Nu, mina damer och herrar har jag sammanställt, enligt min mening, några av årets bästa album som jag tycker att alla faktiskt borde höra i alla fall en gång. Med andra ord - ge dom en chans, för det ligger mycket jobb, kärlek och omtanke bakom dessa album. Jag vill bara klargöra att ordningen som dessa album presenteras i inte har någon som helst betydelse i sammanhanget. Med andra ord är det bara tre bra album som helt omöjligen skulle kunna jämföras med varann. Here We Go!

Först ut skulle jag vilja presentera en äldre herre som varit med sedan det glada 70-talet; Tom Waits. För er som inte har hört Tom's musik innan så finns det faktiskt inte så många ord som kan beskriva hans oberäkneliga musikstil. Det hela vajar från rökigt Jazzbars-piano, till paranoid cirkusmusik, till skön Blues-rock bla bla bla. Det måste höras för att begripas. Vad gäller det senaste släppet 'Bad As Me' så skulle jag vilja påstå att det kanske är en av de senare årens mest lättlyssnade Tom Waits skiva (förutsatt att man är en ovan lyssnare). Har man någorlunda koll i musikvärden och håller ett öga på priser och utmärkelser (och känner till Tom Waits sedan innan) så vet man antagligen också att Tom blev invald till The Rock n Roll Hall Of Fame 2011. Som om inte det vore nog så blev hans utmärkelse (i form av någon slags statyett, pris etc.) överlämnad av självaste Neil Young i egen hög person. Det kanske kan sprida lite av insiktens ljus över denna mannens öerhörda status. 'Bad As Me' alltså, lyssna på den!

Album numero dos (dålig spansk stavning) i detta onödiga och tråkiga inlägget (ja, jag föredrar låga förväntningar) kan vi tacka Atlantas guldgossar i Mastodon för. Efter att ha släppt 'Crack The Skye' så tänkte iaf jag att det faktiskt skulle vara helt fullkomligt, urbota, överjordiskt, omöjligt att göra ett album som skulle kunna vara mer episkt. Jag antar att det fick mig att ge upp hoppet och sänka mina förväntningar till den milda grad att jag faktiskt svettades adrenalin efter att ha hört 'The Hunter' för första gången! Inte nog med att man valt att gå tillbaka till ett lite mer rakt sound, 'The Hunter' klev upp på sin helt egna bergstopp och imponerade rejält. I det stora hela så är 'The Hunter' tyngre än sin föregångare (Crack The Skye) men inte i samma liga som 'Blood Mountain'. Nu bajsar jag albumnamn helt obefogat, sorry. I alla fall; det är sparsamt men samtidigt inte, en blivande klassiker a'la Mastodon! Ska jag vara ärlig så tror jag bara att hårdrocksälskare har något att hämta här, men även om du inte älskar hårdrock så får du gärna ge det ett försök. Mastodon - The Hunter var det alltså.

Alla goda ting är tre tror jag man brukar säga? Eller brukar man säga något annat. hur som helst så tänkte jag börja runda av här och sist ut för detta året får bli Puscifer. Trotts att jag haft enorma förväntningar på detta album så får jag faktiskt erkänna att mina förväntningar uppfylldes, fast på ett sätt jag inte hade väntat mig. Själva soundet har bytt riktning sedan debutskivan (V Is For Vagina. Ja den heter så.), även om man anade denna övergång på EPn (C is for...). De som lyssnar på Puscifer bör veta att Det är TOOL's Maynard James Keenan som styr skutan och skulle den informationen inte fastnat på ditt teflonminne så är en örfil på sin plats. I utbildningssyfte såklart. Maynard må vara länken som binder samman TOOL och Puscifer, men det är också det enda som de båda banden har gemensamt. För stilmässigt finns det inga likheter alls då Puscifer är väldigt elektronisk musik. Till skillnad från TOOL som är Hårdrock. Men det visste du redan, annars får du ännu en lavett. Okej, nu insåg jag att detta stycke plötsligt övergick till en musikskola med rätt att aga, något som inte alls var meningen. Meeeeen i alla fall... Puscifer - Conditions Of My Parole är det bästa åt det elektroniska hållet man kan komma utan att utskrattad och bära en magväska med prideflaggan på. Skämt å sido. Detta är väldigt bra grejer.