De sista tonerna från Killer Is Me avslutar kvällens spelning och tas uppskattande emot med en varm applåd av en minst sagt nöjd publik. Det var kvällen den 10e April 1996 som Alice In Chains, under MTV's räkning, tar sig i kragen och gör sin första spelning på väldigt länge, det akustiska scenariot "Unplugged" har precis tagit slut. Var man inte visste denna kvällen var att just denna spelningen inte enbart kom att bli Layne Staleys sista spelning med Alice In Chains utan även den sista någonsin. Nästan exakt 6 år senare, den 5 April 2002, finner man Layne Staley död i sitt hem då han tagit sitt livs sista speedball. Metal Hammer publicerade den sista artikeln med Layne 2001 när han redan då knackade på dödens dörr som en tillbakadragen heroinmissbrukare. Bortkommen från både sina vänner och sin familj var Layne väl medveten om vad som var på väg att hända.

"Jag vet att jag är döende" säger han "Det här j**la drogberoendet är för mig likt insulinet som en diabetiker behöver för att överleva. Som många kanske inte vet så tar jag inte droger för att bli hög längre. Jag vet att jag gjorde ett stort misstag när jag började använda denna skiten. Det är väldigt svårt att förklara... Min lever fungerar inte längre, jag spyr hela tiden och skiter ner mig. Det är den värsta smärtan i världen". -Layne Staley, Metal Hammer 2001


Den plågade sångaren bevisade snart att hans förutsägelse stämde när han vid 34 års ålder blir funnen 2 veckor efter sin död i sin lägenhet efter att polisen sparkat in dörren. Du behöver bara lyssna på Black Gives Way To Blue för att inse hur högt den kolossala sorgen fortfarande ekar än idag. Alice In Chains förklarar hur den sorgefulla rytmen från deras fjärde studioalbum börjar i efterdyningarna av vad som hände den kalla dagen i april 2002 då Laynes jämrande sång tillslut tystnade. Eller som samtliga medlemmar förklarar, fast på olika sätt: Black Gives Way To Blue handlar inte bara om en nära väns död utan vad du gör när din smärta når en gräns då du i alla kvall bestämmer att det är dags att gå vidare.

Nästa kapitel började 2005 när Sean Kinney (trummor) samlade ihop sina överlevande bandmedlemmar för att spela en tsunami-välgörenhetskonsert tillsammans med Damageplans vokalist Pat Lachman och andra gäster som bland andra Tool's Maynard James Keenan, Puddle Of Mudd's Wes Scantlin och Heart's Ann Wilson. Där efter följde en världsturné med William DuVall vid micken. Jerry Cantrell (Gitarr, sång) berättar: "Jag träffade William när han flyttade hit med sitt band (Comes With Fall) år 2000. William lärde känna samtliga medlemmar i AIC, även Layne, och det föll sig naturligt att Comes With The Fall fick följa med som support akt under hela 2001 då jag var på turné med mitt sidoprojekt".

"Även om AIC spenderade tid på vägarna under världsturnén 2005 så var det inget omedelbart beslut att vi skulle återförenas och börja jobba med nytt material, vi började skriva i november 2007" fortsätter jerry. "Vi stack på några turnéer innan dess men det var mest som en hyllning till musiken, och det kändes bra att göra det. Det var som att tacka våra fans, men när man spenderar tid tillsammans under en längre period så är det alltid någon som spelar någonting och om det är tillräckligt bra så spelar man ju in det. Efter två år så har man mycket bra skit. I mars pratade vi om att kanske börja bearbeta det vi hade".

Även om inspelningen av de nya låtarna var ett faktum så fanns det fortfarande en viss tveksamhet om en skiva skulle släppas eller inte. Först behövde de vara säkra på att hjärtat fanns på det rätta stället. "Det fanns ingen baktanke"- fortsätter Jerry. "Det kändes bra så vi tog nästa steg, och nästa steg... Det är mer än att bara göra musik och det har det alltid varit. Vi har varit vänner ett bra tag och vi gör inte detta för att tillfredsställa någon. Det behövde kännas bra härifrån" säger han och pekar på bröstet.

"Att bära vidare arvet och att kunna stå upp och gå vidare är ett väldigt stort steg för oss" säger Sean. "Musiken talar väldigt starkt för vissa personer. Det är fantastiskt att de har en sådan koppling men de verkar bete sig som om det hände dem. Men det hände oss och Laynes familj, inte dem. Detta är faktiskt våra liv, vi uppskattar det men det är irrelevant. Om vi kan leva med det varför kan inte du? Detta hände oss och inte dig. Vi bevisar att vi kan gå vidare och fortsätta leva och statuera några exempel, och det borde andra också göra. Hela poängen med detta albumet är personlig för oss. Vi kommer alla dö en dag och vi kommer alla att förlora någon, och det gör ont. Hur gör du för att gå vidare? Vi slutade spela när vi förlorade hoppet. Om vi hade gått hela vägen ut hade vi säkert varit döda allihop just nu. Men det är alltid en överlevnads-sak. Detta albumet är "oss", hur vi går vidare och såras. För mig är det en stor seger, det känns redan som om jag har vunnit."

"Det är svårare för oss" säger Mike tillslut (bas). "Layne är omöjlig att ersätta, han är borta, och det kräver mycket justering. Vi gjorde en hel världsturné för att kunna sitta här och prata om skivan. Detta är svårt för oss. Vi var tvungna att begrava vår broder"... "Lost a brother, gained a brother" mumlar William och alla skrattar...

Delar utav detta inlägget var tagna och översatta från Metal Hammer Magazine #197. Att Black Gives Way To blue har en speciell innebörd går inte att förneka och med facit i handen så går det bara att konstatera hur hårt denna händelse har tagit på de vederbörande. Black Give Way To Blue did totally blew my mind! Jag vill påstå att detta är den bästa skivan sedan Mastodon - Crack The Skye (som jag för övrigt rankar som topp 5). Jag har varit ett Alice In Chains fan i några år nu och jag trodde aldrig att det skulle komma något nytt material från dem igen, men det gjorde det. Jag trodde inte heller att en comeback utan en sådan speciell röst som Layne Staley's skulle slå ner som en sådan bomb som detta albumet har gjort. Att inte ha detta fenomenala album i sin skivsamling borde anses som ett brott mot svensk lag!