Musik. Oavsett tid, humör och plats så finns den där för att tjänstgöra till nytta för ditt välbefinnande. Alla har vi vår egna stil och favorit genre som vi värdesätter mer, eller mindre. Jag minns för många år sedan när jag fick min första stereo av mamma och pappa. Jag hade börjat i ettan (Observera! inte på gymnasiet) och då, på det glada 90-talet, så var det bara Gyllene Tider som regerade i skivsamlingen. Efter dryga 3 år av frustration från min fars sida (han gillade inte Gyllene Tider lika mycket som mig) så slängde han ur sig orden "Robin, jag lovar dig! när du är i 15 års åldern så kommer du garanterat jag att stå och leta efter skivor i min skivsamling. Dina kassa Gyllene Tider skivor kommer hamna under sängen!". Vid den tidpunkten i mitt liv så var jag såklart övertygad att han hade fel. Men nu när jag har lagt mina Gyllene Tider skivor under sängen och rotat igenom min käre faders musiksamling flertalet gånger så ser jag det ironiska i hans tidigare påstående och hoppas att han inte kommer ihåg vad han har sagt. Fast såklart har han säkert suttit och flinat lite för sig själv dom gånger jag lämnat hörnan där han Skivsamling befinner sig.

För att blotta mina rötter lite så ska jag berätta historien då jag för första gången kom i kontakt med hårdrock. Det var så att jag och mina två barndoms kamrater skulle leka småstjärnorna och vi fick i hemlighet välja en varsin låt att framföra. I setlistan fanns låtar med Dr.Bombay, Vengaboys och... ja, Judas Priest. Närmare bestämt, låten Freewheel Burning från Albumet Defenders Of The Faith. När man är 8 år så lyssnar man inte på låtarna likadant som man gör när man blir äldre. Jag minns att jag gillade det snabba och fläskiga gitarrspelet i låten, men låten i sig var enbart vald för att chocka mina medtävlande (jag tror inte ens jag siktade på att vinna haha!). Det som verkligen öppnade mina dörrar för hårdrocken var när mamma, några år senare, köpte Kiss - Psycho Circus till mig. Jag vet än idag inte varför hon köpte den skivan till mig, men jag är otroligt glad att hon gjorde det!

Inte förren jag började i 7an så började det ta fart på riktigt och hela min högstadieperiod bestod i stort sätt utav Iron Maiden och till viss del Deep Purple, Saxon, Judas Priest och AC/DC. Det kom att bli en stark och oförstörbar grund att luta sig tillbaka på i tider av medgång och motgång.

Istället för att slira in på gamla barndomsminnen så vill jag framhäva budskapet i detta inlägg. Musiken för mig är precis hela min existens och till skillnad från alla er som har vigt era liv åt en annan musikgenre så måste jag, dagligen, försvara musiken jag lyssnar på. För hårdrocken är den sortens musik som ofta blir smutskastad och fördömd pga sitt hårda yttre eller tuffa approach. Man kan mycket väl likna det som att försvara sin tro. Hela tiden hör man: "Den där musiken är inte bra för dig", "Vilket fruktansvärt oväsen", "Nej, Robin du får nog sluta att lyssna på sådan musik, det är inte bra att lyssna på sådant". Men frågan är då följande, Hur kan någon annan veta vad som är bäst för mig? Att påstå att MIN musikstil som starkt har präglat mitt liv och min sociala utveckling är något dåligt för mig är exakt som att påstå att jag är en dålig människa. Det finns många som anser att Hårdrock bara är oväsen. Om du i negativ ton yttrar dig på detta viset så betyder det att du är misslyckad i livet och saknar nog med musikalisk begåvning för att ens begripa något överhuvudtaget, du kan lika väl gå och gräva din grav redan nu.

När någon med övervägande seriositet frågar mig när jag ska börja lyssna på riktig musik tittar jag frågande på denna individ och försöker bearbeta hans inkompetens. Min kontrande fråga till honom skulle antagligen bli: "När ska dimman i ditt huvud lägga sig så du kan fatta att du är dum i huvudet?"... Till skillnad från många andra musikgenrer så är hårdrocken äkta. Antingen så gillar du det eller gör du det inte, för jag har i alla fall aldrig träffat någon som bara varit hårdrockare över en sommar. För är du hårdrockare så är du fast, även om du blir brännmärkt för livet som "en borttappad outsider och satanist" (även om det bara är ett färglöst påhitt som saknar substans). Självklart får folk tro vad dom vill, för när man väl står där på en konsert med 50 000 likasinnade personer åt alla riktningar du än får för dig att titta åt så blir svaret mer synligt än någonsin. 50 000 personer kan inte ha fel! Vill ni andra inte vara som oss så skiter vi i vilket, för vi klarar oss bra utan er ändå.

Även om detta bara är en liten, liten bråkdel utav de tankar som jag har i detta ämnet så är dom väl värda att tas upp. För många är dömande utan att ens veta orsaken. Låt mig lyssna på "Den hemska musiken" om jag vill, för jag njuter varenda sekund jag får höra den. Hårdrocken är det som har format mig till den individen jag är idag. I både handlingar, synpunkter och åsikter. Jag kommer för alltid att vara en Metalhead, allt annat vore en lögn. Som inläggets slutliga ord ska jag citera Airbournes Joel O'keeffe "Stand Up For Rock N Roll"...

Stay Metal \m/
/ Rob