Flomp! Sa det bara, och ögonen var öppna på vid gavel. YEEEES! dag två av metaltown tänker jag för mig själv, där jag ligger på golvet i toms löjligt varma lägenhet. Trotts att vi vaknade i god tid med stor marginal så kommer vi iväg sent. Jag tjatar och gnäller under hela resan med spårvagnen och påpekar att vi kommer att missa dagens första stora prioritet, The Haunted... Vi byter spårvagn vid nordstan för att dumpa vår väska på terminalen och samtidigt snylta frukost på subway. Piss spårvagnen kommer inte förren om 9 minuter! The Haunted börjar om 11! utbrister jag med en lätt förtvivlan i rösten. Efter 9 ångestladdade minuter av rastlöshet kommer spårvagnen, och ja, The Haunted har börjat! Det första jag gör när vi anländer till nästa hållplats är att lägga benen på ryggen och springa som en idiot (och det är verkligen idiotiskt att springa 500 meter i 30 graders värme). Jag hör musiken hela vägen igenom alla kontroll och muddrings stationer och tillslut är jag tillräckligt nära för att känna mig delaktig i partajen.

Jag ansluter mig till folkmassan samtidigt som Moronic Colossus brakar igång. Yes en moshpit! det är det ultimata läget att smita längre fram i trängseln. Dolving ser glad och välmående ut och har till råga på allt pressat fram ett riktigt grymt skägg lagom till metaltown, skönt! då är jag inte den ända som ser ut som en arab haha. Vad mer kan man säga om The Haunted än att dom är ett av världens bästa band? Högsta växeln är alltid aktiv och gamla hederliga dängor som All Against All, The Flood, Hate Song och 99 dammas av... GRYMT!

Peter Dolving, Lördagsbusig?

Efter en intensiv och medryckande grym början på andra och sista dagen av metaltown 2009 bestämde vi oss för att hoppa över det sketna bandet Dragonforce. Nästa anhalt fick bli All That Remains!

Efter att ha stått i gassande sol i en dryg halvtimme kliver äntligen All That Remains upp på scen. Utan några vidare förväntningar piskar dessa amerikanare skiten ur mitt sinne och överaskar mig brutalt! Hela bandet är glada och sångaren Philip Labonte skojar friskt mellan låtarna. Något som verkligen gör mig hänförd är hur bra All That Remains är som liveband! Philips röst är både perfekt aggressivt skrikig och i låten Become The Catalyst märker man hur fruktansvärt brutalt mörkt vrål denna lille amerikan kan pressa ur sig! Det låter precis som på skiva! Det kanske var Playback?!

Phil, Mannen med tutt-piercing
När det är dags för sista låten "This Calling" bjuder Philip ut en svensk tjej på scen. Enligt Philip hade han upptäck henne på youtube då hon gjorde en akustisk version på låten This Calling som hade fångat hans uppmärksamhet. Han hörde av sig till henne (minns inte hennes namn) och bad henne att komma till metaltown så de kunde mötas. En halvtimme innan det var dags för att gå ut på scen hade han frågat henne om hon ville hjälpa till att sjunga låten live med bandet. Visst så fick det bli... Coolt eller vad?

Efter All That Remains var det dags för mat och såklart tog vi det lite väl lugnt inne i stan. Så pass lugnt att vi missade halva första låten av Mustasch. Näst intill samma scenario som utspelades mellan spårvagnen och The Haunted fick upprepas igen. Jag sprang som ett as från spårvagnen för att få chansen att trycka mig fram i publiken och njuta av ett utav mina favoritband...

Man märker att Ralf gör sig bäst i små tillställningar och inte stora, men det är inget som försämrar spelningen i det stora hela utan han driver sitt Mustasch lika sagolikt som vanligt. Det finns inte så mycket att säga mer än att Mustasch utan tvekan är älskade av precis alla och på den dryga timmen dom får till förfogande förvandlar dom hela frihamnen till en riktig fest. När lite mer än hälften utav låtarna är avklarade hör man ett regelbundet och rytmiskt trampande på baskaggen och jag är säker på att alla i publiken tänker samma som mig, "Double Nature". Men då säger Ralf: "HA! nu tror ni att vi ska spela double nature va? Vi körde precis det gamla hederliga baskaggetricket och lurade er allihop!" och han ljuger inte, för snart hör man riffen till vad som mynnar ut i låten Bring Me Everyone! Double Nature fick avsluta Ralfs roliga timme och alla är nöjda och belåtna...

"Har vi några från Göteborg här?!"

Då var vi framme vid kvälls höjdpunkt. Vi står och väntar på metalbandens metalband nr. 1... Opeth!

När intro väl börjar spelas i högtalarna så märker jag hur mitt leende växer sig större och gåshuden gör sig synlig. Det är min tredje Opethkonsert och det är ett drygt halvår sedan vi sågs sist. Först ut är mangelmaskinen Heir Apparent som like en överdimensionerad tjenobyl sko trampar publiken rakt i fejjan. Alla står helt stumma i förtrollning och bara diggar. Även om Ralf lyckas skoja till det så är det ändå Mikael Åkerfeldt som knycker första pris i humor (som vanligt). "Hej vi är Opeth och kommer från... Laholm" säger Micke med väldigt tydlig stockholms dialekt och presenterar nästa låt som kom att bli The Leper Affinity. Trotts en grym setlista så är det ett spår som imponerar lite mer än de övriga... Det är den, i vanliga fall, 5 min långa Closure som har blivit förärad lite gitarrkramande och ett otroligt kryddat mellanspel. varenda hår på min kropp står rakt upp och jag är helt mållös. Helt fantastiskt! och som inte det vore nog så avslutades hela patrasket med Deliverance... MAGISKT!

Mikael Almighty, Konungen över Proggmetal och torr humor...

Det var allt för denna gången. Del 4 kommer inom kort...
/Rob