Trotts att jag inte gillar att beblanda mitt arbete med min fritid så finns det vissa saker som bör släpas fram i ljuset. Som fönsterputsare så kommer man i kontakt med rätt så många trappuppgångar och därav många olika namn. Visst har man alltid tyckt att snyggt slipade namn som typ Bengt-Arne eller Jon-Henrik har manat fram skrattet lite extra? Men! När man säljer sin själ till fönsterputsen och får kämpa för att överleva så får man väldigt många skratt på vägen... Detta är min lista på namnen du inte trodde fanns. Jag säger bara: Sven-Edvin, släng dig i väggen!

Igår satt jag kollade på film och det fick mig att fundera. Speglar en persons tycke för film hans personlighet? Smaka på det lite och fundera! Vi alla är ju så olika och på så vis är det ju rimligt att vi har olika tycke för film, eller hur? Till exempel, De flesta (absolut inte alla!) som jag känner och som har sett filmen Mamma Mia har verkligen älskat den. Varför kan man fråga sig? Är det den vackra och färgstarka omgivningen? Är det för att dom sjunger är så bra? Är det för att den får dig att må bra? Eller är det kanske för att du gillar att se Meryl Streep dansa?

Att det finns någon som verkligen älskar denna filmen kommer förbli helt obegripligt för mig. Framför allt, det är en musikal? HALLÅ?! I filmer ska man inte sjunga, jag hatar det! Ända sedan jag var liten så har jag verkligen känt ett innerligt hat och en gnutta skam när filmskaparna till alla medel var tvungna att trycka in dåliga sånger i alla filmer som annars skulle varit riktigt bra filmer (Ja, jag tänker på Disney). Som om sångerna i Mamma Mia inte vore nog så har filmen ett sådant där äckligt och sockersött tema genom hela filmen som får tittaren att framkalla grav diabetes och törsta efter insulin, säg mig... är det meningen? Till råga på allt, tro det eller ej, filmen har... ja just det, ETT LYCKLIGT SLUT! Jag hade verkligen förstått folks iver om att få köra ner filmen i en dokumentförstörare. Tyvärr kan jag inte förstå motsatsen...

Slutsatsen må vara att Mamma Mia tillhör den allra högsta graden utav orimlighet. Säg vad du vill men Mamma Mia är mer overklig än vad Alien och John Carpenter's: The Thing är tillsammans...

Vid det här skedet utav din läsning så tror jag att det är ganska solklart för dig att jag inte gillar filmer som går att likna med Mamma Mia. Vad säger det om mig som person?
Det kanske kan låta lite konstigt i dina öron, men min absoluta favoritfilm är Se7en. Jag älskar den! Den är grå som aska, dyster rakt igenom, makaber, otäck och dessutom slutar den oväntat. Slutet gör hela filmen! Varför tilltalar detta mig? Inte en aning! Men det är något speciellt med denna filmen. Morgan Freeman, Brad Pitt och Gwyneth Paltrow har huvudrollerna och dom gör sitt jobb så grymt bra. Allt är planerat in i minsta detalj och varje gång man ser filmen förundras man. Vetskapen om filmen ligger väldigt nära verkligheten gör den ännu mer kuslig. Man fylls utav vemod...

Är det onormalt att uppskatta filmer som inte är så kallade "Feelgood" filmer? Jag är fel man att uttrycka mig. Du borde se Se7en och avgöra själv! För just denna filmen är bäst första gången!

/Rob

Jag sitter och knåpar på idéen att bygga mig ett Cd ställ. Inget vanligt då utan ett lite mer exklusivt såklart. Kanske klä insidan med sammet? Äh, jag vet inte hur jag ska ha det eftersom jag ändrar mig hela tiden. I det stora hela vet jag hur stommen ska vara men jag är lite osäker på dörrarnas material och formgivning och hur dom ska öppnas... Det tåls att tänka på...

Sen tror jag att jag ska beställa två Porcupine Tree Vinyler denna månaden. Man måste ju passa på när dom bara pressas i 1000 ex vardera! Jag är säker på att jag ska ha "We Lost The Skyline (Marbled)" men sen står det även mellan "Lightbulb Sun" och "Fear Of A Blank Planet"... Tips är välkomna! Givetvis skulle även en ny vinylspelare sitta oerhört fint! hmm... vi får väl se vad pengarna räcker till...

/Rob

Jag vill inte glorifierar våld. När det gäller våld individer emellan så skulle jag utan tvekan se det som en sista utväg och då menar jag verkligen en sista utväg. Jag vill passa på att citera Peter Dolving: "Jag försöker, med all makt jag besitter, hålla mig borta från våld eftersom det är en sida utav mig som ingen borde få uppleva. Våld är en så fruktansvärt dumt tillvägagångssätt. Jag vill inte skada någon, men tro mig när jag säger att om jag skulle vara tvungen att göra det så finns det inget som håller mig tillbaka. Jag blir som ett djur, det är hemskt".

För mig finns det ett steg av vrede som verkar innan jag ens funderar på att ge mig in i en fist-fight och det är så kallad verbal misshandel. Visst, du kanske sitter där hemma och skrattar åt det jag precis skrev, men sanningen är sådan att jag är övertygad om att jag skulle kunna näst intill mala ner en människas psyke till stoft om jag blev riktigt arg. Då menar jag inte med fula ord. Däremot är jag inte riktigt säker på om jag skulle kunna skada någon fysiskt med tanke på att jag är rätt späd och muskel-lös. Fast det är klart, blir man tillräckligt galen så går det kanske? Givetvis finns det gånger då ett litet mått utav våld skulle kunna övervägas att vara okej, men det är ett helt annat inlägg det! För mina vänner bästa har jag valt att göra en lista på saker som helt i onödan kan göra mig både smått irriterad och totalt ursinnig. Alternativ...

1. När någon försöker kritisera musiken jag lyssnar på och tvingar mig att försvara den... Folk tror dom vet allt!

2. När folk inte kan uppföra sig i trafiken. Vilket innefattar att köra långsammare än hastighetsbegränsningen, svänga i 2km/h eller tro att man kan bete sig hur som helst bara för att man äger en BMW.

3. Andra människors idioti och "fjortisfaktor" kan få mig att vilja sparka någon väldigt hårt någonstans.

4. Något som på senare tid har fått mig att bli förbannad är överexponeringen utav ordet "Dock". Alla ska verkligen trycka in detta ord i varenda liten mening för att dölja sitt låga IQ. Man blir ju irriterad för mindre!

Om du vill ta detta på allvar eller inte är upp till dig själv. I vilket fall som helst så har jag varnat dig och jag lovar dig att detta inte är något man skämtar om. Så om du tror att du är rolig när du skriver "Jag hatar hårdrock, dock älskar jag Dead By April" i kommentarsfältet så kommer jag åka hem till dig, bränna ditt hus till grunden och äta din hund...

/Rob

De sista tonerna från Killer Is Me avslutar kvällens spelning och tas uppskattande emot med en varm applåd av en minst sagt nöjd publik. Det var kvällen den 10e April 1996 som Alice In Chains, under MTV's räkning, tar sig i kragen och gör sin första spelning på väldigt länge, det akustiska scenariot "Unplugged" har precis tagit slut. Var man inte visste denna kvällen var att just denna spelningen inte enbart kom att bli Layne Staleys sista spelning med Alice In Chains utan även den sista någonsin. Nästan exakt 6 år senare, den 5 April 2002, finner man Layne Staley död i sitt hem då han tagit sitt livs sista speedball. Metal Hammer publicerade den sista artikeln med Layne 2001 när han redan då knackade på dödens dörr som en tillbakadragen heroinmissbrukare. Bortkommen från både sina vänner och sin familj var Layne väl medveten om vad som var på väg att hända.

"Jag vet att jag är döende" säger han "Det här j**la drogberoendet är för mig likt insulinet som en diabetiker behöver för att överleva. Som många kanske inte vet så tar jag inte droger för att bli hög längre. Jag vet att jag gjorde ett stort misstag när jag började använda denna skiten. Det är väldigt svårt att förklara... Min lever fungerar inte längre, jag spyr hela tiden och skiter ner mig. Det är den värsta smärtan i världen". -Layne Staley, Metal Hammer 2001


Den plågade sångaren bevisade snart att hans förutsägelse stämde när han vid 34 års ålder blir funnen 2 veckor efter sin död i sin lägenhet efter att polisen sparkat in dörren. Du behöver bara lyssna på Black Gives Way To Blue för att inse hur högt den kolossala sorgen fortfarande ekar än idag. Alice In Chains förklarar hur den sorgefulla rytmen från deras fjärde studioalbum börjar i efterdyningarna av vad som hände den kalla dagen i april 2002 då Laynes jämrande sång tillslut tystnade. Eller som samtliga medlemmar förklarar, fast på olika sätt: Black Gives Way To Blue handlar inte bara om en nära väns död utan vad du gör när din smärta når en gräns då du i alla kvall bestämmer att det är dags att gå vidare.

Nästa kapitel började 2005 när Sean Kinney (trummor) samlade ihop sina överlevande bandmedlemmar för att spela en tsunami-välgörenhetskonsert tillsammans med Damageplans vokalist Pat Lachman och andra gäster som bland andra Tool's Maynard James Keenan, Puddle Of Mudd's Wes Scantlin och Heart's Ann Wilson. Där efter följde en världsturné med William DuVall vid micken. Jerry Cantrell (Gitarr, sång) berättar: "Jag träffade William när han flyttade hit med sitt band (Comes With Fall) år 2000. William lärde känna samtliga medlemmar i AIC, även Layne, och det föll sig naturligt att Comes With The Fall fick följa med som support akt under hela 2001 då jag var på turné med mitt sidoprojekt".

"Även om AIC spenderade tid på vägarna under världsturnén 2005 så var det inget omedelbart beslut att vi skulle återförenas och börja jobba med nytt material, vi började skriva i november 2007" fortsätter jerry. "Vi stack på några turnéer innan dess men det var mest som en hyllning till musiken, och det kändes bra att göra det. Det var som att tacka våra fans, men när man spenderar tid tillsammans under en längre period så är det alltid någon som spelar någonting och om det är tillräckligt bra så spelar man ju in det. Efter två år så har man mycket bra skit. I mars pratade vi om att kanske börja bearbeta det vi hade".

Även om inspelningen av de nya låtarna var ett faktum så fanns det fortfarande en viss tveksamhet om en skiva skulle släppas eller inte. Först behövde de vara säkra på att hjärtat fanns på det rätta stället. "Det fanns ingen baktanke"- fortsätter Jerry. "Det kändes bra så vi tog nästa steg, och nästa steg... Det är mer än att bara göra musik och det har det alltid varit. Vi har varit vänner ett bra tag och vi gör inte detta för att tillfredsställa någon. Det behövde kännas bra härifrån" säger han och pekar på bröstet.

"Att bära vidare arvet och att kunna stå upp och gå vidare är ett väldigt stort steg för oss" säger Sean. "Musiken talar väldigt starkt för vissa personer. Det är fantastiskt att de har en sådan koppling men de verkar bete sig som om det hände dem. Men det hände oss och Laynes familj, inte dem. Detta är faktiskt våra liv, vi uppskattar det men det är irrelevant. Om vi kan leva med det varför kan inte du? Detta hände oss och inte dig. Vi bevisar att vi kan gå vidare och fortsätta leva och statuera några exempel, och det borde andra också göra. Hela poängen med detta albumet är personlig för oss. Vi kommer alla dö en dag och vi kommer alla att förlora någon, och det gör ont. Hur gör du för att gå vidare? Vi slutade spela när vi förlorade hoppet. Om vi hade gått hela vägen ut hade vi säkert varit döda allihop just nu. Men det är alltid en överlevnads-sak. Detta albumet är "oss", hur vi går vidare och såras. För mig är det en stor seger, det känns redan som om jag har vunnit."

"Det är svårare för oss" säger Mike tillslut (bas). "Layne är omöjlig att ersätta, han är borta, och det kräver mycket justering. Vi gjorde en hel världsturné för att kunna sitta här och prata om skivan. Detta är svårt för oss. Vi var tvungna att begrava vår broder"... "Lost a brother, gained a brother" mumlar William och alla skrattar...

Delar utav detta inlägget var tagna och översatta från Metal Hammer Magazine #197. Att Black Gives Way To blue har en speciell innebörd går inte att förneka och med facit i handen så går det bara att konstatera hur hårt denna händelse har tagit på de vederbörande. Black Give Way To Blue did totally blew my mind! Jag vill påstå att detta är den bästa skivan sedan Mastodon - Crack The Skye (som jag för övrigt rankar som topp 5). Jag har varit ett Alice In Chains fan i några år nu och jag trodde aldrig att det skulle komma något nytt material från dem igen, men det gjorde det. Jag trodde inte heller att en comeback utan en sådan speciell röst som Layne Staley's skulle slå ner som en sådan bomb som detta albumet har gjort. Att inte ha detta fenomenala album i sin skivsamling borde anses som ett brott mot svensk lag!

Jag och min bror hoppar in i min bil och på radion spelar dom en typisk P3 låt...

Joakim: "Åh! Äntligen en låt som jag inte har hört under veckan!"
Robin: "Jasså? Vaddå da?"
Joakim: "Jag har varit tvungen att lyssna på Rix FM i 3 veckor!"
Robin: "Jasså"
Joakim: "Det skadar mina öron"
Robin: "haha, ja den kanalen är skitkass!"
Joakim: "Jag lovar dig, om mina öron hade möjlighet att spy så skulle dom gjort det!"
Robin: "hahahahaha"

Jamen visst! Sådant här slår aldrig fel... Igår återvände jag till Heimstaden i Karlskrona för att fortsätta med fönsterputsen som jag hade påbörjat i måndags. Väl på plats vid bostadsområdet beger jag mig ner till vår städskrubb för att fylla på vatten i min spann för att ett par minuter senare gå vidare till trappuppgången längst bort på området (alltså längst bort från städskrubben). När jag kommer upp till 5e våningen sätter jag mig på knä för att byta mitt rakblad som har börjat bli slitet, jag drar ut det gamla och ersätter det med ett nytt. Det är en sekund senare det händer... När jag ska föra in bladet i skrapan slinter jag och snittar mig själv i långfingret. Allt går så fort så att jag knappt hinner tänka, jag uppfattar bara ljudet som uppstår när rakbladet skär genom mina tunna gummihandskar och ner i köttet. "Aj jag skärde mig nog" tänker jag samtidigt som jag ser hur blodet fyller insidan utav min transparenta gummihandske. Jag sliter snabb bort handsken och ser hur såret delar på sig och blodet stötvis pumpar ut ur mitt finger. Med hjälp utav högerhanden fånga jag upp blodet som mer eller mindre forsar ut ur mitt snittade finger och tar mig till våning 4 där jag träffar en äldre kvinna som jag ber att få ett plåster utav.

"Tyvärr, jag har precis fått tillgång till min nya lägenhet så jag har ingenting där inne" säger kvinnan och tittar på mitt finger och föreslår att jag tar mig till vårdcentralen istället. Okej, visst! Jag lämnar ett spår av blod efter mig när jag springer ner från trapporna och lägger kurs mot Heimstadens fastighetskontor som ligger dryga 50 meter bort. Jag ser hur dörren närmar sig och när jag till sist kan greppa tag i handtaget med min blodiga hand så är det låst! Förbannat!

Städskrubben it is! Jag rusar över hela området och äntrar korridoren där dörren till städskrubben finns och kommer på att jag har nyckeln i fickan! Smått panikslagen av allt blod kör jag ner ett par fingrar i fickan och får tag på nyckeln. När jag stoppar in den i nyckelhålet och vrider om låser sig dörren, den var redan öppen! Gaah!

Jag sliter upp dörren och försöker leta efter något att linda runt mitt finger och får syn på en bale med skithuspapper. Med min blodiga hand sliter jag upp plasten och snor åt mig en toarulle vars papper jag lindar runt fingret. Jag ser mig runt i rummet och konstaterar att mer eller mindre allt jag har varit i närheten utav har blod på sig. Innan dörren hinner stängas är jag redan halvvägs framme vid bilen som jag tar mig till sjukhuset med.

"Det har du lyckats bra med" säger kvinnan på akutmottagningen när hon ser mitt kluvna finger. Hon tar mig in i ett sjukrum där två sjuksystrar senare syr ihop mig (4 stygn) och ger mig en stelkrampsspruta. Jag påpekar för kvinnan med symaskinen att jag tyckte det var sjukt häftigt att se hur någon kör en nål genom mitt bedövade finger. Den livlösa köttbiten är mitt finger! Riktigt, riktigt häftigt!...

/Rob


Jepp, That's The Finger...

Under mitt desperata försök att få måndagens arbete avrättat så fort som bara möjligt reflekterades något i rutan jag putsade. Det var långt, hade måna ben och lyste i neonkul färg... AHA! Självklart var det ett dagisgäng som var på förmiddagspromenad! En vanlig syn kan man tycka, men det fanns en faktor som kom att vattna min fantasi en aning. Alla barnen (då menar jag alla 9) var sammanlänkade (eller fastbundna om man föredrar det ordvalet) i varandra. Nästan som om dom skulle på bergklättring eller agera rökdykare. Till en början såg det väldigt praktiskt och seriöst ut med tanke på att de tre dagis fröknarna (Övervakarna) hade god koll och kontroll över sina barn (Internerna) och på så vis, med hjälp av repet, kunde förebygga ett tafatt skenande ut i vägen av Lukas 4 år...*

MEN! som alla vet så har allt baksida, hehe... Så jag lekte lite med den negativa tanken av att vara ett sammanlänkat barn på promenad. Säg till exempel att Lukas måste kissa? då måste helt plötsligt 8 andra barn plus 3 övervakare följa med bakom trädet! Stackars Lukas, han vill inte visa snoppen för så många! Såklart är inte detta det värsta som skulle kunna hända (duh?!). Med tanke på att området med höghus som jag putsade vid idag ligger alldeles vid havet i Karlskrona... Eller, vad ligger inte vid havet i Karlskrona? haha... Anyways! det jag vill få sagt är: Tänk om lille Lukas blir nyfiken på den simmande svanen och råkar trilla över kajkanten? Låt mig illustrera i ljud "Plopp, Plopp, Plopp, Plopp, Plopp, Plopp, Plopp, Plopp, Plopp". Tyvärr flyter inte sådana barn.

en tanke som fick mig att skratta lite var om alla de sammanlänkade barnen skulle gå in i hissen (som faktiskt bara får ta 8 personer haha!). Det är faktiskt en stor möjlighet, alla fröknar vet ju att man inte ska lära barnen att bryta mot regler. Regler är till för att följas! Men vad händer när lille Lukas blir kvar på bottenplanen medan de andra 8 barnen åker upp till våning 5? Med tanke på dagens lärare så får säkert de resterande 8 barnen hjälpa till att torka upp Lukas från golvet bara för att lära sig hur man gör rätt för sig...

Summering: Sammanlänkade barn? Utmärkt tänkt från skolstyrelsens sida! Det är bara en tidsfråga innan samma metod anammas på ålderdomshemmen, så se upp nu farmor!

*Namnen är utbytta

Stay In Tune
/Rob

På Torsdag 19 November kommer min käre vän Baronen och jag byta rampljus med varandra och publicera varsit skivtips på varandras bloggar. Om du inte förstog det jag precis skrev så betyder det att du är dum. (Enklare förklarat) Alex "Baronen" skriver ett skivtips på rOBSCENE och jag skriver ett skivtips på hans blogg. Därför kommer ni läsare få förmånen att läsa 2 utomordentliga skivtips på torsdag kväll. Om ni är osäkra på hur ni tar er till Baronens blogg för att läsa mitt skivtips så finns det en länk till vänster i menyn med namnet "The Baron"...

Stay Metal \m/

/Rob

Nu har jag suttit här i snart två timmar och stirrat på en vit bakgrund och hoppats att den skulle fyllas med text. Men ikke! Jag får väl helt enkelt hoppas att det blir mer skrivet i veckan. Bland annat så kommer det att komma ett väldigt utförligt skivtips om den bästa skivan just nu och säkerligen, om motivationen finns där, så kommer det fler visa ord...

Ha det bäst och Stay In Tune!
/Rob

Jag har varit i Zombie-mode ett tag nu... Vilket resulterar i dåligt flöda i skrivandet. Men förhoppningsvis ordnar det sig så småningom.

/Rob

I vanliga fall brukar jag inte bli irriterad... Men när man kommer till mötet och får en gliring utav en gammal tant som vanligtvis aldrig säger annat än hej till en blir jag bara så förbannad. "Hej Robin, när börjar dramat?". WHAT THE F...??? Skitkul, ska man inte bli uppmuntrad när man träffar bröder och systrar i guds hus? Människor fattar tydligen inte en verbal käftsmäll har motsatt verkan om man vill att personen i fråga (jag) ska raka bort sitt skägg. Hur tror folk att jag ska reagera på det? Om någon kommer fram till dig och säger något i stil med "Nämen, den där kjolen var sjukt ful, hittade du den i en UFF-Container eller?". Skulle du känna dig uppbyggd och styrkt då? Svar nej...

Vi häller lite napalm i elden så slocknar den kanske? Ibland kan jag nästan känna hur dumma idoter till människor har en illaluktande aura runt sig. Det blir lite sådär kvalmigt i munnen. Som jag nämde tidigare så brukar jag bara skita i vad folk tycker om mitt ansiktshår, men när man väntar sig lite Hi-fives och några klapp på ryggen och istället får motsattsen (dessutom på en söndag) blir jag förbannad. "Hej Robin, när börjar dramat", tänk om jag hade varit lika ärlig när jag svarade tillbaka? "Hej Judas! Oj förlåt, Var det du K****! Jag trodde för en sekund att det var någon annan. Hur går det med återskapandet utav förintelsen? Inte? Förlåt mig, jag antog att du var nazist bara för att du är tysk... MY BAD"... Skitkul skämt... jag skattar Ha ha Ho Hi Ha...

DET ÄR BARA HÅR!!! WHAT'S THE DEAL?!?!?! Så, nu är jag glad igen!

/Rob

Opeth - Ghost Reveries

 

Jag har väntat i flera år på att denna stunden skulle komma. Detta smått högtidliga ögonblick då jag får skriva om Opeth's mästerverk Ghost Reveries. Det var så sent som år 2005 då jag en mörk och regnig fredag köpte ett utav de första exemplaren utav tidningen Sweden Rock Magazine. Efter ett grundligt studerande utav tidskriften hemma vid middagsbordet så fann jag ett stycke i tidningen som gick under namnet "Leader Of The Pack" och som mer eller mindre går ut på att en handfull skribenter får tycka till om månadens nya albumsläpp med hjälp utav ett poängsystem. Vinnaren denna månaden var ett band vid namn Opeth som jag aldrig tidigare hade kommit i kontakt med. Under inflytande av samtliga skribenters mycket goda ord om skivan bestämde jag mig att tanka hem den. Sagt och gjort... men shit! vad var detta för smörja? De fanns bara 3 låtar jag lyckades ta mig igenom utan att använda skip-funktionen och jag minns hur jag tyckte att dom inte var något att hänga i granen (de lugna, Isolation Years, Atonement och Hour Of Wealth).

 

Men så gick dagarna, veckorna, månaderna och tillslut efter drygt ett år så tipsade en tvilling (det är oviktigt vilken det var, jag minns dessutom inte) mig om en låt som enligt deras utsago var "skitgrym!". Ett par knapptryck senare hostar högtalarna ut de första tonerna från låten The Grand Conjuration. Med tidigare erfarenhet från Ghost Reveries i bagaget så kan jag erkänna att jag inte gillade låten direkt, men det var helt klart lättare att smälta det just då än var det var året tidigare. Men TGC tog slut och jag bytte genast till någon låt från In Flames Come Clarity. Av någon anledning så kunde jag inte riktigt sluta att tänka på Opeth och deras konstiga skiva, den hade ju bara 8 låtar? Men omslaget var ju så häftigt med tända ljus i ett mörkt rum, troligtvis i ett slott eller en kyrka. Någonting tilltalar mig... Okej, jag måste ge skivan en chans! Tredje gången gillt? Och på den vägen är det...

 

När jag nu, ungefär 4 år senare, tar en titt i backspegeln så inser jag hur mycket jag har vuxit musikaliskt. Allt har gått från klarhet till klarhet under min långa musikaliska vandring. En gång i tiden brann jag för In Flames (ordvits? haha) och även om jag fortfarande uppskattar det dom gör så spelar det ingen roll vad både jag och alla andra tycker, för dom spelar INTE i samma liga som Opeth. Jag hatar inte In Flames, men jag vill ändå påstå att jag har lyckats växa ifrån dom och det tycker jag inte är det minsta negativt.

 

Du som länge har funderat på om Opeth är något att ha får gärna fundera lite till. Om du anser att In Flames är en kista med guld så kommer Opeth att vara Kung Midas Hand, alltså ett verktyg som förgyller din omgivning så fort den kommer i kontakt med den. Ghost Reveries besitter stor mystik som bland annat illustreras i skivans artwork där gamla slitna och gryniga bilder i sepia lyfter fram känslan i musiken, allt blir nästan som en filmsekvens. Även om skivan inte helt och hållet anses vara ett koncept-album så vill jag ändå tro att den felande länken vävs in och kompletterar berättelsen... Okej, det är säkert många som inte fattar ett skit av vad snackar om och det är förståeligt. Ghost Reveries kan vara väldigt djup och samtidigt grund och innehållslös, allt beroende på hur djupt du själv vill gräva. Oavsett vad så kommer Opeth - Ghost Reveries vara ett utav de album som jag aktar högst (Topp 3). Med andra ord så kan t ex Metallica slänga sig i väggen, jag behöver inte argumentera mot det påståendet för det bara är så.

 

Jag minns så väl den dagen jag köpte skivan. Jag, Filip och Victor hade kört ner till Kristianstad i höstrusket för att hämta Kate och Heidi på tågstationen. Det var en mörk och regnig fredagskväll en dryg timme innan stängningsdags. Vi hade god tid på oss innan tåget skulle anlända så vi gick inom Skivlagret. Jag vill minnas att det bara tog 15 min men förmodligen tog det mycket längre tid, Anyways, 15 senare kommer jag ut 220:- fattigare men en skiva rikare. Det var utan tvekan det bästa sättet att spendera 220:-... Utan tvekan...

 

/Rob

Är jag den ända som ser fram emot att få sparken från mitt jobb? Är jag den ända som vågar erkänna att jag faktiskt inte är den sortens person som bara kan acceptera att ett vanligt jobb suger? Jag har inga som helst problem att erkänna eller prata om det. Why waste your life?

För att sätta lite rätsida på det hela.
Jag gillar mitt yrke, jag gillar de flesta utav mina arbetskamrater och jag tycker det är rätt så självklart att alla borde ha ett jobb (inklusive mig själv). Ni som brukar läsa det jag skriver här på sidan vet att det alltid finns ett "men" och så är det också i detta fallet... MEN! Undertiden som mitt liv rutas in i ett klibbigt och ståltrådsliknande nät som håller mig i sina snaror mellan 7 - 4 näst intill varenda dag så är det lätt att hamna i ett zombie-liknande tillstånd, med andra ord går du på autopilot, en opålitlig sådan. Jag vill ha ett jobb som innebär att jag inte är bunden till några fasta tider och att jag dessutom kan ha roligt. Ja du hörde mig! ROLIGT! Här har vi ett annat påstående som får alla att skratta sig gröna under tiden som jag blir idiotförklarad. För TYDLIGEN så "ska inte ett jobb vara kul, inget jobb är kul". Vem har bestämt det? Jag ser det som att slösa bort sitt liv och allra helst sin ungdom om man inte känner sig bekväm med sitt jobb! Vad är det med alla människor egentligen?

Jag förstår inte? Är jag den ända som inte klarar att acceptera detta, i mina ögon, självklara påstående? Man kan inte leva i självförnekelse hela livet! Att ljuga för sina medmänniskor har alla gjort någon gång och det är inte bra. Men att ljuga för sig själv är verkligen illa! Jag ska citera min morbror Mats som en gång sa "Förnekelse är första steget mot alkoholism". Hur det passar in här får in själva luska ut. Egentligen, vad är det som är så konstigt? Vi alla är så hemskt olika, vi vill göra saker på våra egna sätt och samtidigt ska vi hela tiden basunera ut det så alla kan fatta det. Det proklameras i massmedier, i skolor och även undermedvetet i allt vi gör! Alla är annorlunda och alla ska få vara på sitt sätt. Men när det gäller jobb så ska alla vara på samma plan? Att påstå att ett visst arbetssätt ska passa alla idioter är lika rätt som att påstå att alla ska bo i vitmålade hyddor som är byggda utav getspillning och att vi även ska leva på enbart färdigtuggad majs för resten utav våra liv bara för att det anses vara bäst för oss alla... Funkar det för majoriteten så funkar det för alla? FEL!

Jag vet inte hur mitt liv kommer se ut om 5 år, men jag är ganska säker på hur det INTE kommer att se ut! Jag kommer inte kämpa med morgontrötta morgnar kl 6 som följs av 8 timmars slaviskt underordnande åt en chef som har sina egna regler och påhitt. Det spelar ingen roll om jag tjänar mindre, bara jag slipper söndagsångest. Framför allt så kommer jag aldrig i mitt liv komma i kontakt med en stämpelklocka igen... det är Djävulens påfund!

Den som påstod att livet inte skulle vara en lek var en mycket, mycket bitter man... Han hade säkert inga ben heller! Jag ska motbevisa alla er som står bakom denna bittra mans uttalande! och när jag ligger där i sängen på söndagskvällen, med total avsaknad av ångest så kommer jag kyssa mig själv på kinden, säga med hög röst "IN YOUR FACE" (riktat till er som inte trodde på mig) och sova en väldigt god natts sömn följt utav ett par timmars sovmorgon...

/Rob