Man skulle kunna säga att Imago på något konstigt sätt låter som en blandning av de snälla sidorna av Katatonia och Khoma, det är melankolisk, lugnt och relativt mörkt. Under tiden som jag satt och lyssnade igenom skivan så frågade jag mig själv flera gånger; Gillar jag verkligen det här? Och ja! Det gör jag faktiskt. Gitarrerna och hela mixningen av skivan är bitvis väldigt likt Katatonia och det må väl ändå ses som bra kritik trotts allt? På något sätt så borde detta klassas som hårdrock men samtidigt är jag väldigt kluven i min bedömning då det faktiskt bitvis blir rätt poppigt, eller... jag kanske ska säga mindre rockigt eller kanske alternativt? För er som har era tvivel så finns det inte tillstymmelse till growl, scream eller whatsoever, vilket faktiskt gör denna skivan lite bättre lämpad för en bredare publik. Imago suddar försiktigt ut gränserna för våra meningsskiljaktigheter och ger oss 47 minuter av väldigt välspelad och trivsam musik. Faktiskt skulle jag kunna tänka mig att lyssna på detta album samtidigt som jag en regnig sommardag sitter vid fönstret och dricker en kopp te. Det borde beskriva mysfaktorn och känslan man får av att lyssna på Imago. Skulle situationen vara så olycklig att du saknar fönster så funkar det ju alldeles utmärkt att lägga dina blickar på den väldigt väl utförda artwork som skivan erbjuder. Ett moment som iofs kan kräva att du äger skivan fysiskt...

/Rob