Råbarkad, stål galvaniserad, ursinnig metal från Richmond Virginia som är lika tung som din kraftigt överviktiga och rullstolsbundne låtsaskompis och lika hård som träskallen på din obotligt tröga och ofrivillige efterföljare. Detta är ett ganska exakt sätt att beskriva Wrath, Lamb of God’s senaste bedrift, på. När Lamb of God släppte Sacrament så var jag lite smått orolig för hur vidare man skulle klara av att göra en uppföljare som möjligen skulle kunna gå i detta mästerverks fotspår, eller alternativt till och med bli bättre.

På Wrath har man gått tillbaka och snuddat lite smått på soundet man hade på Burn The Priest. Man har inte återgått till det gamla helt utan tagit en del av influenserna och blandat med Sacrament soundet. Speciellt utmärkande på skivan är Randy’s sång som är väldigt varierad till skillnad ifrån förra släppet och man hör att han har tagit sina kunskaper till en ny nivå. Musikaliskt sett är det soundet väldigt tight och väl mixat, något som kanske börjar bli ett signum för just Lamb of God. Som alltid övertriumferar Chris Adler bakom trummorna och förgyller och fyller ljudbilden med sina majestätiska trumfasoner som bitvis gör mig mållös.

Det är ännu för tidigt att avgöra om Wrath är bättre än Sacrament, men det ser helt klart ljust ut och man kan än så länge bara lyssna och njuta innan man börjar spekulera. Hur som helst är det verkligen en stark skiva som kommer att hamna högt på listorna vid årets slut. Och kom ihåg! Om du gillar skivan, köp den!

Stay True, Stay Metal \m/

/Rob