Solen lyser, men inte lika stark som den borde... Vindens andetag känns konstgjorda och inte lika friska som vanligt... Jag ser inte fram emot någonting och tröttheten hänger på mina axlar. Det känns nästan som jag är instängd i en glasbur där luften håller på att ta slut. Är detta på riktigt eller drömmer jag? Hade jag vaknat ifrån en koma hade det inte förvånat mig ett dugg, dessutom är det ju bra med vila. Jag känner mig som Porcupine Tree's Fear Of The Blank Planet och jag vet inte varför. Solens strålar bildar ett kallt blått sken på mina väggar som utgör gränserna till min personliga yta. Idag känns det som det hade varit en perfekt dag att snabbspola molnen... precis som de gör i olika naturprogram...

Jag vill bara finnas och "vara" även om det tycks vara en omöjlighet i dagens samhälle. Alla är vi slavar i någon form varken vi vill eller ej. Det är bara att lyda rösterna och följa vägen dit fingret pekar. Är det såhär det ska vara? ska vi alla krypa ner och trängas inom ramarna till vad som anses vara normalt eller är vi tillräckligt starka att gjuta oss egna former? Bara yttrandet av denna frågan brukar i vanliga fall bli utskrattat, men nej! inte här på rOBSCENE! Här är det en fullt berättigad fråga som är värd att begrundas med omsorg. Alla har vi rätt att se till att våra drömmar går i uppfyllelse! För vi har väl drömmar?...

För all del, kommentera och bidra med ditt stöd. Kommentera!

Stuck in fiction
/Rob