Idag var det en relativt trevlig avslutning på veckan. David försover sig en halvtimme och spiller dessutom ut en hel spann vatten på vardagsrumsgolvet hos dagens andra kund. Tråkigt för David... verkligen, jag vet själv hur det är med sådana dagar. Han hade i alla fall tur med vädret som ända från dagens början var tipp topp! Trist bara att det köriga schemat för dagen resulterade i utebliven frukost. Behöver jag ens påpeka att man var löjligt hungrig till lunch sen eller? Efter det gick det i lugnare takt och jag han till och med att springa inom systemet...

Jag har funderat lite på Davids dåliga dag, för jag vet att när det blir en "sådan" dag så borde man egentligen stanna hemma i sängen. Fast egentligen så kanske det är tvärt om? Det kan ju vara så att det alltid är en "sådan" där den enda skillnaden är att man stör sig olika mycket på dagens bekymmer och tillkortakommanden? Som till exempel när jag idag ställdes inför det faktum att min granne som är ett år yngre än mig blev hämtad av en snygg tjej. Utan ett ända ansiktsuttryck eller någon som helst känsla så tänker jag bara: skit... Jag menar, det hade ju varit trevligt att hamna i den situationen någon gång innan man blir 40 och ogift. Vad har min granne som inte jag har? eller vad har jag som inte min granne har? Det måste vara skägget? nedrans, mamma kanske hade rätt? Hon påpekar jämt mitt skägg och stöter till med något i stil med "ja du lär ju inte få någon tjej så länge du ser ut sådär iaf"... Än en gång, inget ont om min mamma, men ibland är hon ute på lite väl djupt vatten och då tycker jag bara synd om henne. Låt mig se ut som ett monster om jag vill det, man kan ju inte bara ge upp racet? För om både king kong och min granne kan lägga vantarna på en ung och trevlig donna så borde väl det inte vara helt kört för min del? Eller blir jag bortgift (ellerhur vicki?)...

But hey! Vad är det för fel att sitta ensam i sitt mörka rum och dricka starka drycker med hög alkoholhalt samtidigt som man njuter av någon grym skiva?

Det finns ytterligare en sak som jag har funderat lite på under dagen. En nära vän sa till mig "Man kan inte tycka illa om någon man inte känner eller bara har träffat en gång". Men det är ett mycket felaktigt påstående för man kan hata Hitler, Mr. Hussein, Darin, EMD eller till o med Pet Shop Boys utan att ha träffat eller lärt känna någon utav dom. Även om mitt (näst intill) hat objekt inte är i samma liga som tidigare nämna tungviktare så borde det väl ändå räknas? Jag har träffat denne person en helg och jag kan klart och ärligt påstå att jag verkligen inte kommer överens eller gillar den personen så pass mycket att jag ens skulle inleda en dialog med honom/henne. Realistisk och ärlig som jag är så tror jag faktiskt jag skulle undvika denna personen till den grad att allt skulle se ut som någon dålig kurragömma lek, enbart för att slippa störa sig på allt denna idiot gör... Det räcker att träffa någon i 10 minuter för att kunna färdigställa en kalkyl på om denna människan är en bra person eller om den bara är dum i huvudet... så är det bara...

Nuff Said...

/Rob