Det började med låten Blood som bokstavligen får ditt blod att rusa med sitt lite bluesrockiga White Stripes influrerade Rock n Roll sväng. Att inte nämna White Stripes i detta stycke skulle vara knasigt med tanke på att Band Of Skulls mer eller mindre skulle kunna tas som en efterbörd av detta band. Jag vill inte påstå att det är exakt samma sorts musik och jag vill verkligen inte påstå att Band Of Skulls är billiga kopior av Jack och Meg Whites White Stripes. Ljudet är avskalat och i det stora hela så är det nästan tyngre och mer genomtänkt än många av White Stripes låtar är. Jag ska sluta att jämföra. Detta är storslaget och magnifikt! Det är som om Death From Above skulle få barn med Wolfmother. Jag ska sluta jämföra. Ljudbilden är välfylld, ungefär som en vaniljbulle. Krämig och god utan att det blir för mycket. Om jag skulle sluta ordbajsa och förklara skivan med en bild istället så skulle denna bilden föreställa Clint Eastwood på en svart Warhorse mitt ute i vildaste Västern. Det är tufft och hänsynslöst och framför allt lätt att gilla för många. Med andra ord så behöver du inte äta roadkill till frukost och vara piercad i levern för att gilla Band Of Skulls. Du kan helt enkelt vara en tönt. En tönt med smak. Nu knyter vi ihop säcken genom att konstatera följande; Sitter du i ett flygplan och tittar ner över ett soligt Sverige som svischar förbi så finns det ingen bättre låt än Cold Fame. That is a fact and that is that. Jag längtar till den dag då denna lilla juvel hamnar i min vinylback, där den med säkerhet inte kommer stå många timmar...

/Rob