Det känns distanserat men trotts allt bekant. Det doftar whiskey och stearin. Dimmad belysning, och vemodig musik. Det är nästan som om jag har fallit in i en portal, ett svart hål, två år tillbaka i tiden. Eller ännu länge? Vart har åren tagit vägen? Jag kan nästan känna den lådliknande situation jag befann mig i för några år sedan. så långt borta men ändå... Några kilometer sydöst, några kilometer ifrån där allt startade.

 

Du som läser detta (om det nu är någon? gör dig till känna!) Det kanske kan uppfattas som jag sitter i en psykadelisk dimma och skriver mitt första riktiga inlägg på över ett år, men för en gång skull har du fel! ...Det slog mig precis att det alltid är lönlöst att skriva meddelanden till sitt framtida jag eftersom man alltid vet bättre än man gjorde förr. Jag kanske borde gå tillbaka och läsa gamla inlägg och se om det är något att hämta. Tänk så är jag fortfarande kvar i min 2:a på Rosendalsvägen 4? Vissa saker är avsedda att lämnas obesvarade.

 

En sak som känns vettig och viktig att katalogisera för omvärlden: Det var en sen kväll i juni... Eller, backa bandet! - Vi börjar såhär istället - Det var en sen söndagseftermiddag i juni, nästan alla mina bästa vänner var samlade, 90% av dem. Vi satt runt ett bord nånstans på tredje våningen på ödmansonssgatan i LAnsdskrona, pratade, skojade och skrattade. Jag tror vi drack kaffe också. Mina tankar vandrar iväg till Coffee & Cigarettes, en referens som är helt opassande med tanke på att det enda vi hade gemensamt var ett bord och kaffe. Inga cigaretter och varken Iggy Pop Eller Tom Waits. Hur som helst, det var inte precis vid det här tillfället jag ville lägga fokus, utan senare. Vi förpassade oss till soffan, jag och mina bästa vänner. Filip, Victor och Goran. Vi bara satt där, pratade, skrattade och spelade musik för varandra. Musik som format oss de senaste åren. Klockan gick från 5 till 6. Från 6 till 9. Från 9 till 11 och jag började fundera på att dra mig hemåt... Ibland finns det tillfällen man måste ta vara på och ibland finns det tillfällen man bara låter rinna mellan fingrarna. Detta var inte ett tillfälle som gick att tillämpa på det sistnämnda. Klockan gick från 11 till 2, sen var det dags att gå. Jag anlände hemma i Karlshamn klockan 4 och NEJ jag jobbade inte dagen efter. Time well spent. Jag glömmer aldrig den kvällen... 

 

/Rob

 

 

2013 var, med handen på hjärtat, inte det mest frekventa året om man har denna sidan i tankarna. Det blev inte mer än 4 poster (om man inte räknar detta inlägget), men när jag tänker på det så känns det obegripligt hur jag ens hann med att skriva så många. Faktum är att det faktiskt var nu i veckan som jag kom att tänka på årets bästa album. Och vad vore jag egentligen för människa om jag faktiskt struntade i att publicera min uppfattning av 2013's musikår i bild och text. Det var ju trotts allt så allt började för mig en gång i tiden och är det som alltid varit grunden för hela rOBSCENE. Nog på lidandet, här kommer det, årets bästa album i ingen som helst rangordning.

 

 

Den senaste tiden: Mycket tankar. Mycket bra saker att skriva om. Mycket små iakttagelser. Lite tid. Om jag inte misstar mig så har mitt liv gjort en så kallad "U-turn" sedan mitt senaste inlägg. När jag tänker efter så är det ingen vidare bedrift. 2 inlägg om året - Go figure... Men när alla planeter äntligen står på linje, klockorna hoppar över en sekund och någon hittar botten på den bottenlösa klyftan, då skriver jag gladeligen ett nytt inlägg (Om du läser detta, Marlene, så använder jag mig av sarkasm. det finns en wikipedialänk längst ner i inlägget).

 

Jag putsade fönster på ett dagis igår. Jag hatar det. Som om det inte vore nog med att alla dagisbarn inom hela faciliteten... (Jag korrigerar mig själv) - Institutionen, valde att befinna sig inom min närmsta kvadratmeter när jag försökte utföra mitt jobb så fanns det ett större problem. Den gravt förståndsbegränsade pojken med spidermantröja! Ja, jag vet... "Han är ju bara ett barn bla bla bla", bortse från detta uppenbara faktum, för jag har redan poängterat detta! Han går ju trotts allt på dagis? Hur som helst, det var något med hans närvaro som gjorde mig väldigt uppretad. Jag var förvisso, trött, stressad, hungrig och irriterad sedan tidigare. Men det är knappast nämnvärt i detta sammanhang. Under tiden som han inkräktade på den kvadratdecimetern inom min kvadratmeter som fortfarande inte var fylld med barn så sysselsatte han sig med att prata obegripliga ord, lukta på rutan, känna på det nyputsade glaset och säga "vad lent det blir". Än idag vet jag inte om hans talfel välsignade honom med ett omedvetet skämt eller om han bara hade ren och skär tur. Båda delarna är iofs tur. Tur. Hade hade en ytters otrevlig odör som gav hans störda aura en nästan visuell natur...

 

Medan jag stod där och utförde mitt jobb för att försöka komma hem i resonabel tid så frågar han om jag skulle putsa Plywood-borgen som han gärna huserade i, varpå hans dagiskollega med proffessor-examen säger: "Han kan ju inte putsa borgen? Den har ju inga rutor! Se, man kan ta handen rakt igenom här din dumskalle". Nu i efterhand så borde jag erbjudit pojk-professorn ett jobb, men det är lätt att vara efterklok. Senare när jag putsade utsidan på fönsterna, gissa vem som satt på den nyputsade insidan med smutsiga snorfingrar och knackade för att få uppmärksamhet? Jag ser dig...

 

 

 

"Big wheels keep on turnin" som herr skynyrd skulle sagt. Mycket förändringar står inför nästa hörn och det är en bidragande anledning till att jag inte har haft möjlighet att skriva här på ett tag. Jag inbillar mig att en dålig ursäkt som det där ger mig er förlåtelse, men faktum är att jag helt enkelt inte haft något att skriva om. För mig handlar det om att det ska slå en gnista, en idé ska väckas till liv! Oftast är den gnistan precis som alla gnistor är - i gnistform. Det vill säga att det där lilla extra som behövs för att jag ska kunna skriva ett helt inlägg bara finns i min hjärnbark i en tredjedels sekund. Som du säkert kan förstå så sker dessa små, ska vi kalla det intellegens-peak:ar?, på de mest olägliga tidpunkter. I bilen, I duschen, på jobbet när jag hänger ut genom ett fönster eller liknande situationer.

 

Jag vet som vanligt inte om jag har någon baktanke med det där, var det en ursäkt? Möjligen... Moving on! Jag såg faktiskt ett bra inlägg på facebook nu i veckan! Verkligen!? Ja det är sant! Och hade jag inte vetat bättre så skulle jag nästan tro att självaste Zeb Macahan står och tömmer sin revolver upp i himlavalven nu, av ren och skär glädje/förvåning i hopp om att allt faktiskt inte är förlorat! Texten löd, något i stil med följande: "Vid den här tiden borde näst intill alla ha hört om bombningen i Boston där 3st har blivit dödade och många blivit skadade. Vad de flesta kanske inte tänker på är att bombningar som denna sker i Irak varje dag. Denna effekten har media på dig och vi vill bara få dig att tänka på det och inse att en nyhet nödvändigtvis inte är större än någon annan bara för att media sympatiserar med den". Notera att jag inte citerade ordagrant utan försökte skriva som jag minns det. Hur som helst så tyckte jag det var så fruktansvärt bra skrivet. Bara för att 3 amerikaner dör så är det den värsta tragedin på flera år och medan vi blir matad med all denna informationen så dör det 15 oskyldiga, kanske barn, i Irak och det nämns kanske inte ens... Jag testade att googla "boston bombing" och fick se väldigt starka bilder. Så fruktansvärt! Men om man tar ett steg längre och inser att detta är någon människas vardag, fast på andra sidan jorden, så är det svårt att smälta det. Det går bara inte... Ibland har jag bara lust att citera en gammal bråkmakare och säga "America, we don't f-ing care". Jag vill inte verka nonchalant, men jag hoppas du förstår vad jag menar... De skulle bytt plats för en dag, bara en dag.

 

Jaja, nu vänder vi tankarna till något possitivt! Ikväll är det W-T och imorgon är det fredag! Blicka frammåt, gott folk!

Det är väl ingen direkt nyhet att musik rinner i mina ådror. Och det är väl ingen direkt nyhet att jag börjar ett blogginlägg med orden "Det är väl ingen nyhet att musik rinner i mina ådror". Varför skrev jag det? Någonstans äcklar dessa orden mig. Vad kliché... [Delete]

 

Hur ska jag nu göra för att "vända vinden"-so to speak. Nu gjorde jag det igen... Jag borde söka jobb på aftonbladet. Jag hörde en man säga "Det finns ingen som bryr sig i detta landet... Utom Aftonbladet". Sen svor han. Det hade jag ganska kul åt länge, för så är det. Anyways! Mooving on... När jag satte mig ner och började skriva så hade jag absolut inte aftonbladet i tankarna, det var musikrelaterat. Jag lovar. För att undvika att denna meningen också börjar med ordet "Jag" så skriver jag "För att undvika att denna meningen...". Där duckade jag för problemet och läsningen blev lite mindre enformig. Jag pratade med Marlene för en stund sedan och jag vet inte hur hon gör, men kan lova att hon får musiken att låta bättre efter våra samtal (oftast iaf). Hon inspirerar mig på ett lustigt sätt. Hör du det, Marlene!

 

Det är nästan beundransvärt att jag kan skriva så mycket nonsens när jag egentligen bara, lite snabbt, tänkte dela med mig av några helt fantastiskt bra låtar! Men jag börjar nästan tro att det bara är något jag själv verkar tycka... Facebook ger ingen respons längre, det är tråkigt... Och så lägger jag upp låtarna här? Oj oj, är det detta som är självgodhet? Nej, bara idioti och om denna idioti var ett kött så skulle den heta Angus. Förlåt, nu gör jag det igen! Vandrar okontrollerbart bort i tomheten.

 

 

 

 

Dr. John. Vad ska man säga om denna gamla farbror? Ingenting, för fram till igår eftermiddag hade jag inte en aning om vem han var. Men egentligen så är det ju så fortfarande också. Låten är bra dock. Riktigt bra, precis som resten av skivan.

 

 

 

Två Italienska herrar som sysslar med filmmusik. Denna goding hittade jag på vinyl en gång, men dessvärre var det den instrumentala versionen, som enligt mig inte alls är lika bra. Det finns en helt obeskrivlig magi i denna låten! Jag kan inte sätta fingret på det, men det får mig lamslagen. JA, det är Dwayne "Stenen" Johnson's svettiga rygg du skådar och det är för att denna låten även finns med på soundtracket till filmen "Faster", där "Stenen" gör en roll. Nästan lite episkt.

 

 

 

Jag började kolla på Twin Peaks igår. I pilotavsnittet så stoppar bobby i en slant i jukeboxen på den lokala resturangen och sen startar det. Det handlar egentligen bara om 30 - 40 sekunder, men det är GRYMMA sekunder det där...

 

Det var allt för mig denna gången. Hoppas inte du tog med dig facebookmentaliteten hit och struntade i att lyssna på musiken.

 

Until next time.

Är du rädd för mörkret? Som barn kunde man få den frågan, men som vuxen är den inte lika vanlig. Kanske är det vetskapen om att det inte är själva mörkret som är obehagligt, utan vad det gömmer, som skrämmer oss. Såklart det är... ingen är väl rädd för enbart det svarta i mörkret? Nej nej... Det är när du kombinerar det mörka med något annat. Ett ljud? En gnisslande dörr. Prassel i en buske. Fotsteg? Kanske är det överraskningsmomentet? Någon kanske plötsligt står bredvid dig. Men egentligen är det bara du som är för uppjagad för att se de logiska händelserna. På din promenad hem i den kalla, mörka natten så fokuserar du på att lyssna efter ljud, titta bakåt och gå snabbt och du missar den lilla cykelvägen som mynnar ut precis bakom gatlyktan. Där går en man med sin hund... Som du borde sett eller hört.

 

Det krävs ingen matteprofessor för att räkna ut att det man egentligen borde vara rädd för är sig själv. Allt är bara fantasi. Din fantasi. Men sen finns det ju vissa tillfällen då det du kanske fruktar verkligen gömmer sig i skuggorna. Så det är upp till dig om du kan kalla dig för mörkrädd eller inte. Jag själv har alltid haft ett väldigt rågat mått med fantasi, men jag är inte rädd för mörkret, bara för det som döljer sig där. Det jag inte kan se.

 

Tack Hollywood.

 

LED ZEPPELIN - CELEBRATION DAY

Det hade egentligen räckt med att skriva vad det stod på albumets promo-posters. "20 miljoner försökte få biljetter, 18 tusen fick". Något som gav Led Zeppelin en plats i Guiness Rekordbok för "Highest Demand for Tickets for One Music Concert". En konsert så eftertraktad att flera tusen åkte från jordens mest avlägsna delar för att få chansen att köpa en biljett på plats till ockerpris... Men förgäves. Jag personligen skulle kunna tänka mig att betala 10 - 15 000 för en biljett eftersom detta med allra största sannolikhet var den absolut sista chansen att se alla bands moderskepp framföra sitt a-game. Istället för att hålla fast vid det omöjliga så finns faktiskt möjligheten att uppleva spelningen igen men på ett format som heter Blu-ray eller DVD. Om man ska vara kritisk, vilket jag är, så är måste man se detta för vad det är. En live-platta, samlingsalbum, best of... kalla det vad du vill, för det är egentligen inget "nytt" album... Men man får inte glömma att det sällan blir bättre än såhär och om detta album rent tekniskt sett inte hör hemma i denna hyllningen till årets bästa nysläpp så hör den samtiding hemma mer än något annat album. För det var med dessa låtarna det började för mer än 40 år sedan. 20 miljoner par öron har inte fel, bättre än såhär blir det inte.

 

STORM CORROSION - S/T

Storm Corrosion kan vara det största sammarbetet sedan... Pepsi och citron? Nej ga vet inte, mitt huvud står lite stilla just nu. Men ärligt talat, finns det någon som inte älskade Pepsi Twist när den kom? Hur som helst, för er som inte känner till Storm Corrosions bakgrund så bör det nämnas att vår allas vinylpropagerande stockholmsluffs Mikael Åkerfeldt (Opeth) och ingen mindre än Steven Wilson (Porcupine Tree, Blackfield), det musikaliska geniet som aldrig tycks pricka fel har ingått i ett sammarbete och med ömma strykningar åstadkommit detta vackra album. Nu i efterhand när jag blickar tillbaka på den senaste meningen så får jag nästan känslan att Mikael Åkerfeldt skulle vara kakmonstret eller något, men så är inte fallet, för han är också ett geni. Sådär, nu är alla korten på bordet. Jag kan tänka mig, eftersom jag inte har testat det i praktiken ännu, att Storm Corrosion är ett fantastiskt album att åka tåg till och titta ut på det höstgråa landskap som heter Sverige. Det är vackert på ett skrämmande sätt utan att bli för mörkt och elakt. En snygg balansgång som saknar motstycke. Det finns inget album som låter Storm Corrosion. En sann ädelsten.

 

RIVAL SONS - HEAD DOWN

Ska jag vara fullkomligt ärlig så hade jag nog väntat mig lite mer. Men jag säger inte att det saknas något. Eller gör jag det? Åh, det är otroligt svårt att inte referera till Led Zeppelin när man hör Rival Sons. När jag lyssnar på "You Want To" så tänker jag bara på Led's "Heartbreaker" och det får mig att le. Det är ju omöjligt för mig att förstå att ingen har försökt att köra på detta kortet tidigare. Men det är väl som de säger, det krävs rätt man för jobbet och Rival Sons är helt rätt band att bära vidare facklan. Detta är inte hårdrock. Det är blytung blues PRECIS som Led Zeppelin är. Nu gjorde jag det ingen! Det är inte rättvist, för det finns mycket med detta bandet som vill få mig att skrika av glädje. Fortsätter det i denna takten för Rival Sons så kommer det inte sluta på en återvändsgränd i Birmingham. Återföreningskonsert i O2 om si sådär 40 år från nu hade varit en fantastisk upplevelse. Jag ställer mig i kö för eventuella biljettsläpp redan nu. Nej... Nu gjorde jag det ingen. Förlåt.

 

 

MARK LANEGAN BAND - BLUES FUNERAL

Jag är ett fan av Queens Of The Stone Age, Soulsavers, UNKLE och "Im Not There OST". Vad har dessa band respektive album för samband? Jo, en herre vid namn Mark Lanegan har lånat ut sin ljuvliga rök-raspiga whiskeyröst till samtliga! Och den informationen är fortfarande ganska färsk hos mig. Gissa vilken chock denna underbara upptäckt förde med sig för några veckor sedan! Som en del kanske har lyckats lista ut ås har jag befunnit mig i en Nick Cave-period nu ett tag och det finns vissa likheter med Mark Lanegan Band och Nick Cave & The Bad Seeds. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer än att denna mannen gör mig imponerad. Lyssna bara på låtar som QOTSA - This Lullaby, Soulsavers - Unbalanced Pieces eller Mark Lanegan - The Man In The Long Black Coat från I'm not there OST. Fenomenala sånginsattser! Blues Funeral kanske inte håller lika hög standard som dessa praktexemplar till låtar jag precis nämnde. Men Blues Funeral är ett väldigt intressant album från en man som tycks vara släkt med Kung Midas. För bra för att gå obemärkt förbi!

 

FIRST AID KIT - THE LION'S ROAR

Tänk dig att Agneta och Anni-frid står på en farm i Tennessee och sjunger i stämmor (glöm Björn och Benny hemma), Joni Mitchell rider förbi på en häst som hon vackert har tatuerat med sin posei. Waterboys kanske hänger på staketet intill hagen och lyckas spela "the greatest song in the world"- som KG och JB i "The D" sjunger om... Så skulle man kunna beskriva First Aid Kits musik. Den är fänglsande, magisk, och bitvis helt nattsvart av sorg. The lion's roar sitter på en låtskatt vars texter överträffar mycket av det jag har hört i mina levnadsdagar och det är kanske där gnistorna blir till brinnande lågor? Det spelar ingen roll var flamman blossar upp för när man hör ett album som detta så glömmer man och förlåter saker som vanligtvis skulle kunna ses som nackdelar. I vanliga fall skulle exponering via populära radiokanaler kunna ses som en stor turn-off, men i detta fallet har jag kommit på mig själv att tänka "Detta är det bästa och antagligen det enda bra som spelas på radio nu för tiden". Detta skulle enligt min mening mycket väl kunna vara årets album, även om jag valt att inte ranka några av albumen i denna listan. Det finns bara en sak att göra: Rösta fram First Aid Kit till vinst i årets P3 Guld Awards. This is a keeper! GRRROOAAAW!!

 

 

Andra nämnvärda släpp 2012:

Lamb Of God - Resolution. Blytungt och intensivt. Ett steg i rätt riktning.

Lana Del Rey - Born To Die. Det finns något magiskt med denna kvinnan. Säregen röst och en vinkning till svunna tider. Denna skivan har puls.

Marilyn Manson - Born Villain. Det blir aldrig samma sak som förr. Men han är ihärdig och visar att det inte alltid är det visuella som behöver bära. Marilyn Manson är en Artist och lever för sin konst.

Gojira - Från Vansinnigt hårt och tänkvärt till vansinnigt hårt och proggressivt. Ge det lite tid och allt betalar sig.

Neurosis - Honor Found In Decay. Det vidrör något som ISIS lämnade. Post-Metal när den är som allra mörkast. Riktigt bra!

Baroness - Yellow and Green. Inte lika Starkt album som Blue Record men det finns guldkorn. Kanske busskrashen kan vända bandet i en annan riktning, mer mot Red Album? Spänningen tätnar.

 

 

Först ut. Jag beklagar min oerhörda inaktivitet här på denna sidan. Jag vet att det fortfarande finns några som tar sig en titt lite då och då, något som jag enligt min egen mening egentligen inte förtjänar. Hur som helst så ska ni ha tack för er ihärdighet och just nu kan jag faktiskt utlova att det kommer att komma några nya inlägg framöver. Ett exempel på detta skulle kunna vara "Årets album"-posten som numera skulle kunna ses som en tradition. Någonstans inom mig önskar jag att ni, i ren och skär iver, stod och hoppade i era skrivbordsstolar över detta inlägg. Men som den realistiska man jag är så vet jag att sådant bara sker i mina dagdrömmar. Jag får klappa mig själv på axeln.

 

Jag känner att kreativiteten börjar byggas upp inom mig och även om detta inte behöver innebära att jag kommer skriva mer inlägg så kommer inte den kreativiteten gå förlorad. Kanske är det dags för en nya tavla? Who knows.

Jag känner många och åter många som älskar musik. Om det har gått obemärkt förbi någon där ute så är jag själv en slav under bra musik. Frågan jag brukar ställa mig är om människor där ute egentligen bryr sig om musiken. Musikkvalité är något som (tyvärr) har gått förlorad de senaste åren. Mestadels tror jag det beror på bristen på kunskap. Jag tog mig friheten att leta runt lite på Wikipedia och gjorde några utklipp som jag tyckte var användbara. Var gärna öppensinnad, luta dig tillbaka i soffan och låt mig presentera fakta. För detta är inget som jag har hittat på själv. Jag ber om ursäkt i förhand om jag är rörig i mitt utförande.

 

 

CD-Audio (CDDA) medger flera längder: den ursprungliga typen rymmer 74 minuter, men det finns numera även 80- och 90-minutersskivor. Längden står i relation till hur många sektorer skivan rymmer. En vanlig 74-minuters cd innehåller 333 000 sektorer. Varje sektor innehåller 2 352 byte ljuddata vilket innebär att en sådan cd rymmer cirka 747 mebibyte. Datat lagras sampel för sampel, 44 100 sampel à 4 byte per sekund. En del av kapaciteten reserveras för felkorrigerande kod, teknisk information för CD-läsaren, innehållsförteckning med mera.

"mp3-skivor" är tekniskt sett dataskivor, inte audioskivor. Musiken lagras som datafiler i skivans filsystem. Eftersom ljuddatat lagras i komprimerad form i filerna ryms mer musik på skivan, men läsaren måste ha processor- och minneskapacitet att avkoda datat.

 

MP3, egentligen MPEG-1 Audio Layer 3, är en del av standarden MPEG-1. MP3 använder en algoritm för destruktiv komprimering av ljud, vilket innebär att en del avljudsignalen försvinner när ljudet komprimeras enligt MP3 algoritmen. Vid låg datahastighet ger MP3 dålig ljudkvalitet jämfört med motsvarande nyare algoritmer som också tar bort delar av ljudet, men vid högre bitrate är kvalitetförlusten mindre påtaglig.

 

FLAC är en förkortning för Free Lossless Audio Codec och är ett digitalt dataformat förkomprimerad lagring av ljud, utan att någon information går förlorad; så kallad icke-förstörande komprimering. Komprimering med FLAC resulterar i något större filstorlekar än vid förstörande komprimering med hjälp av till exempel MP3 eller Ogg Vorbis, men eftersom ingen ljudinformation kastas bort i processen så kan man återskapa ljudfilen med samma ljudkvalitet som före komprimeringen – något som inte är möjligt vid användandet av förstörande komprimering.

 

Lättläst version: Vi utgår från att en CD med lagrad musik på utgör grunden i detta sammanhanget. Fördelen med CD skivor kan vara att de är lätta att få tag på. Man kan i princip gå in på Coop och hitta CD skivor, även om det mestadels är något i stil med "The Essetials of Tomas Ledin" så går det fortfarande att få tag på. I de allra flesta fallen så har ljudet på CDn kommit från artistens mastertape, vilket betyder att det är exakt såhär artisten vill att du ska lyssna på musiken - I en CD spelare. På en stereo. Varför? Eftersom det låter bra såklart. En CD är ett föremål! Vilket betyder att den faktiskt går att hålla i (så länge du inte har sprängt bort dina armar). MEN! Den kanske mest avgörande saken är att CDn faktiskt innerhåller musik. Musik som du kan lägga ner på datorn och sedan föra vidare till din Ipod eller telefon. Med andra ord. Har du CDn så kan du rippa ner musiken på en dator i både MP3 och FLAC. Skillnaden på dessa båda formaten är simpel - Lossy och Lossless, vilket direkt översatt skulle bli förlust- och förlustfri-överföring. Jag vill att du tar en titt på listan här under. (Texten fortsätter under listan)

 

The MP3 audio format lossy data compression. Audio quality improves with increasing bitrate.

• 32 kbit/s - generally acceptable only for speech
• 96 kbit/s - generally used for speech or low-quality streaming
• 128 or 160 kbit/s – Standard bitrate quality; difference can sometimes be obvious
  
• 192 kbit/s - a commonly used high-quality bitrate and the maximum supported by some MP3 encoders
  
• 320 kbit/s - highest level supported by MP3 standard

Besvikelse. En hel del misstag. Det finns alltid någon som talar om för dig att det inte finns någon vits med att ge upp. Man ska inte ge upp. Även om själva momentet att släppa taget om allt skulle kunna ses som ett åstadkommande. Det är ju sällan man går hem tomhänt, visst? Det finns inte någon som lyckats komma undan känslan att vilja ge upp. Finns det inte ett ordspråk som säger något i stil med "Lyckan kommer sällan ensam"? På tal om något.

 

En vän till mig berättade att han är trött på allt. Han berättade att hans tidigare arbetsgivare hade behandlat honom som skit och att han i stort sett var helt pank. Han verkade vara medveten om vad han var tvungen att göra men det fanns ingen glöd i hans ögon. Det kunde man se. Trotts detta skulle alla blanda sig och berätta vad han var tvungen att göra för att komma ur sin situation. Men jag kunde inte förstå hur man kan förväntas att prestera något när man är utmattad. Tom. Slut. Förbrukad. Till slut har man ju en så stor hög av elände att man inte kan flytta den. Hur ska man reagera när man får höra något sådant? ...Hi five?

 

Man kan nog alltid relatera lite i alla situationer. Alla problem gör sig påminnda från dag till dag. Varje dag. De är som en riktigt fet, jobbig "kompis" som andas ansträngt och prasslar med godispåsen i ditt öra hela tiden. Den gör sig alltid påminnd. Alla är vi hopplösa ibland. Kanske rent av panikslagna... I ansiktet. Med en stol... Jag vet inte alltså, jag kan känna lite på samma sätt som min vän. Ibland vill man inte vara med och leka längre utan bara stanna hemma och börja flyta den där "högen"... Livet kan vara fruktansvärt underbart. Livet är en fest! Men ibland känns det som man inte var bjuden...

Love is blindness
I don't want to see
Won't you wrap the night
Around me
Oh my heart
Love is blindness

In a parked car
In a crowded street
You see your love
Made complete
Thread is ripping
The knot is slipping
Love is blindness

Love is clockworks
And cold steel
Fingers too numb to feel
Squeeze the handle
Blow out the candle
Love is blindness

Love is blindness
I don't want to see
Won't you wrap the night
Around me
Oh my love
Blindness

A little death
Without mourning
No call
And no warning
Baby...a dangerous idea
That almost makes sense

Love is drowning
In a deep well
All the secrets
And no one to tell
Take the money
Honey
Blindness

Love is blindness
I don't want to see
Won't you wrap the night
Around me
Oh my love
Blindness

Då var det klart. Denna lilla skapelse kommer att tryckas som poster! Projektet ligger fortfarande i startgroparna, vilket innebär förarbete. Men som det ser ut nu så kommer den tryckas i 11 Exemplar som kommer vara tillgängliga att lägga vantarna på om man nu skulle vara intresserad. Några riktlinjer än så länge är att den förmodligen kommer att tryckas på ett lite mörkare papper (typ återvinningspapper) och måtten kommer ligga runt 70x100cm. Jag kommer uppdatera informationen när jag vet mer. Alltså: ENDAST 11 EX! Så om du är intresserad så kanske du inte ska vänta för länge.

/Rob