En vanlig musikälskare skulle nog först och främst välja någon av Zeppelins första fyra mästerverk för att enkelt och tacksamt kunna skriva en övertygande recension, men varför göra ett så uppenbart val? I Zeppelinmått mätt så slår givetvis inte In Through The Out Door lika högt som klassikerna men den sätter ändå ribban nästan orimligt högt, och då även för musiken som tillverkas än idag. Till och med på ett av sina mindre bra album slår denna fyrmannaorkester konkurrenterna på fingrarna och det är bara något som ett band i världsklass klarar av. In Through The Out Door är Led Zeppelin's åttonde och sista riktiga studioalbum som spelades in i ABBAs Polar Studio på vintern 1978 för att släppas på skiva 1979, bara ett drygt år innan Bonhams död och bandets officiella beslut att kasta in handduken. Det är märkbart, inte bara på texterna, utan även på skivans influenser och experimentella sound att samtliga bandmedlemmar hade erfarit några svåra år. Exempelvis Jimmy Pages Heroinberoende, Bonham och Jones Alkoholmissbruk och dödsfallet av Robert Plants 5 åriga son Karac, som blev tillägnad Låten "All My Love". Inte nog med att In Through The Out Door fick äran att spelas in i den då toppmoderna Polar Studion utan även skivomslaget fick äran att bli påkostat. Ni som är pålästa vet säkert redan att konvolutet till In Through The Out Door finns i sex olika versioner där samtliga bilder är tagna på en bar fast från olika perspektiv. Original albumet såldes med ett brunt omslagspapper som gjorde det näst intill omöjligt för köparen att veta vilket omslag han i själva verket köpte och skivans innerficka bytte färg om den blöttes ner, medvetet eller ej. Enligt tryckeriet var detta, just då, det dyraste omslag som någonsin gjorts. Jag undrar om någon anande att detta skulle bli Led Zeppelins sista andetag eller om killarna bara hade tur som avslutade allt såhär bra?