Det är något magiskt som händer när hösten rycker bort alla löven och regnet piskar mot rutan. Speciellt om du befinner dig inomhus med en kopp te i handen och stirrar ut genom fönstret. Det är skönt att vara på rätt sida utav glaset, för där ute är det kallt. Själv så brukar jag föredra att ha musik i min omgivning mest hela tiden och då är det till stor fördel om musiken passar för situationen. För mig finns det bara en skiva som plockar fram det där lilla extra ur dessa regniga dagar. För mig blir det inte höst om inte Damnation hamnar i skivspelaren. Detta är Opeth's Dr. Jekyll utan Mr.Hyde. Alltså enbart skönsång med underbara blues-iga gitarrsolon och stämningsfull meltron klaviatur som glaserar tårtan till fullkomlighet. Hela plattan är producerad utav Steven Wilson (Porcupine Tree) som har bidragit med den där Porcupine-aktiga känslan som bara han klarar av att få fram. Skulle Damnation vara ett foto skulle motivet vara en vägg av träd som har en djup och kall skog i ryggen. Det ligger en tunn dimma längs marken och bilden är stämningsfullt svartvit... Damnation är helt klart en utav Opeth bästa skivor (tillsammans med de 8 andra...) och förtjänar tillgivenhet och respekt från alla livsnjutare. Damnation har välkomnat hösten, välkomnar du Damnation?