Det är nog inte bara jag som förknippar QOTSA med den stereotypa indie-popparen som av någon konstig anledning känner dragning till dessa stoner-rockarna. En Indie-poppare tycker inte om hårdrock men finner av någon konstig anledning väldigt stor kärlek hos band som Foo Fighters, Wolfmother och just QOTSA. Det är konstigt att dessa band funkar medan band som till exempel Kyuss, The Sword, Probot eller självaste Zeppelin inte går hem överhuvudtaget. Minst sagt förvirrande med tanke på att dessa band är minst lika mycket hårdrock som tidigare nämnda giganter. Vi släpper det innan vi sjunker allt för djupt in i ämnet och istället koncentrerar vi oss på anledningen till detta inlägget. Det är på tiden att ett album som Songs For The Deaf får lite uppmärksamhet och lite begrepp blir utredda. För det första är Queens Of The Stone Age ett Hårdrocksband (Stoner-rock om man ska vara exakt) och skivan Songs For The Deaf är långt ifrån poppig och står för allt vad pop inte är. Skivans öppningsspår "You Think I Ain't Worth a Dollar, But I Feel Like a Millionaire" borde fungera som facit till dom som anser QOTSA inte är klassade som Hårdrock. Faktum är att hela skivan igenom faktiskt är rätt tung i jämförelse med övriga QOTSA plattor (enligt min mening då). Säga vad man vill om Josh Homme, som är en talangfull och skön kille, men allt han skriver är inte glittrande guldklimpar. Med andra ord så har han faktiskt spottat ur sig en hel del skräp under sin karriär med QOTSA, men när han väl gör något bra så är det verkligen fenomenalt! Songs For The Deaf är ett bra bevis på det påståendet eftersom skivan har lite utav allting. Exempelvis finns det trallvänliga refränger, grooviga basgångar, harvande gitarrer, mångsidiga sånginsatser och framför allt QOTSA's smutsiga sound. Vid första anblick så kanske Songs For The Deaf ser ut som en oslipad diamant, men borstar du bort dammet så kommer säkerligen din uppfattning att förändras...

/Rob

PS: Ett tips. Trummorna på detta album är riktigt bra. Både i arrangemangen och ljudmässigt

Ska jag vara helt uppriktig så tror jag aldrig att jag kommer få ett riktigt svar på denna frågan, men jag tänker ändå göra ett försök. Detta inlägg grundar sig som vanligt på en händelse som utspelade sig under dagen. För att vara mer exakt så befinner jag mig i bilen på väg till affären med radion riktad mot P3 och Cirkus Kiev. Mellan sketcherna spelar man som vanligt musik vilket inte är så konstigt eftersom det är radio. Under de fåtal minuter som jag befinner mig vid radion så hinner en låt spelas och det är ingen mindre än Forever Young (original av Alphaville)... Trodde jag! Det var en cover, vilket jag anade redan då jag hörde sångarens röst. De första 40 sekunderna lät bra med tanke på att det var en nästan identisk kopia av originalet, men sen kommer en total överraskning... Forever Young har blivit våldtagen av (som min mormor skulle uttryckt det) "negerdunk".

Jag har ingenting emot en hederlig cover som bibehåller originalets värdighet eftersom det oftast är så att en cover är sämre än originalet. Men vad jag däremot har något emot är när dom ska ta gamla, framför allt bra, låtar och försöka göra någon populär RnB cover på genom att lägga till ett rytmiskt bas-slammer som sällan överstiger 20hz och en kompletterande lobotomerad ap-sång. Det är bara RnB typer som kan totalförinta en låt till den milda grad att omvärlden kan gråta blod. Vad hände med originallåtarnas värdighet?

Givetvis kan alla misslyckas med att göra en cover på en hitlåt, men det är bara RnB och rap-versionerna som, mild uttryckt, lyckas förstöra de gamla hitlåtarna. Det blir nästan värre när man tänker på den relativt nykläckta generationen ungdomar som inte begriper att det de hör på radion bara är ännu en 80-tals cover som borde åkt genom dokumentförstöraren under idéstadiet. De unga tonåringarna tar för givet att låtarna de hör på radion är originallåtar! Vilket bara i sig är sorgligt! Man kan ju undra vad som ligger till grund för att artister som Jay Z, Sean Kingston och Black Eyed Piss ska göra dessa bedrövliga covers. Min teori är att det helt enkelt inte finns någon som helst kreativitet eller kunskap bakom musicerandet för att dessa artister ska kunna göra egna låtar. Kanske är man bara ute efter pengar? Vilket motiv som än ligger bakom dessa handlingar av ren idioti kommer troligtvis aldrig rättfärdiga deras fruktansvärda hantverk.

Ta till exempel Sean Kingstons (stulna) låt "Me Love" som från början heter D'yer Mak'er och är en låt som självaste hårdrocks gudarna Led Zeppelin ligger bakom. Att bli plagierad av en 15 årig fet pojkspoling utan kulor skulle jag betrakta som att spotta gud i ansiktet! Jag slår vad om att Sean åker runt med sin rosa moped i Miami tillsammans med sina 8 åriga bitches och gottar sig i sin berömmelse. Men jag tror inte han sover värst gott på natten! Det borde han inte göra i alla fall!

Sen har vi ju den framgångsrike Jay Z som masserade sina läppar med en uranstav när han var liten, den riktiga tjuven i dramat. Det är Jay som ligger bakom det tidigare nämnda Alphaville plagiatet. Jag hade faktiskt högre tankar om Lille Z men nu är dom bort med vinden tillsammans med Blac Eyed Peas hissversion av Dick Dales "Misirlou" som från början är en riktig badass låt! Dessa låtar behöver inte malas ner i RnB köttkvarnen... Snälla låt dom vara!

Min fråga var alltså: Varför vill man förstöra låtar på detta viset?!

/Rob

PS: Jag är inte arg, jag är bara besviken...

Oh Ye! När förväntningarna går hand i hand med verkligheten så blir man inte bara nöjd för övrigt utan även stolt över sig själv. Ett exempel på detta skulle kunna vara när Sweden Rock Magazine ligger i brevlådan, precis som man hoppats på! Denna gången fick Slash äran att pryda omslaget på månadens nummer. Men så var det ju den där medföljande Exklusiva CD-singeln från Watain som enbart släpps via SRM. Visst är det roligt med exklusiva släpp i samband med tidningen (mig kostar det inget extra för ändå) men givetvis så ska detta släpp vara från ett black metal band som sminkar sig med aska och grisblod. Vad Singeln heter vet jag inte eftersom det i black metal sammanhang alltid är oläsliga bokstäver inblandade. Jag antar att ett typiskt black metal fan kan läsa det utan någon större svårighet och antagligen är det väl det som skiljer "getterna från fåren"?

Singelns omslag är tecknat i en äldre bibel-liknande stil (en bantad variant av Gustave Doré) som jag dessutom finner väldigt intressant och stämningsfull. Motivet kan ju däremot diskuteras. Bilden visar en Muskulös man med höftskynke som med vänsterfoten står på en död mans kropp och trampar av honom huvudet. Ur höftskynket och ner längs benet slingrar sig en stor orm som enligt min tolkning motsvarar hans kön. Runt axlarna hänger en mantel med en nerdragen kåpa som gör mannens ansikte synligt: hälften levande, hälften död. Mot en svart måne håller han en blodig "skära" (dvs en halvcirkelformad skördekniv) som han har skurit sitt offer i halsen med. vid den döda mannens högra sida ser man en törnebuske och på hans vänstra en korg som han troligtvis har tappat efter det han fått halsen uppskuren. Med andra ord: Ett obeskrivligt ondskefullt omslag. På ett sätt gillar jag hur det är ritat och vilket intryck man får utav denna bild men dess innebörd och alla oläsliga, sataniska tecken skrämmer skiten ur mig.

Efter att ha läst låtens lyrik som finns på insidan utav konvolutet finns det inga tvivel om att männen som pryder omslaget ska föreställa Kain och Abel. Texten i övrigt innehåller ca 100% hädelse och ungefär lika mycket djävulsdyrkan. Jag tänker citera ett stycke ifrån texten som helst bör ses som ett varnande exempel. Känsliga läsare varnas!