Jag har glömt när det började. Det har på så vis blivit svårare för mig att se allt ur perspektiv. Jag vaknar på morgonen utan några tankar, jag går till jobbet utan några tankar och jag kommer hem utan några tankar. Det som tycks finnas kvar är instinkten, för när den till synes IQ-löse byggjobbande volvoraggaren står i vägen för mina ihåliga lemmar fylls jag inte med samma vrede som jag brukar. Utan jag tittar på hans 160 cm korta och blekfeta kropp och betraktar hans inkompetens utan att en ända liten gnista pyr innanför hjärnbarken. Jag går likgiltigt vidare utan att se någonting annat än mina röda skor...

Jag är den ända som går på gatorna och i varuhusen. När jag går genom affären så ser jag inte människorna... Ser dom mig? Jag ser inte naturen. Inte träden, himmelen, solen, de vita staketen eller de stora husen. Jag hör inte skratten, alla människors sorl, bilarna eller musiken, jag vet bara att tystnaden inte är närvarande. Jag känner inte hungern, sockersuget eller beröring. Men den finns där.

Jag känner att mitt innanmäte försöker riva sig ut. Varför vet jag inte. Just nu så bryr jag mig inte heller... Jag är inte orolig, men jag önskar det försvann...

/Rob