Mono... Japansk Post Rock... Det var så sent som i vintras som jag för första gången fick ett namn på den känsloladdade och själ-smekande instrumentala musik som jag under en tid hade lyssnat på, just post-rock. Förutom Suchtmaschines låt Kumasi var det en annan låt som kom att betyda något alldeles extra för mig. Det var en mörk och kall decemberkväll som en nära vän till mig skickade en Youtube länk på msn. Låten hette Kidnapper Bell och framfördes utav bandet Mono på en mindre klubb någonstans i världen. Från och med den sekunden som min muspekare gled över länken och mitt finger, accepterande, klickade på den blåa texten så förändrades mitt liv. När de första tonerna började ljuda så kunde jag se alla glada stunder i mitt liv passera i revy och försvinna bort i en djup svärta. De gnällande gitarrerna grät för mig och fick mig att glömda bort min omgivning. Jag kunde höra mina hjärtslag som slog i takt med slagverken och kroppen kändes inte tyngre än ett brevpapper. Jag ville skrika med gitarrerna och gråta bort deras bekymmer. Tio minuter senare återfår jag min syn... Jag sitter tyst, det finns inget att säga... Tom och urladdad konstaterar jag att detta mästerverk inte kan vara skapat utav människohänder utan måste vara en slagprodukt utav högre krafter (eller Aliens?). Kidnapper Bell bevisar hur fruktansvärt kraftig musik kan vara. Jag har aldrig tidigare erfarit någon liknande känsla utav musik utan sång och text... Även om Kidnapper Bell inte är den ända låten på skivan så spelar det ingen roll, för det är den ända låten du behöver... wow...

/Rob