Besvikelse. En hel del misstag. Det finns alltid någon som talar om för dig att det inte finns någon vits med att ge upp. Man ska inte ge upp. Även om själva momentet att släppa taget om allt skulle kunna ses som ett åstadkommande. Det är ju sällan man går hem tomhänt, visst? Det finns inte någon som lyckats komma undan känslan att vilja ge upp. Finns det inte ett ordspråk som säger något i stil med "Lyckan kommer sällan ensam"? På tal om något.

 

En vän till mig berättade att han är trött på allt. Han berättade att hans tidigare arbetsgivare hade behandlat honom som skit och att han i stort sett var helt pank. Han verkade vara medveten om vad han var tvungen att göra men det fanns ingen glöd i hans ögon. Det kunde man se. Trotts detta skulle alla blanda sig och berätta vad han var tvungen att göra för att komma ur sin situation. Men jag kunde inte förstå hur man kan förväntas att prestera något när man är utmattad. Tom. Slut. Förbrukad. Till slut har man ju en så stor hög av elände att man inte kan flytta den. Hur ska man reagera när man får höra något sådant? ...Hi five?

 

Man kan nog alltid relatera lite i alla situationer. Alla problem gör sig påminnda från dag till dag. Varje dag. De är som en riktigt fet, jobbig "kompis" som andas ansträngt och prasslar med godispåsen i ditt öra hela tiden. Den gör sig alltid påminnd. Alla är vi hopplösa ibland. Kanske rent av panikslagna... I ansiktet. Med en stol... Jag vet inte alltså, jag kan känna lite på samma sätt som min vän. Ibland vill man inte vara med och leka längre utan bara stanna hemma och börja flyta den där "högen"... Livet kan vara fruktansvärt underbart. Livet är en fest! Men ibland känns det som man inte var bjuden...