Jag tror det var år 1997, när jag var 8, som det flyttade in nya grannar i huset jämte vårt. Två av de nyinflyttade barnen som var i min ålder blev mina nära vänner och lekkamrater. De hade även en storebror som vars favoritband var Metallica. Jag kan dra mig till minnes att han hade 2 tyg-afficher, Ride The Lightning och Master Of Puppets. Visst tyckte man det var häftigt, även om man i den åldern inte intresserades av Metallicas musik. Det kom att dröja drygt 2 år innan jag fick min första Metallica skiva. Jag fick nämligen en kasse med skivor som min käre moster Ida inte längre ville ha, kassen innehöll bl a 2 st exemplar av Metallicas Black Album (varför hon hade just 2 har jag ingen aning om)...

Det där var  totalt onödig fakta om mina barndomsår, jag ska försöka komma till skott... Hur som helst! året var 2003 och jag var relativt inlyssnad på Metallica. Med The Black Album och S&M i min ägo så bestämde jag mig för att inhandla den efterlängtade och ännu osläppta St. Anger. Sagt och gjort, några veckor efter släppet (har för mig att det var 7 juni, men jag är inte 100) har jag skivan i min ägo och den spelas flitigt i min stereo. Låtarna St. Anger och Frantic spelades flitigt på ZTV och blev på så vis till en en början favoritlåtarna på skivan. Till skillnad från Metallicas övriga plattor så är St. Anger aggressiv på något annorlunda sätt. Den är skitig och rå och har ett väldigt garage-aktigt sound utan gitarrsolon men med väldigt känslomässiga texter, den besitter en lite melankolisk känsla helt enkelt.

Något jag verkligen inte kan förstå är hur alla, både kritiker och fans, nu i efterhand refererar St. Anger som "skivan Metallica helst vill glömma"? Jag vill påstå mig själv vara ett hardcore fan av Metallica men jag kan inte begripa varför denna (grymma) skiva kan bli så hatad? Detta album talar till mig på ett speciellt sätt och fanns där under en svår period i mitt liv. Ta till exempel låten "The Unnamed Feeling" som översatt till svenska skulle kunna kännas igen som den "obeskrivbara känslan" eller "en känsla man inte kan ge något namn". Att beskriva denna låten för någon som inte har upplevt "The unnamed Feeling" är helt omöjligt. Antingen känner du det verkligen eller så är du en av dem som "spelar" förstående och endast lever i tron om att veta vad den betyder, men det gör du inte.

Detta var veckans skivtips, mina damer och herrar: Metallica St. Anger!

/rOB