Det är en mörk dag, nersölad av bekymmer, likt flertalet andra dagar och regnet smattrar högljutt på fönsterbläcket. Där sitter jag, i karmen, och stirrar blint ner i vinglaset. Ibland skymtar jag ansiktet mitt som återspeglas i den blodröda sörjan. Det är en obehaglig och vanställd syn. Jag suckar djupt och känner ett stort behov av det bara blues kan ge och letar därför fram ett gammalt album, “Mule Variations“, med Tom Waits. Rummet fylls utav en underbar rossligt rökig röst direkt från underjorden tillsammans med ett hav av experimentella inslag och dess spökligt bluesiga toner. ”Mule Variations” lyckas knyta samman säcken, cirkeln är sluten och min dag är mirakulöst räddad. Här blir jag sittandes i denna kalla fönsterkarm resten av dagen. Men det gör mig ingenting. Faktum är att jag inte bryr mig alls. Min kropp har nu fyllts av en välbehaglig nonchalant känsla som får håret på mina nakna armar att resa sig. Det röda vattnet värmer gott runt hjärtat och dagens bekymmer upplevs  numera med djup tillfredsställelse. Finner du ej någon lösning på dina bördor? Lär dig då att njuta av dem, tillsammans med ”Mule Variations.”

Jag kastar återigen en blick ner i glaset. Är det inte självaste Waits jag där ser med sin trumpet och sitt syrligt sarkastiska leende..?

// Kate (K8) Westerberg