Faktiskt så vore det synd att kalla en låt för sin absoluta favoritlåt. Normalt sett har man kanske en favoritlåt för veckan eller månaden? Man kanske till och med har valt att kategorisera sina favoritlåtar och har en låt för varje genre? Det kanske till och med är så att du har funderat på vilken låt som skulle lämpa sig bäst för din framtida begravning? (Visst är det deprimerande, men många funderar faktiskt på detta). Jag tänker lite som så att när man väl har hittat sitt "soundtrack of choice" och har spikat sitt beslut, vad är det då för mening att fortsätta att leta efter mer musik? Visst, man kan fortsätta att leta efter låtar som funkar till vissa tillfällen. Men när du väl har hittat din favoritlåt och du är övertygad om det, då är den kampen över och du kommer aldrig att hitta något bättre.

Givetvis är det kanske inte riktigt på det viset. Man vet ju inte vilken som är den bästa låten förrän man väl ligger på sin dödsbädd och sorgligt nog har man väl annat i tankarna då än sin favoritlåt. Jag kan faktiskt erkänna att jag har haft många musikstycken som haft mig i sitt järngrepp åren igenom. Men det finns bara en låt som har lyckats etsa sig fast så hårt och grävt ner sina rötter och rotat sig så obotligt hårt som en speciell låt, min favoritlåt. Det må vara föga oväntat att någon som mig redan, vid 20 års ålder redan har fattat ett så viktigt beslut som detta.

Som den obotliga hårdrockare jag är så är jag faktiskt själv lite förvånad över att min favoritlåt faktiskt inte ens är en hårdrockslåt, believe it or not! Faktiskt så har den inte ens en text, eftersom det är en instrumental låt. Men trotts det så säger den mer till mig än vilket poetiskt mästerverk som helst. Första gången jag kom i kontakt med denna låten var för några år sedan, en kall vinterkväll, då en av mina goda vänner länkade den via Youtube till mig. Videon ser ut att vara inspelad på någon mindre pub och är av rätt så dålig kvalité och även ljudet har sina brister men trotts det så fastnade jag för den direkt. Aldrig tidigare hade jag hört något liknande, en känsla som inte går att beskriva med ord! Även om jag riskerar att göra mig själv till åtlöje så är det väl värt risken. För när jag väl hittar en bättre låt än denna så får ni skratta hur mycket ni vill...

Mono - The Kidnapper Bell

/Rob