Torsdagen den 25 juni klockan 18:30 påbörjade jag min resa i riktning mot göteborg för att delta i 2009 års Metaltown. Efter en drygt 3 timmar lång bilresa tillsammans med Credence Clearwater Revival och Nacho Libre Soundtrack anlände jag till en förkyld och solbränd Herr Östgårdh och hans residens. Vi började kurera oss (Jag hakade bara på honom) genom att dricka te och whiskey. Efter några timmars te-pimplande och en glad och peppad Rasmus ankomst valde vi att sova en god natts sömn. Efter en inte allt för lång natts svettig sömn (orsakad av det heta vädret) vaknade vi, gjorde oss i ordning och tog spårvagnen från Guldheden och in till stan för att hämta våra festival-armband strax utanför butiken shock. Bara några få minuter senare tar vi spårvagnen över Älvsbron där vi kan blicka ut över hela festivalområdet. Det är mycket folk och vi är enormt uppspelta...

Efter 3 köer och en muddring senare har vi lyckats ta oss in på festivalområdet. Jag känner mig lycklig och näst intill tårögd när jag stegar längre och längre in på området. Doften utav mat blandat med, rök, alkohol och svett smeker mina näsborrar och jag bekräftar med ett leende att festivallukten är i precis det skick den ska vara. Jag, Tom, Rasmus, Nina och Fred, en brokig skara, entrar området till red stage där vi omslukas av folkmassan. "Det ser ut som dom har tagit bort staketet mellan scenerna" säger Razz, vi andra nickar och bekräftar hans observation. På den bakre väggen av red stage hänger en gigantisk flagga där jag läser: "Trivium".

Trivium slänger korten på bordet och öser järnet genom de dryga 45min speltid de har förärats. Matt Heafy ropar "Gokväll Göteboooorg!" utan märkbar brytning och besvaras av folkmassans skrik som utan tvekan hörs ända in till stan. Energin sprudlar på scen och det märks att Trivium älskar sitt jobb! Kirisute Gomen öppnar spelningen och där efter är jag så fast i att få utlopp för min glädje att jag nu i efterhand inte minns vilka låtar de spelade. Jag minns att Pull-Strings-Martyr var avslutande låten iaf. Hur som helst, Trivium satte ribban högt och förvaltade sina 45min med bravur!

Matt Heafy - Trivium... Grym pöjk detta...

Efter 50 meters förflyttning i sidled och dryga 15 minuters väntan så är det Meshuggah's tur att stå för underhållningen. Men det är si sådär, ljudet spökar genom hela spelningen och det resulterar i många pauser. Jens Kidman försöker hålla modet uppe trotts motgångarna och det funkar relativt bra även om norrländsk humor inte tillhör världsklassen. Meshuggah är tung, tekniskt och Kidman skriker lika bra live som på skiva. Spelningen blir en trevlig upplevelse trotts allt. En sak till... "Krossa Solen"

En galen Jens, därav namnet Meshuggah månne?

Klockan 18:45 bevittnar vi dagen kanske mest efterlängtade akt? Children Of Bodom. Ett intro spelas upp i högtalarna och låter som en dialog på Fuck-språket "fuckfuck fuck Fuck? Fuuuck, fuckeli fuck fuck fuck", detta pågår i drygt 2 minuter. Needled 24/7 blir låten som sparkar igång festen och får bananpiren att gunga likt en liten eka på stormigt hav. Publiken är vild och lycklig och det märks att det är metal-fest, när tanken slår mig att jag verkligen är på Metaltown blir jag ännu gladare och njuter fullt ut. En halvtimme har sprungit bort och halva spelningen är avklarad när Alexi ska säga några väl valda ord. Han tar en klunk vatten, kastar ut flaskan till publiken och går mot micken. Plötsligt hörs en väldigt bekant basgång tät följt utav ett ännu mer bekant synthspel... "HAHA! Det är ju Billie Jean!" -ropar jag. Alexi fnyser åt sina bandkamrater med en viss ironi, påpekar att han inte är Michael Jackson och presenterar nästa låt... Children Of Bodom är ett godis för öronen som inte gör någon besviken.

Alexi Laiho Survived Lake Bodom...

Efter C.O.B käkade vi en bit mat och kollade lite grann på Pilgrimz, kassa Disturbed och såklart kvällens höjdpunkt! Men den historian kommer först imorgon... Stay Metal \m/
/rOB