Dagen började tidigare än vanligt. Min destination var Osby där det skulle utföras fönsterputs. Efter en ganska så normal morgon så omvändes normaliteten till en känsloladdat brinnande inferno när jag fick reda på av min chef att jag inte skulle få möjlighet att vara ledig fredagen den 26 juni då Metaltown sitter på tapeten. Jag blev aningen chockad och väldigt besviken... Luften gick ur mig samtidigt som önskan om att skrika grep tag i mig. Men en klump i magen var jag tvungen att sätta mig ner, med tårarna inte allt för avlägsna. Min käre vän och arbetskamrat Robert frågade var det var som hade hänt. Jag berättar för honom hur det låg till och märker hur han känner ett visst medlidande. Min dag var förstörd och alla förväntningar som jag hade byggt upp var som bortblåsta.

Framåt 11 tiden får jag ännu ett samtal ifrån min chef. Samtalet är relativt kort. "Hej Robin, jo jag ville bara säga att jag har pratat med kaj och vi gör som så att vi försöker släppa dig dig på fredagen ändå". Jag var helt stum och svarade efter en stund med en platt och känslofattig röst:  "jaha okej, tack... tack så jättemycket". Jag fick senare veta att min vän Robert hade ringt till chefen och frågat om det verkligen inte gick att jag kunde få vara ledig, kanske såg han på mig hur ledsen och besviken jag blev. Oavsett vad så kan jag inte tacka honom nog för hans oerhört generösa handling. Det tog mig ett par timmar innan jag lyckades, näst intill, återställa mig från morgonens trauma...

Nu ett antal timmar senare sitter jag hemma i min soffa, känslomässigt utmattad men obeskrivligt tacksam och glad. Idag fick jag en inblick hur snabbt ens drömmar kan raseras och jag hoppas att alla ska slippa uppleva den känslan jag fick genomgå idag. För min skull vill jag att alla som läser det här inlägget skriver en kommentar och tackar Robert för hans insatts som fick dagen att sluta lyckligt. Tack Robert, jag ska gottgöra dig, jag lovar!

METALTOWN IT IS!!

/rOB