Igår tystnade ljudet av ännu en gitarr. Gary Moore dog på sitt hotellrum under sin semester i Spanien. Likt många andra så ska dödsorsaken vara kvävning av sina egna spyor. Jag hade turen att få se honom spela en sista gång på förra årets Sweden Rock Festival, något jag är väldigt glad över. Jag får en lite olustig känsla när jag tänker tillbaka till den kvällen. Det var kallt och blåsigt, men folk var ändå glada. Det var par som höll om varandra, det var grabbar som stod och gungade med en öl i handen till gitarrens ylande ljud. Och så var det flera hundra åskådare som njutningslystet och med näst intill tårfyllda ögon stämde upp i luftgitarr-solo. Däribland jag. Gary Moore var en gitarrhjälte och legend. Må hans musik leva vidare.

"I was angry, I was sad,
Just thinking about the times we had.
I felt so lost and lonely too,
What could I say, what could I do?
After all, the time goes by.
No one knows the reasons why.
You lived each day like there was no tomorrow.
You spent those years living on time you borrowed.
And in your eyes, all I could see was sorrow"

-Blood Of Emeralds