Ni vet hur det är, man surfar runt på nätet. Det går en timme, det går två timmar, det går tre timmar och du kollar på allt och inget, men vad är det här? Ett personlighetstest?! Direkt tänker du: "Woow! det är ju perfekt för mitt svaga självkännande intellekt, genom att besvara 40 frågor så får jag svar på hur just JAG är som person! Det är ju precis vad mitt retarderade tomma skal till psyke behöver! Äntligen kan jag få svar på den ständiga frågan som har plågat mitt sinne hela mitt liv!" Eller kanske du tänker: "Nämen, ett personlighetstest? Jag vet ju vad jag är för människa så jag kan ju göra det för skoj skull, Det blir en kul grej som egentligen inte spelar någon roll". Men när du får svaret att du är en "Omtänksam, blyg men social person som tycker om att... blah blah" så sitter du där med ett idiotiskt flin på läpparna och göttar dig. För detta är ju precis vad du vill höra! Du förnekar dig själv redan innan du har påbörjat testet. För du vill höra vilken bra person du är och vilka goda egenskaper du har. Det är den mekaniska och artificiella beröm som du enda sedan du såg texten "personlighetstest" ville ha... (Sistnämnda monolog är förhoppningsvis den realistiska. Och för att få lite struktur på inläggets ämne så tog jag bort alternativet som gjorde det möjligt att strunta i att genomföra personlighetstestet. Annars hade detta inte blivit mycket till artikel. Jag bestämmer, punkt slut)

Det roliga men smått oroväckande i situationen är ju att du kan lura dig själv så pass lätt. För vi alla är ju införstådda med att man gör ett personlighetstest bara för att det är en kul grej, ellerhur? (haha, lättlurade idioter). MEN! Tänk nu istället om du skulle få sanningen utvärderad? Den absoluta sanningen, svart på vitt, hur skulle du reagera då? Tänk om det skulle stå följande efter du gått igenom testet: "Hobby Narcissistisk och självgod gymnasiefjolla som inte har hittat rätt i livet. Gravt lättlurad, lönnfet smygsadist som söker uppmärksamhet och även en partner. Du är väldigt ytlig och ger dina närmaste vänner en kvalmig smak i munnen. Du lägger alltid ribban för högt när du ska ragga på någon och kommer troligtvis förbli ogift, inte pga att du siktar fel utan för att du är allmänt motbjudande. PS: du har väldigt håriga fötter"... Troligtvis skulle du bli nojig och nervöst utvärdera dig själv. Och det är här min fråga kommer in i bilden! Varför tar du åt dig? för ett par minuter sedan var det ju bara på skoj?... tänk efter...

Jag minns även för ett tag sedan när det var populärt att ta reda på hur mycket EMO eller hur mycket METAL man var. heh? Varför? Jag behöver inget test för att svara på den frågan. Hade du frågat mig hur mycket EMO jag är skulle jag smälla till dig så hårt att det hade ringt i öronen på dig. Hade du frågat mig hur mycket metal jag är så hade jag svarat kort men diplomatiskt: "tillräckligt". Även (OBS! reservation för självgodhet) om jag med god marginal skulle veta att jag är en av de få du kommer träffa under din livstid som befinner sig i kategorin "Real F-ing Metal"... Men ni förstår väl poängen? Bara någon som är EMO skulle göra ett EMO-test, så enkelt är det. Vissa kommer förneka det och andra kommer försöka skämta bort det, dock till döva öron.

Personlighetstest är till för dig som är osäker på dig själv eller för dig som är allmänt misslyckad. (fast vi kan ju kalla det "en kul grej"). Vi med insikt i livet bojkottar sådana här evenemang eftersom vi vet sanningen.

/ Rob