egna tankar och åsikter samtidigt som det funkar som någon slags mental utrensning när man låter tankarna rinna ner på papper (bildligt papper). Jag har själv kommit underfund med påståendet om att motivet bakom det att man skulle skaffa en blogg utav enbart personliga själ bara är en dålig ursäkt. För då hade man ju lika väl bara kunnat sitta och skriva i sin egen ensamhet. Man vill ge andra en liten inblick i vardagen, kanske för att slippa känna sig ensam? För det är väl det vi människor är som mest rädda för? Att bli ensamma.

Samtidigt vill man inte ge ut en för stor del (eller jo, många vill ju det). Jag skriver bara på bloggen när jag känner för det. För när det blir till ett tvång så har det förlorat hela sin innebörd. När tvång blir inblandat så kan inget komma från hjärtat. Vi alla gör på olika sätt när vi låter den kreativa sidan gå på gympa pass. I perioder skriver jag väldigt mycket varav bara en liten, liten bråkdel hamnar här på rOBSCENE. Jag önskar att jag målade och ritade i större utsträckning än vad jag gör eftersom tron om att det finns potential sitter någonstans i bakhuvudet. Jag lyssnar väldigt mycket på musik och på så viss lättar jag på alla spänningar som får stress och oro att gro. För när man har lärt sig att verkligen lyssna på musiken så finns det nya världar att upptäcka. Och liksom kläder så finns det musik till alla väder och tillställningar... Det är så det går till när jag vill uttrycka mitt liv till allmänheten.

Självklart vill man inte gå in för mycket på djupet men vi vill ju alla vara intressanta på ett eller annat sätt, intesant? Man behöver inte bli superkänd eller kanske inte ens känd för att bli tillfredsställd. Utan ibland kan det bara räcka med en bekräftande blick eller en positiv nick för att man ska känna sig som den utvalde. Den som har fått en liten del utav stjärnglansen för en kort sekund.

Jag vet att jag säger emot mig själv lite när jag säger att jag inte vill ha med det som är mainstream att göra, men å andra sidan har jag ju sedan ett antal månader tillbaka en blogg. En blogg med ett antal trogna besökare som trotts allt vill läsa smörjan jag skriver. Jag har insett att en blogg inte behöver vara mainstream eftersom vi alla har olika saker att skriva om. Jag kan även erkänna att mina åsikter om Fisboken har förändrats en del under de senaste månaderna. Även om det finns många som missbrukar det friskt och mainstream-stämpeln lyser starkare än någonsin så är det ju trotts allt (i vissa aspekter) en bra grej. Den är bra på det sättet att du lätt och smidigt kan hålla kontakten med dina vänner. Förmodligen det ända sättet också...

Det är svårt att inte vara kluven i åsikterna kring det här ämnet. Men bra är väl det? Annars hade man ju inte funderat på det... Så varför gör jag egentligen det här? Svaret är: att vi alla gör det, fast på olika sätt...

/Rob